This thing called love we got it. - Looking for sara

Lyxen att vara i Sverige med de här! V och R har blivit så bra på svenska under tiden de varit i Sverige ensamma och det är underbart! De kivas till och med sinsemellan på svenska, sjukt bra ju?

Lille N blandar in svenska ord i franska meningar och det är framsteg.

Sommaren är slut i Sverige, det är regnjacka och jeans som gäller, men det är okej. Jag andas och vilar och äter (i synnerhet) och tror att jag behöver 63 veckors semester för att komma ikapp.

Har en lite känslig fråga om ett (svenskt????) fenomen? Utbrändhet? Ungefär 100 procent av svenska högutibildade kvinnor mellan 30 och 40 med stabil livssituation verkar vara eller ha varit sjukskrivna för utbrändhet? WHAT’S GOING ON HERE?

Men alltså, det är sjukt vanligt? Jobbar man så mycket mer i Sverige (nä, det gör man ju inte)? Eller har man sämre jobb (det har man ju inte)? Teorier????  Something in the water? Enlighten me!  Har man mindre mening med livet? 

Author

64 Comments

  1. https://www.svd.se/ovanligt-sjukskriva-utbranda-utomlands

    Jobbade med sjukskrivningar när fenomenet började komma. Skulle gissa att det finns överallt men så kallas det annat i andra länder och uppmärksammas inte på samma sätt. Samma som med våldtäkter, Sverige är ju känt för att ha enorma mängder fall av våldtäkter men det är bara för att många sexuella övergrepp klassas som det. I andra länder är det tex lagligt att våldta sin fru. Kanske kasst exempel men det är väl ganska självklart att utbrändhet (och våldtäkter) inte bara finns i Sverige.

    • admin Reply

      Ji inte bara i Sverige, forstas! Men jag jamfor med min betkantskapskrets i europa och min bekantskapskrets i Sverige sa ar det nastan alla svenskor i min alder som ar eller varit sjukskrivna for depression eller utbrandhet??? Trots att nar man ser det utifran finns det inga som har det sa bra och stabilt? AR det darfor, att man har det sa pass stabilt att man orkar/hinner kanna efter? Eller tar man mindre hand om sig? Jag vet inte?

    • Jag trodde att det var det du barkat mot i omgångar men istället närmat dig depression. Har inte själv gått hela vägen men snuddat vid fenomenet. När påfrestningarna på mig varit för höga och hjärtklappning, viljan att bara sova, inte orka höga ljud och krav… Läkare är snabba att skriva diagnosen tror jag av välvilja. Ett ordentligt break för att värna om hälsan innan den ger sig än mer fysiska uttryck.
      Jag har bott i New York, London och Paris för att nu bo i Sverige med fransman. Att relationer är ojämställda globalt är min uppfattning. Kraven på vem som ska projektledare familj och dess umgänge samt logistik men Sverige arbetar för att förutsättningarna ska bli bättre. Delad föräldraledighet, subventionerad förakolekostnad, flexibla arbetstider för att vara intressant arbetsgivare etc. Men det tar lååååång tid attändra ett väl inarbetat mönster….. Satsningarna kanske visar sig i nästnästa generation?

      • admin Reply

        DEt dar att vara ensam projektledare i familjen aterkommer ofta i min bekantskapskrets, hos de som mar samst. FUnderar over min egen roll i var familj, lite oklart.

  2. Trendigt? Mindre städhjälp, mindre nounou? Inte lika vanligt att skicka iväg barnen ensamma pâ kollo i flera veckor eller till mormor och farfar i flera veckor sâ inget andrum. Inte lika mycket semester som i Frankrike? Vanligare att jobba heltid utan att ha nounou?

    • admin Reply

      Fast alltsa, en nounou har man ju for att man inte far dagisplats. Tanker ocksa DAGISPLATSGARANTI och TAK i avgifterna. 2 barn pa heltid pa dagis kostar bara ett par tusenlappar ju!!!!

      • Nja. Mina grannar mittemot har skola, fritids (garderie), kollo, morfar och heltidsarbetande nounou. De jobbar bägge heltid. Nounou jobbar dagligen mellan 17h00 till 19h00 eller ännu senare och onsdagar men bara eftermiddagen tror jag (vi har fyra skoldagar). Barnen är i primär och maternelle… Och de väntar sin trea. Och har städhjälp.
        Vi har andra vänner (bägge heltidsarbetande) som gör likadant trots bara ett barn. Skola, garderie och nounou och mormor och faster.
        Men det ser väl olika ut. Jag tror jag tänkte pâ dem för att de jobbar ”riktiga” heltidsjobb?

        • Ja för att nounou jobbar ju även under skolloven. Dâ heltid. Annars inte alltsâ. Äsch jag vet inte. Men att det är vanligare i Frankrike att köpa hjälp eller sluta jobba efter trean.

          • Fast svensk förskola är ju bättre! Om jag fick välja. Ja det gjorde jag ju? För att vi tjänar mer här. Men svensk skola vet jag inte riktigt. Antar att svenskt fritids är lika bra som förskola? Kanske att det är okej att ägna mindre tid till sina barn? Vad tror du om det? Det leks ju inte lika mycket?

