THe greatest love of all. - Looking for sara

Jag saknar dem när de sover! Småtrollen! ibland blir jag så känslosam gentemot barnen, och svämmar över av känslor. Och oro. Jag undrar hur det ska gå för dem när de blir äldre, skolan och allt det där, och att de aldrig får börja röka och att det aldrig ska hända någonting. Helst vill man ju ha dem i bärsele för alltid, intill hjärtat, där man känner deras andning och kan snusa på deras hår. Men det får man inte. Man ska hjälpa dem att bli stora, att växa. Och det är nog inte alltid lätt, att vara liten. Och inte alltid lätt att vara stor.

R sade att hon vill att pappa och K ska bo närmare så hon kan träffa dem oftare. Krack i hjärtat. Sen sade hon att hon inte gillar att prata svenska. Krack i hjärtat igen. Sen var alla tre stora med och nattade Nosse och sade godnatt, och han log stort och är världens mest älskade lillebror som somnar med glittrande ögon och minnet av fjärilskyssar av långa ögonfransar på kinderna. I V:s säng fanns tusen paljetter, stjärnor och hjärtan och konfetti när vi skakade täcket. Ibland tror jag att hon drömmer så intensivt att saker och ting materialiserar sig under huvudkudden. Hos mig bor ibland bara féer, som sveper ned för trappan i långa kjolar – idag min studentbalsklänning, en meter för lång – för att äta sin spenat.

Vad vore jag utan er, minifolket? Vad gjorde jag innan jag flyttade in i ert rike? Egentligen?

1 Comment

  1. Ja, det har jag också frågat mig själv vem jag hade varit utan barn. De har verkligen förändrat mig som person på alla plan. Man får inte glömma precis det du skriver, att deras värld inte är ens egen utan något helt annat magiskt! Jag är rädd för att förstöra den med min tråkiga vuxenhet. Försöker få ta del av den. Det är så skönt att gå all-in i något annat ibland.

    Ja, de små säger ju även saker som sårar. Det är ju jobbigt att prata ett språk som man inte behärskar helt och hållet även för vuxna. Mina barn vill ibland vara med sin pappa framför mig och så får det väl vara då. Men ont gör det i mamma-hjärtat. Fast ibland så kommer ju den där spontana kärleksförklaringen, diskussionen eller känslan av närhet som uppväger allt annat. Det är då tacksamheten och kärleken liksom väller ut ur öronen och allt annat runt omkring blir mindre viktigt.

Write A Comment