Saknaden. - Looking for sara

Paris är nästan under vatten. Vattnet kommer ovanifrån, underifrån, från floden som rinner genom staden. Vi stod på Pont d’Austerlitz och tittade på de stigande vattenmassorna ikväll. Sedan åkte jag och Nosse hem, och Ludde tog med tjejerna på musikal. Min son var bara att lägga ned i sängen vid hemkomst, Paris mattar ut honom. Och mig med.

Tänk att vi tänkte flytta till Paris? Och Ludde säger – men Sara, du som vägrar åka metro med barnen, du som får ångest i folkmassor, du som vill promenera i skogen? Är du säker? Och det var jag ju inte.

I synnerhet på grund av översvämningarna. Förra gången Paris svämmade över var Noah nyfödd. Den här gången svämmar Paris över och jag har förlorat min mormor.

Nu kom jag till saken, till det som gör ont.  Jag var förberedd. Det hjälper inte, man kan inte förutse. Det är knappt en känsla, det är bara gråt som stiger i ögonen hela tiden.

Min mormor var en källa till kravlös kärlek, min mormor var en konstant, min mormor var mina rötter. Vi skulle åka till Sveg en vecka i sommar –  en vecka i Sveg, jag säger ju det den mannen måste älska mig – men det var ju för hennes skull?

Ludde tyckte att jag var så distanserad och iskall på torsdag morgon. Mitt textmeddelande tillbaka. Förlåt. Jag tänker bara på henne. Sen ringde mamma och jag stod ute i regnet huttrade, men kunde inte ens göra klart för mig om det var för att jag frös eller för mormor.

Att få komma hem till henne, i hennes kök, hennes omfamning, hennes glädje när jag kom. Mina döttrar kommer inte att minnas det, men den där blicken har vilat på dem, och det är en gåva. Jag är så ledsen, och jag är så tacksam över att jag haft henne.

 

Author

8 Comments

  1. Jag känner så väl igen den känslan, hur ont det gör att förlora det som varit konstant i livet. Normaliteten som alltid har gått att återvända till. Tanken som får trösta så småningom är att man haft glädjen att ha den konstantheten i sitt liv så länge, även om det inte varade för evigt. Jag beklagar, verkligen.

  2. Stor kram. Och åk till Sveg i alla fall. Jag tror sånt är bra. De där avsluten som ändå ligger i vår egen hand.

  3. Jag förstår verkligen hur du menar. Min farmor gick bort för några år sedan och jag saknar henne ofta, kommer nog att göra det hela livet. Det är så få människor som älskar en förbehållslöst, som alltid, alltid tar emot en med värme och glädje. Men jag tänker också på allt hon har gett mig, intressen hon väckt hos mig och självkänsla hon varit med och planterat. Och så tänker jag att det är sådan förbehållslös kärlek jag själv ger mina barn och hoppas få ge deras barn också en dag. Att vi väver ett nytt nät runt oss som går in i framtiden.

    Men ändå önskar jag förstås att jag kunde fått ha henne för alltid.

  4. Ett sådant tråkigt besked!
    Jag vet känslan av att barnen inte får växa upp med en familjemedlem som har varit så viktig för en.
    Fint att du har haft henne hos dig så länge, och att du har så mycket fint att minnas. Det är värdefullt.

Write A Comment