          • admin

            Ja, att jobba efter tredje barnet??? Det ar det fa som gor, och manga ar forvanade over att jag jobbar som har FYRA

  3. Eller är det sâ att det är lättare att bli sjukskriven i Sverige för depression? det verkar ju vara lätt att bli sjukskriven i Frankrike! Men jobbar man privat i Frankrike kanske man betalar ett högre pris vad gäller karriären? I Paris är det väldigt mânga lärare som är sjukskrivna för depression tycker jag? Finns det nâgon skillnad där mellan privat sektor i Sverige och i Frankrike? Mindre trygghet?

  4. Intressant att du frågade, var just i USA en tid och där är ingen sjukskriven för utbrändhet.
    Kanske för att möjligheten helt enkelt inte finns?? Folk har två och tre jobb för att få det att gå ihop.
    Tror att det är lättare att bli sjukskriven för depression i Norden.

  5. Well, det där med att Sverige är jämställt är ju bs. Så har vi en löjligt hög prestatiomsångest och noll återhämtning. Det är totalförbjudet att servera rostade mackor till middag osv osv i all evinnerlighet. Alla jobbar heltid men kan ändå inte ha barnvakt för då är man en dååååålig föräldet och det finns alltid åtminstone tre personer du måste imponera på. Äktenskapen är skit eftersom de inte är jämställda, men det får vi inte klaga på för vi lever i världens mest jämställda land. *Spyr* Så är det ju också så att 80% av kvinnors sjukskrivningar avslås, ekonomin dalar och allt kraschar. I andra länder ställs också andra diagnoser för samma sjukdom som någon skrivet här ovanför.

    • admin Reply

      Aktenskapen ja. Alla mina svenska vanner lever nog i tron att de ar jamstallda, men lever i otroligt traditionella konsroller? Det gor man mindre i Frankrike (om du inte har en sjukt rik karl)… Manga franska par jag kanner lever nog i tror att Franrkike inte ar jamstallt men de lever mer jamstallt an manga av sina svenska counterparts.

    • OMG, Yes?!

      Hos oss är det: jag: tänker: nu har jag lagat middag tre dagar i rad, säger: kan inte du fixa middag idag? och så åker han och köper hämtmat. det hade jag också kunnat göra, egentid i bilen?! för att inte börja prata om hans släktingar och deras förväntningar på _mig_ -ursäkta det är honom ni har uppfostrat, klaga på honom om ni inte bjuds tillräckligt bra middag hos oss?!

      Jag tror det ligger mycket i att vi försöker vara jämställda samtidigt som vi ska hålla kvar i det gamla, projektleda, ordna middagar, vara sociala, leka med barnen Liksom äta kakan och ha den kvar, vara moderna och heltidsarbetande OCH perfekta mammor … jag skulle verkligen vilja kunna ha barnvakt när barnen är lite större (minsta ännu i magen) så vi kan gå ut och dricka vin och leva lite, men det verkar liksom inte existera här?! Ah, suck.

      Keep it up, Sara! Gillar bloggen!
      kram från Sofia i Göteborg

      • admin Reply

        OH, LEVA LITE! Jag vet.. Man behover andas ibland. Har ar det lite knepigt. Jag har arbetstider som gor att jag varken kan hamta eller lamna – om jag lamnar barnen pa morgonen kommer jag till jobbet 9.45 och da maste jag liksom jobba till 19… Och pga att maken da hamtar och lamnar 5 dagar i veckan sa blir jag liksom skyldig att gora resten? Han har bjudit hem kompisar pa middag ikvall (EN JOBBFREDAG) och forvantade sig att jag skulle fixa med mat och sant? 🙁

  6. Är du utmattningsdeprimerad handlar det inte om att ”känna efter”. Det handlar om att du inte kommer ur sängen en dag, om att du blir hämtad med ambulans från jobbet för att du visar alla tecken på en hjärtinfarkt, eller att bli utledd från jobbet för att du inte kan andas och satt i en taxi till akuten. Att du en dag inte hittar hem för att minnet har försvunnit, du vet inte var du bor längre. Att dina ben plötsligt inte bär dig, att du är så yr att du måste lägga dig ner på golvet på toaletten på jobbet flera gånger om dagen tills du till sist söker läkare för att du tror att du kanske har järnbrist och då blir du sjukskriven. Alltså fysiska symtom som de flesta är bra på att skjuta undan och ignorera tills det plötsligt smäller. Jag har sett så många. De har bitit ihop och blundat, inte varken orkat eller gett sig tid att känna efter, bara lagt i en högre växel. Duktiga flickor blir inte utbrända – eller jo, det är ju just de som blir det.
    Att ”bara” vara deprimerad är en annan sak, och nog så illa, men en annan diagnos.

