The belly story: Vecka 31. - Looking for sara

312-940x627

Vecka 31.

Bebis är stor som en ananas, och hans fem sinnen är helt utvecklade nu. Det är mysigt att kommunicera med honom, men han är helt säker på om det är någon på utsidan han känner eller inte. Främlingars händer möts med noll rörelse. Mina och L:s med krigsdans och volter.

Mina fem sinnen funkar något sämre just nu, är klumpig och glömsk, förvirrad och neurotisk. Uppe flera gånger varje natt, och chockade L med att vilja sitta på soffan en hel förmiddag och göra ingenting en ledig dag eftersom jag bara kände mig trött. Mycket olikt mig.

Börjar fundera mer och mer på förlossningen, och pendlar mellan att längta och se fram emot, och vara skräckslagen för – kanske inte just förlossningen – men allt det där efteråt. Att inte våga kissa eller nysa (ingenting är längre där det ska), att vara sådär ömtålig och omtumlad, att blöda litervis (som det känns), att titta ner på en mage man inte riktigt vill kännas vid nu när ingen bebis finns där inne längre, att inte riktigt sitta ihop varken utanpå eller inuti… Sen minns jag känslan av en nyfödd spädis mot bröstet. Ett barn som bara är några sekunder gammalt och till vilket jag är mamma.

Det. Slår. Allt. Jag. Någonsin. Upplevt.

 

Author

Write A Comment