You take the monkeys to watch the kids at the zoo. - Looking for sara

Medelhavsvintern. Det är något förföriskt med hur mild den är, hur ljus den är. LJUSET. Jag besparar er detaljerna om hur det var att kliva av TGV tåget – norrgående – i Paris. Hur mörkt det var, hur sura alla är, hur många av pendeltågen som var inställda, hur grått det är, hur folk knuffas. Pang! Back to reality.

En av mina bästa stunder var dagen före nyårsafton, vi tog med barnen till Montpelliers zoo. Det är typ en skog, med kilometer och kilometer av grusväg och barrträd där man ibland inte ser ett enda djur. Ibland ser man en skylt ”Guepard”. Men det innebär inte att man automatiskt är entitled to a view liksom. En gågn såg vi en utter fånga en blåmes. Det var dramatiskt.

Men jag har ändå bara ögon för mina små, i bländande solsken. Som fjärilar, och där en är, finns de andra. De rör sig i grupp, intuitivt. Och blir stenar för höga för lillebror finns systrarna där för att hjälpa. De bär honom genom livet, I tell you. 

Och den här mamman behäver inte göra mer än att hålla ett öga på dem och lapa sol från en bänk. Sådana här stunder tänker jag: Vad gör vi i Parisregionen? Sådana här stunder säger han som ska bli min man: Vad gör vi i Parisregionen?

Author

Write A Comment