    Jag tror som andra här varit inne på, att det finns skillnader i hur man diagnostiserar. Och att den svenska ”jämlikheten” (som ju i praktiken innebär att kvinnor dubbeljobbar) har ett högt pris. Andelen kvinnor som yrkesarbetar och yrkesarbetar heltid är hög i Sverige. Här ska vi klara allt, jobba, ta hand om barn, hämta, lämna, laga middag, baka bullar till klassresan. Det är normen och att kliva utanför normen och ta omgivningens skit är inte lätt. Mormor och farmor yrkesarbetar förmodligen också, om de inte gått i pension,, vem ska avlasta då?
    Jämfört med åtminstone en del andra länder är Sverige också ett ganska kallt och ensamt land. Bra på många sätt, tufft på andra. Vi ska klara oss själva, till varje pris. Det kostar väl också på. Jantelag? Nog kan du städa ditt hus själv, hämta dina egna barn på dagis?

    Sen – det är inte stressen eller arbetsbördan som gör folk utbrända. Det är bristen på kontroll och bristen på återhämtning. Att utmattningsdepression är vanligare inom vissa yrken har sannolikt med det att göra. Kroppsarbete är ett jäkla slit och en förstörd rygg skojar du inte bort, men det tar slut när du går hem, till skillnad från ett jobb där du förväntas vara tillgänglig på kvällar, helger och semestrar, svara på mejl och hålla koll (vilket är vanligt i många organisationer i dag).

    Detta är komplext, och jag har inte alla svar (men en del pga mitt arbete) men en sak är säker: du väljer inte att bli utmattad för att du kan. Det är kroppen som säger ifrån.

    • Precis så! Oerhört sorglig sjukdom som fortfarande är väldigt missförstådd.

    • Dessutom innebär heltid 40 timmar (inte 35 som i en del andra länder). Och lägg till förväntningar på obetald övertid och krav på att vara ständigt tillgänglig. Många som hämtar/lämnar barn har behov av att ”jobba ikapp” på kvällen när barnen lagt sig. Och på kvällarna är det förstås en rad andra måsten som också ska avverkas. Dygnets timmar räcker inte till för alla måsten OCH sömn.

      • admin Reply

        Jo, man sa ar det nog i alla lander.. I FRAnkrike innebar 35 timmar att man har betalt for 35 men jobbar 50 😀 Jag tror att det ser lika ut pa manga stallen for foraldrar som arbetar?

    • admin Reply

      Ja! Tror inte att alla som ar sjukskrivna for utbrandhet faktiskt har de har forandringarna i hjarnan som man ju far, det finns nog grader? Och att det ar ett kallt och ensamt land: JA. Dokumentaren Varldens ensammaste land var ju bra pa att satta fingret pa det!

    • admin Reply

      Man sa ar det ju! Jarnbrist och somnbrist och svarta flackar framfor ogonen som man forsoker blinka bort, att tappa bort uppfattning om tid och rum… Men ofta hittar man andra forklaringar…

  7. Jag tror att det finns många faktorer:
    * Svenskar (i synnerhet kvinnor) är bra på att på ett passivt-aggressivt sätt skuldbelägga varandra. Vi som har gjort icke politiskt korrekta val (som att ha barnen långa dagar på fritids) får hela tiden höra att ”vi (som är lite bättre) jobbar omlott så att barnen skall få kortare dagar/tar ut semester omlott så att barnen skall få ett långt sommarlov/tar ut så få föräldradagar vi kan så att barnen skall slippa börja för tidigt på förskolan”
    * Har man inte ekonomisk möjlighet att yrkesarbeta eftersom barnomsorg kostar mer är nettolönen, så uppstår ju inte problemet…
    * Dåligt ledarskap från chefens sida och otydligt ansvar: Det finns inget tydligt tak på förväntningarna och inget good enough. På så sätt kan man bli utbränd redan på gymnasiet (där arbetsbördan rimligen inte borde vara övermänsklig), då det alltid går att jobba lite extra i hopp om ett högre betyg.
    * Maslows behovstrappa: Det är inte förrän man kommer till behovet av personlig utveckling som man utsätter sig för ett jobb (eller en livssituation) som riskerar att bränna ut en. Svenska högutbildade kvinnor ser personlig utveckling (även i karriären) som något självklart, vilket man kanske gör i lägre utsträckning i andra länder.

    • Och gör man icke-politiskt korrekt ”åt andra hållet” så får man även då höra en massa skit, även samhället fördömer ju deltidsarbetande kvinnor. Fördömer eller ömkar – för i Sverige tror ingen att en kvinna frivilligt väljer sina barn framför ekorrhjulet. Man blir idiotförklarad. (Och då är jag ändå civilingenjör och betrodd att tänka själv i de flesta andra sammanhang…)

      Så ytterligare en anledning i detta socialistiska land är att det finns inga alternativ. Antingen börjar du jobba (heltid!!) s e n a s t när barnet är ett, delar i fantasin på hemarbetet, tänker på pensionen är tillgänglig dygnet runt. Där har du ditt liv i Sverige. Det finns i praktiken inga andra sätt att leva.

      Hälsningar hon som hoppat av och ser folk krascha till höger och vänster…

      …men eftersom skatterna är så höga är det i praktiken omöjligt att hoppa av. Trots RUT är städhjälp och barnpsssning dyr och den äldre generationen (den första i världshistorien att mass-lämna sina barn på dagis) jobbar eller golfar/yogar/reser/tar hand om sig själva. En icke-fungerande välfärd har ersatt civilsamhället.

      • Jo precis, som kvinna är det lika fel att jobba deltid. Men, det kan faktiskt bli helt rätt: om (och e n d a s t om) pappan också jobbar deltid. Då får du all din kredd tillbaka. Varsågod för tips!

        • Ha ha! Precis så är det! I Sverige betyder jämställdhet att göra exakt som sin man/männen gör. Som kvinna i Sverige är du ej betrodd att välja (i kombo m att alternativen är så få pga skamlöst skattetryck, starka normer och åsiktskorridorer) och D Ä R tror jag är en förklaring till att så många kvinnor kraschar.

          Var glad att du inte bor kvar Sara! Vi är också på väg, kvävs i detta land!

          • admin

            Oj, intressant! Man har manga utflyttade vanner fran sverige som tycker att Sverige var for konsensuellt, man far aldrig tycka/gora annorlunda?

  8. Jag har också läst att en orsak till att man i Sverige blir stressade på arbetsplatsen är att vi har en så ikke hierarkisk organisation. Dvs för många har för mkt ansvar på sina arbeten. Istället för som i andra länder där man har chefer som har det ansvaret.
    Förklarar inte allt, särskilt inte för kvinnor, men är ett sett Sverige skiljer sig från andra länder.

    Sen tycker jag det är känns lite respektlöst att prata om att känna efter, särskilt från någon som i perioder mått som vi som läser bloggen kan få uppfattningen att du mått. Det säger ju indirekt att de kan sluta känna efter.

    Svenska kvinnor är inte sjuka för att de känner efter utan för att de kan. För att vi har en fungerande sjukförsäkring. För att vi har lagt över ansvaret att avlasta yrkesarbetande kvinnor på samhälle, dagis och sjukförsäkring snarare än äldre generationer och vänner.

    Många är väldigt ensamma. Det är inte så vanligt att träffa vänner ute och ta ett glas vin när man är i åldern där de flesta har familj. Istället ska man ses hemma, ofta med hela familjen – och då måste det städas.

    Kanske finns det skillnader i synen på barnuppfostran? Krav på att vara en närvarande förälder, korta dagar (jag hämtar min yngsta på dagis 17 då är hon sist) långa lov tillsammans. Osträng uppfostran utan aga med samsovning ger säkert tröttare föräldrar.

    Så många förklaringsorsaker men tror inte att det är för att svenska kvinnor är pjoskigare.

    • admin Reply

      Det ar mycket som kommer igen i kommentarerna, och det ligger nog nagot i det. Jag tror att hade jag bott i Sverige nar jag matt som samst hade jag varit sjukskriven kanske pa grund av att det ar accepterat ocksa, att vara det. I Frankrike biter man kanske ihop mer, man kanske inte kan vara sjuksriven pga ekonomi, pga radsla over att forlora jobbet etc. Och pa tal om vanner: I Franrkike finns nog inte den dar ”tavlingen” att vara lyckad, och da ar det lattare att bara saga till sina tjejkompisar pver en flaska vin att man orkar inte, pengarna racker inte, man kanner sig som en usel mamma och aktenskapet kanakar i fogarna och pa jobbet ar det ocksa tufft, det ar inte sa jakla sjalvforverkligande haha

      • SORRY: detta blev LÅNG kommentar och helt off topic men klockan är typ 3 på natten och jag tänker väl ej helt klart.
        Precis – det skall inte vars så himla perfekt hela tiden som i Sverige. Jag menar – jag blir stressad bara av att kolla svenskars IG från första advent och framåt. Här i LA är det inte alls så (bara vissa svenskar som bor här som håller på så jäkla mycket 😆)
        Två saker jag intuitivt känner som skillnad: 1) svenskar säger att tex amerikaner är så himla ytliga etc och det är de till mångt och mkt MEN det är som du säger Sara. Man kan ha sina tjejkompisar över spontant (och med ostädat hus) och utan problem dela med sig av alla problem. Jag har väldigt kära vänner i Sverige som känner mig utan och innan men jag skulle inte göra det där utan en mkt stor rädsla att bli judged. Svenska vänner och familj är de enda som negativt ifrågasätt mina livsval medans i Eng/Frankrike/USA har mins vänner accepterat och stöttat. Och om de ifrågasatt så har de gjort det på ett positivt sätt. Jag har aldrig känt mig judged. 2) även om Sverige har ett strukturellt, socialt skyddsnät så känns det som om det inte finns ett community skyddsnät på samma sätt. Två ex: bär min son fyllde 8 hade han en olycka och var nära att dö. Under de två månader som följde så ställde grannskapet upp med mat varenda dag. Måltider ställdes utanför dörren och ingen trängde sig på. Tre år senare hade jag en migränattack som utmynnade i en seizure — samma sak hände: mat i flera veckor (vi bodde då i ett annat grannskap) och mina barn kördes hem från skolan varje dag av olika föräldrar och jag kördes till läkar besök etc — jag bad inte om ngt av detta, det togs bara om hand. De vänner i Sverige jag berättade detta för sa att det aldrig hade hänt där. Jag vill INTE alls idealisera USA tro mig MEN folk tar hand om varandra. Det kan ha att göra med att vi inte tas om hand om av staten men det som är intressant är också att ingen här ber om hjälp, folk ställer upp. Man kan berätta om sina problem utan att be om ngt men folk tar till sig det och ställer sedan upp. De lär sig detta från barnsben — community service från lågstadiet och uppåt lär dem mkt (det finns väl inget annat folk som volunteerar så mkt som amerikanerna. Sedan att amerikanerna inte kan göra ngt på makro nivå och ta hand om sitt land och vår värld är en annan fråga. Men på mikro nivå tar de hand om sina grannar och vänner.

        • Ja, sådär kände jag också när jag bodde i USA. Har annars inte mycket gott att säga om det landet, men just detta med det mellanmänskliga är en stor skillnad!

  9. Kommer väl trampa på några tår nu, men: svenskar och vår kultur är inte särskilt trevlig. Det fanns en anledning till att jag sökte mig bort och en anledning till att jag kommer göra det igen. Det viktiga är som sagt inte hur mycket vi stressar, utan hur mycket återhämtning vi får. Det blir ytterst lite av det i det här landet, vi är f-n toxic mot varandra i alla delar av livet.

    • admin Reply

      Oj! Jag vet inte… Upplever att man aldrig blir nojd, och att det ar lite tavling hela tiden i sverige, storre och storre hus, finare bilar, hippare resor… och lite avundsjuka? Men det ar svart att saga nar man ar langt borta. MYCKET INTRESSANT i alla fall

      • Precis så. Tävling och ogina människor. (Förutom de som verkligen är ens vänner, de går genom eld för en om det behövs på ett sätt som jag inte såg i USA.) Ytterst få avslappnade människor här i stort.

  10. Det finns inget socialt skyddsnät i andra länder, ofta ingen sjukförsäkring, trötthet ses som en svaghet osv osv. I Sverige har msn lyxen att känna efter och att bli diagnosticerad. I Sverige är det mer jämställt inom ett äktenskap så mannen hjälper faktiskt till om man blir utbränd. I andra länder finns oftast inte den lyxen. Kvinnan måste börs jobb och hemmet och ngt som utbrändhet finns inte på kartan. Svenskar kan skatta sig lyckliga över den högs procenten utbrända för det betyder att ni hörs. Det finns lika många utbrända o andra länder men ingen erkänner det i sig själv och ingen ser det i andra. Jag har bott i Frankrike, Eng och USA i trettio år – jobbat inom Wall Street etc. Har bara träffat en kvinna som tog ledigt från sitt jobb pga utbrändhet – hon är en högstadie lärare.
    Svenskar inser nog inte hur lyckligt lottade ni är.

      • Menar mest jämför med the average förhållandet i andra länder. Jag tror att om en kvinna blir utbränd i Sverige så kan hon nog känna att hennes man skulle step up medans in the average förhållandet i många andra länder så kan inte kvinnan lika tryggt hoppas på att mannen ställer upp. Men jag kanske idealiserar Sverige på det sätter — tänker mer att i och med att mannen varit hemma mer (pappa ledig, barns sjukdagar, långa semestrar) så är de LITE mer att lita på. Har säkert fel men vill hoppas!! Och jag generaliserar så klart.

  11. Ja, det är intressant, jag har funderat på samma sak. Varför är svenskar så stressade när de har det så bra? Slutar tidigt på jobbet (ofta 16 eller 17), har en fantastisk barnomsorg, trygghet i ekonomin… Var är felet, tänker jag och jämför med Spanien där många jobbar 9-14 plus 17-21 typ, och förskolan ofta har fasta tider 9-14. Det är kanske för att Spanien är ett så otryggt land att man aldrig kan räkna med att leva ensam, man måste få hjälp från andra. Man flyttar inte långt från släkten, man är beroende av hjälp från den, åtminstone barnfamiljer.

    Äh, jag vet inte. Möjligtvis trötthetssvamlar jag nu.

    Svenska föräldrar har nog mycket mer osynliga krav på sig än spanska.

  12. Man läser mycket om utbrända men jag är en kvinna på 40 år i en högpresterande branch och jag känner inte personligen en enda utbränd eller sjukskriven kvinna. Några män, dock, som försvunnit från jobbet på långa sjukskrivningar. Jag har själv alldeles för mycket att göra både på jobbet, med barnen, sitter som ordförande i förening etc. Men efter att jag gjorde mig av med Facebook och Instagram och medvetet aldrig kollar på reklam, stiltips eller inredningsmagasin är mycket av stressen borta. Allt det här flummiga ”man borde, alla andra..” är borta.

  13. Vore intressant att höra dig utveckla dina tankar kring att förhållanden i Sverige är ojämställda. (Jag håller med! Men givande att höra ditt utifrån-perspektiv)

  14. Tror att mkt när det gäller förhållanden har med förväntningar att göra. Får man höra att man lever i världens mest jämställda land från barnsben blir man nog väldigt besviken när man får barn och det visar sig att svenska män bara är som alla andra män 😉

    Sen ska man som utlandssvensk vara lite försiktig med hyllandet av den svenska barnomsorgen. Den är inte som när vi växte upp i Sverige på 80-talet… det finns en anledning till att många vill hämta tidigt.

    Och ingen jag känner som har ett ”karriärjobb” kan jobba 9-17 utan att jobba kvällar också. Åsså lite pendling på det.

    Sen är det ju skillnad mellan olika länder på hur barns aktiviter är ordnade. Måste man hämta och skjutsa till dem eller är de endel av skolbarnomsorgen.

  15. ”Biter man ihop mer” ? Berätta hur man biter ihop mer när man en morgon inte förstår hur man lyfter gaffeln från bordet. När man är på stan en helt vanlig shoppingdag och sedan inte minns alls var man bor etcetera etcetera. En svår utmattning har långt ifrån alla gånger att göra med en stressig arbetssituation. Det finns många andra faktorer som kan spela in. Har följt dig sedan bloggens start men nu fick du en följare mindre. Ha det bäst!

  16. Jag vet inte om jag tror på att du genuint undrar… Det verkar mer som att du redan har bestämt dig för ditt svar: svenska kvinnor känner efter för mycket. Nån sorts bortskämdhetshypotes. En sån hypotes går ju inte att argumentera emot, tänker du att utbrända behöver skärpa sig och sluta känna efter så mycket så spelar det väl ingen roll VARFÖR de blir utbrända? Bryr du dig om det egentligen? Känns mer som att din frågeställning är en ursäkt för att få raljera kring bortskämda, kalla Sverige. Det gör mig både lite provocerad (eftersom jag inte håller med), men mest ledsen faktiskt. Att må så dåligt så man behöver sjukskrivning, ibland under lång tid, är ett lidande. Att då också mötas av insinuanta ifrågasättanden från omgivningen (som här) måste vara hemskt. Jag tror jag också slutar läsa din blogg nu.

    • admin Reply

      Oj hur laste du mitt inlagg? Bortskamdhetshypotesen verkar vara din? Jag insinuerar inte, jag har flera vanner som ar sjukskrivna pga utmattningssyndrom (alla hogutbildade, hogpresterande, ”lyckade” kvinnor med fina barn och bra man) som jag verkligen inte ifragasatter – jag undrar vilka mekanismer som gor att detta hander i Sverige – eller varfor det INTE hander i andra lander? DEt ar lika intressant.

  17. Med erfarenhet från Italien och Sverige så tror jag att det handlar om att svenska män och kvinnor har svårare att uppfatta livet, livscykler, vardag etc i term av process. Det finns en uppbragt önskan att en sak ska avslutas innan en annan påbörjas och tyvärr ser varken livet i stort eller arbetslivet ut så – alla situationer befinner sig i olika fas hela tiden och vi måste gå emellan och agera i samtliga. Detta är någonting som kan förbättras i arbetslivet med tydligt ledarskap (obefintligt i Sverige) och rakare kommunikation (lika obefintligt), men är svårare att förändra i ett helhetsperspektiv. Att sträva mot total kontroll som man gör i dagens Sverige är. en helt orimlig målsättning och skapar mängder med negativ energi. Sedan är jag helt enig med tidigare talare gällande solidaritet och vänlighet mellan ”vänner” och kolleger som kanske lever annorlunda, drabbas av livskris eller gör ”oväntade” val. Detta bottnar – enligt min mening efter rätt mycket grubblande – i en idé att olika ålderskategorier driver och förstås enligt olika normkriterier. Typ: är du i tjugoårsåldern är det helt ok att vara pc i en riktning – så fort trettistrecket nås är det dags för nästa kategorisering och med det följer nya uppsättningar normer osv. Rätt stressande för de som ej kan ta ett steg tillbaka och leva sitt eget liv.

    • admin Reply

      Intressant detta med ledarskap (eller bristen pa) har inte tankt pa det men det ar helt klart logiskt!

  18. Sara,
    Lite förvånad över att läsa det här. Jag har läst din blogg sedan du bodde i Asien med C, tiden i Korsika och nu iParis. Hade du ”mer tid att känna efter” de stunder som du mådde dåligt?
    Det är ganska olika att leva i Sverige och Frankrike. Det gäller mycket. Visst, barnen ska hämtas senast 16.30 (och bor du i Stockholm så får du lägga till en kanske 1 h pendling enkel resa på det. Läxor ska läsas, middag fixas och sedan när barnen sover daga att börja jobba igen. Sedan somna framför Netflix om man har tur. Gå upp, fixa frukost se presentabel ut,, svara på mejl, få barn till skolan, styra upp ev. aktiviteter, pendla vara i tid till mötet klockan 9. Jobba, äta lunch framför datorn, tänka att du borde träna men inte – rinse and repeat. Till helgen städa, tvätta – alla aktiviteter för barnen som de är för små att ta sig till själva, om någon kommer hem, stressen att få det i ordning – för ja, det ska vara perfekt och rätt. Söndag kväll så har jobbveckan redan börjat… (Detta utan att diskutera skillnader i vad som händer PÅ jobbet).
    Jag har inte varit utbränd själv men jag kan förstå att det är många som blir det. ”Burn out” existerar ju även i Frankrike även om inte någon i din bekantskapskrets har blivit drabbad där. Jag tror att det är en ganska vanlig medelklass åkomma lite varstans om förutsättningarna finns på plats (många parallella och konkurrerande krav, lite kontroll och ringa möjlighet till återhämtning och ändå en vilja och ett driv att försöka att få ihop det, typ). Överlag arbetar vi mer och mer överallt och investerar mer och mer i våra barns uppfostran – det finns för övrigt en intressant artikel on det här:
    https://www.theatlantic.com/magazine/archive/2019/09/meritocracys-miserable-winners/594760/

    Antagligen inte svaret på din fråga men jag vet inte om jag faktiskt tror att din observation stämmer utanför din bekantskapskrets. I min bekantskapskrets har jag nämligen två utbrända personer – en som blev det i Sverige och den andra i Frankrike. Jag skulle inte heller dra några större slutsatser utifrån det heller :). Vad som är sant för individen är inte nödvändigtvis sant på populationsnivå.

    • admin Reply

      Mer tid att kanna efter: Jo, om jag ska vara arlig, det hade jag ju. Inget jobb, ett barn? Tiden som var tuffast – nyskild, utblottad, heltidsarbetande 2-barnsmamma i ett land som inte ar mitt: Da kande jag inte efter pga att alternativet att rasa igenom inte fanns. Jag var tvungen att halla ihop, for tjejernas skull. Men da handlar det ju inte om utmattningssyndrom och att faktiskt inte kunna ta sig ur sangen. Jag tog mig ur sangen. Sen sokte jag hjalp for min yrsel och pga att mitt begrepp om tid och rum helt forsvann. Jag vagade inte ga over vagen om jag hade barnen med mig eftersom jag inte litade pa att jag kunde avgora om det var riskfritt eller inte. Trotthet eller annat? Ingen aning.
      Fick mediciner och till slut tror jag att molnen lattade nagot, men da var jag gravid igen och det ar ju svart att veta vad som ar gravidhormoner och annat? Jag menar inte att raljera eller doma nagon, men jag ar uppriktigt forvanad, dessa kvinnor i Sverige som utat sett ”har allt”. Nar jag utat sett ”hade inget”, forstar du hur jag menar?
      Lite intressanta saker i kommentarerna: Bristen pa ledarskap i Sverige, och patvingat for mycket ansvar. I Frankrike finns ju en uttalad hierarki och ”cadre” man kan luta sig emot.
      Att behova vara perfekt och gora allt – Min kvinnliga chef tittade forfarat pa mig en gang nar jag sade att jag bakat bullar till klassfesten. ”Sara, lamna det dar till heammafruarna, var och en har sin egen syssla”. Det tror jag ar en installning som inte finns i Sverige 🙂

    • admin Reply

      Och tanker ocksa att laxorna, middagen, jobbet sedan barnen sover, fixa frukost, se presentabel ut… Barnens aktivitetr, tvatt, ata lunch framfor datorn, stada och tvatta, det ar val bade din och min och alla andras foraldrars vardag? SOM ALDRIG TAR SLUT? Min i alla fall. 🙂 Eftertanke far hinnas med mellan kvallstandborstningen och morgonkaffet haha

  19. Spännande diskussioner, men som du märker en het potatis! Din frågeställning var intressant och relevant men uppenbarligen som gjord för att läsa in egna påstående som du inte ens uttalat. Läste nyligen ett liknande inlägg i en blogg i usa. Jätteviktigt att vi tittar närmare på likheter och olikheter i måendet beroende på kulturer, äktenskapliga mönster, strukturer i arbetslivet osv.
    Kram Anna N

  20. Spännande diskussioner, men som du märker en het potatis! Din frågeställning var intressant och relevant men uppenbarligen som gjord för att läsa in egna påstående som du inte ens uttalat. Läste nyligen ett liknande inlägg i en blogg i usa. Jätteviktigt att vi tittar närmare på likheter och olikheter i måendet beroende på kulturer, äktenskapliga mönster, strukturer i arbetslivet osv.
    Kram Anna N

    • admin Reply

      Haha, markte ju att jag trampade pâ târ… Det var inte meningen, jag var uppriktigt nyfiken. I synnerhet som jag ju funderat pâ min egen situation…

      xxx

  21. Jag tror som många andra varit inne på att det blir ohållbart om man försöker ta guldmedalj i alla grenar samtidigt. Sen om det är vanligare i Sverige än annorstädes vet jag inte säkert, men åtminstone är ju livsstilen här väldigt individualistisk. Dvs du blir ganska ensam, har inte familj/släkt omkring dig i lika stor utsträckning som i många andra kulturer. Alice Bah Kuhnke sa nån gång att för att klara av att topprestera i yrket och ha familj samtidigt så ägnar hon sig i princip endast åt dessa två saker. Inte så mycket socialt umgänge och hobbys, alltså.

    Själv är jag väl inne på samma linje. Jag försöker att bry mig ganska lite om vad andra ska tycka: om jag råkar glömma nåns födelsedag, inte är den ivrigast fixande klassföräldern, inte tar mest ansvar för stämningen i fikarummet på jobbet. Jag sköter mitt mer-än-heltids-jobb, jag tar hand om mina barn. Jag vattnar mina blommor och dammsuger när jag orkar. Jag är inte perfekt och jag är säkert inte populärast. Men jag får ihop grejerna hyggligt och känner mig ändå ganska sällan totalt utmattad.

    • admin Reply

      MEn precis sa har jag gjort i ar! Tva fokus: Jobb och barn, inget annat. Inget annat fick ta tid, lade ner traning, matlagning, socialt liv… Hade jag forsokt ge mer an hundra procent nagon annanstans ocksa hade jag slutat att existera det ar jag overtygad om.

  22. Jag har själv funderat så mycket över detta! Har nu jobbat ett år i Sverige efter tio år i UK och två års jobb i Danmark. Håller med om mycket av det som sagts redan -speciellt bristen på ledarskap och hierarki, det finns få saker som stör mig så mycket som den nordiska platta organisationen. Men även den här konstanta tävlan i att vara perfekt. Som ett litet exempel, för ett par veckor sedan tog jag en taxi från tågstationen till mitt jobb istället för buss…Råkade nämna det på jobb och det blev dagens samtalsämne vid kaffemaskinen 🙂 Mina kollegor kunde förstå hur jag kunde göra så, det var dyrt, och inte miljövänligt etc. Men jag hade ont i huvudet och orkade inte med bussen – jag är snäll mot mig själv i första hand liksom, men det var inte riktigt något som gick hem som argument. Då saknade jag verkligen England och kände mig så utanför och lost.

  23. Idag har jag varit på en fantastisk föreläsning som gav svar på typ ALLT här i tråden! Mycket kortfattat: vi svenskar är friskast i världen vad gäller patologiska sjukdomar. Vi är nämligen bäst i världen på att undvika sjukdom, död och risker. I och med detta vågar vi inte utmana oss själv tillräckligt och dessutom kopplar vi aldrig bort riskbedömningen i precis allt vi gör, därför går våra hjärnor på högvarv dygnet runt och blir inte återhämtade. Det här är föreläsaren om man vill veta: http://clasmalmstrom.se/

  24. Lite sen på bollen här men blir engagerad då jag precis befinner mig i det, varit sjukskriven försöker lära mig börja jobba igen utan full gas.
    Jag tror att det dels handlar om vad man kallar saker? I Frankrike upplevde jag mycket fokus på fysiska sjukdomar och piller mot åkommor. Det du beskriver med yrsel och att inte våga gå över vägen pga inte ser klart är några symtom på långvarig stress. Du fick ju någon hjälp med detta?
    En aspekt som inte nämnts ovan tror jag, är alla ”val” vi ska göra här. Vårdcentral, BVC, förlossning, skola, förskola… Jag skriver ”val” eftersom de inte känns som riktiga val. Man lägger ner tid på att kolla upp, ha ångest över och sen får man ändå inte plats.
    Jag tror också att I Sverige tar ”samhället” hand om folk inte gäller på samma sätt längre. Förut ja, nu är man mycket mer utlämnad åt sig själv och att slåss för det man har ”rätt” till och vi har inte hunnit ställa om till att ta hand om varandra som man gör i andra länder.

    • admin Reply

      Ja gud alla val! Har san angest over skolstarten och allt som ska inhandlas, och kolla att barnen ar inskrivna till skollunchen (att det ar betalat for), att de har allt material, ar de inskrivna pa fritids sakert, och onsdagarna hur gor vi med dom… Fattar! Kanns som ett heltidsjobb bara det! Plus stressen med pendlingen – KOMMER JAG ATT HINNA HAMTA ALLA FORE klockan 19????

      xxx

  25. Usch vilket raljant sätt du skriver på. Det har blivit ett koncept skriver du? Really???
    För min del handlar måendet inte om antalet timmar jag jobbar, de är helt ok, utan förväntningarna och det otydliga ledarskapet. Man blir inte bara utbränd av hur många timmar man jobbat, finns många andra orsaker. Och att man i andra länder tvingas köra på fast man egentligen är slut är väl inget argument, finns mkt man inte gör i andra länder – föräldraledighet t.ex.

    • admin Reply

      Raljant? Hur? NYFIKET. Och lite oroat. Flera personer i kommentarerna som jobbar med det har bekraftar att det ar ett mer och mer utbrett fenomen? Och det ar val markligt att det ar sâ, tanker jag nyfiket, när man ser Sverige utifrân, ett av världens rikaste länder, och mest jämställda (pa papperet). Mina vänner som är utbrända i Sverige är SAMTLIGA högutbildade, högpresterande kvinnor som lever i stabila relationer och har stabil ekonomi etc. Och det är märkligt för nâgon som bara drömmer om stabilt, högavlönat jobb, en stabil, stöttande relation och vardag som liksom är enklare i sverige eftersom barnomsorg och barnbidrag och VAB och föräldraledighet… Jag, du fattar?

Write A Comment