Rekapitulering. - Looking for sara

Här kommer hela mitt liv på ett par minuter. Enjoy!

Jag är född i Bollmora, Tyresö, men har noll minnen från det livet. Jag växte upp i Dalarna (Falun) men har rötter i Härjedalen, på bägge sidor. Rötterna alltså. De löper som trådar genom själen, och drar och lockar och påminner.

I dagarna är det 10 år sedan jag flyttade till Frankrike. 10 år! Vi landade på Charles de Gaulle, yra, jetlaggade och med bagaget borttappat på Heathrow, efter över ett år i Taiwan. Vi, det var jag och C, fransmannen jag blivit förälskad i på året med franskastudier i Montpellier.

(Flashback till sommardagen i Dalarna  2005 när vi gifte oss. Det var maigskt solen gick aldrig ned och vi var så hopplöst unga och C hade vacker nacke och den där eviga solbrännan. )

Någon månad in i det nya året 2008 hade något slagit rot i mig, det var vackra Véra, vår förstfödda. När hon var 3 månader gammal tog vi båten till skönhetens ö, där vi skulle stanna i fyra år. Korsika. Vilken upplevelse. Jag kämpade en del med mina gamla ätstörningar, och jag upptäckte en helt ny kultur. Korsika är en galen plats att bo på.

Jag var sprudlande lycklig och handlöst hjälplöst hopplöst olycklig. Jag ifrågasatte allt, hela mitt liv, alla mina livsval. Jag fyllde 30 och 31 och var vilsen. Så vilsen att jag inte märkte att strax under mitt hjärta fanns ett liv, ett litet liv som klistrade sig längs min ryggrad ända tills jag upptäckte henne i sjätte månaden. Romy. Världens kortaste graviditet, världens vackraste bebis med mörka sammetsögon och korkskruvslockar. Barnen gav mitt liv mening.

I Februari 2013 skakade hela världen. Vi sade upp lägenheten, jag fick jobb strax söder om Paris, i Fontainebleau, och vi flyttade.Jag uttalade orden Jag vill inte det här mer, jag kan inte, och vi separerade. Fick ingen luft, föll fritt.

Det regnade i ett år, sen separerade vi och hjärtat gick sönder och våra tjejer förstod inte vad som hände. Hösten 2014 skiljde vi oss. Jag levde en dag i taget, jag var panikslagen, livrädd och skör som papper. Skapade en bubbla kring mig själv och tjejerna där ingen skulle få komma in aldrig någonsin. Barnen bar mig genom det där. De var så modiga och tuffa. När vi gick till skolan i hagelstorm på morgonen på grund av ingen bil, när de fick dela på ett litet sovrum, när tårarna aldrig slutade rinna när C hämtade dem på lördagmorgonen. Det tog 3 år innan vi kunde se varandra i ögonen igen, jag och C. En skilsmässa går man inte hel ur.

Jag överlevde.

Jag vann i alla fall högsta vinsten och fick mina tjejers tid nästan jämt. Varannan helg är de centrala Paris hos C och hans underbara fru, och minst halva skolloven. Han hade svårt att finna lyckan i rutiner och dagar som alla ser lika ut, han är nog en bättre pappa när han får vara helg- och lovpappa. Då blir ju i och för sig jag föräldern som tjatar om läxor och grönsaker och tandborstning och pianot och varma kläder, men jag kan leva med det.

Jag kallar mig nu kvalitetssäkringsingenjör (say what? Du pluggade ju till journalist? Jo, så kan det gå.)

Några veckor efter skilsmässan i domstolen i Fontainebleau träffade jag Ludde. Han var i och för sig bara ”pappa till Amandine, Veras bästa kompis” och vi sprang om varandra vid hämtningar och lämningar på skolan. När Vera och Romy fyllde år (3 & 6) så bjöd han hem oss, han hade bakat tårta och blåst upp hundra ballonger. Han hade ett piano, en katt och en sköldpadda. Ungarna var sålda. My unique selling point då var att jag hade badkar i min lilla minitrea. Efterår bar han en sovande Romy i sina armar hela vägen hem till mig, och när han försiktigt lade ner henne i sängen och hon slog upp ögonen i samma ögonblick så visste jag att den där bubblan kanske skulle kunna ha plats för fler.

Fast forward ett år. Jag är gravid upp till öronen med Nosse-Bosse, vi har flyttat in i Luddes radhus, katten har flyttat ut och försvunnit (vi hade issues). Noah föddes i Januari 2016, han trillade ner i hur många öppna famnar som helst, han blev världens mest självklara lillebror. Och jag trillade ner i mitt livs tredje depression. Det är cykliskt sade läkaren, men händer det bara en gång vart sjätte år är det okej. Graviditeter gör också saker med mig.

Pust. Livsresan alltså. Jag beklagade mig lite över 2017 som var ett sånt trist år (ingen bebis, ingen skilsmässa, inget nytt jobb, inte ens en liten flytt, ingen depression. Vad är detta? STABILITET? Jag brukade flytta en gång om året?) 2017, året då jag stod still.  Eller inte. Det har tagit tid för den här stora familjen att hitta ett bra sätt att fungera. Att känna mig bekväm i rollen som styvmor. Att vänja oss vid att aldrig vara lika många, att någon ofta saknas.

Vad jag har lärt mig är att man ska följa sitt hjärta, att allt vi har är kärleken, att allting alltid blir bra till sist. Och ni då? Vilka är ni?

Author

29 Comments

  1. Jenny i Lille Reply

    Åh, känner igen mig i din historia samtidigt som det finns många skillnader… Jag träffade också ”min fransman” i Montpellier, när jag var 22 och pluggade där! Har nu bott sammanlagt nästan 10 år i Frankrike (från hösten 2008 och framåt + höstterminen 2006) varav 5 år i Lyon, 2 år i Alsace och nu 2,5 år i Lille. I en treårsperiod flyttade vi en gång per år med hela bohaget och i år blir det nog en ny flytt på grund av jobb, tillbaka österut… Känner mig rotad här men saknar ständigt olika platser och personer: familj och vänner i Stockholm, kompisar från universitetet i Strasbourg, les Vosges, f.d. kollegorna i Lyon, les quais du Rhône, byarna i Alsace, gränderna i Montpellier… Alltid är det någon eller något som fattas mig. Då är det trösterikt att läsa dina och andras ord!

    • admin Reply

      Det blir ju så, man lämnar människor efter sig. Det är ju slitsamt att flytta varje år, det är ju det!

    • admin Reply

      Det var en suuuuuuuuuperlång process. Min kloka mamma sade en gång till mig att man behöver inte lyssna på de där tankarna första gången, Men när de kommer tillbaka regeelbundet under flera års tid, då kan man börja fundera. För oss var det en process som kanske tog tre år. Men när det kändes som om vi liksom skulle kvävas tillsammans så var vi tvungna att sära på oss. xxx

      • Tack… svårt det där…

        Bor m man (än så länge…) och tre barn. Hoppade av framgångsrik managementkonsult karriär när barnen kom, många höjda ögonbryn till trots. Lycklig över det beslutet, jobbat halvtid i 5 år. Hade annars gått in i väggen. Helt övertygad om det. Bor i Sthlm, älskar, till skillnad från dig, staden. Men hade hellre bott i mindre stad… vid mina föräldrar. En sorg. Men men, hade kanske faktiskt inte flyttat tillbaka trots allt. Men nu när jag inte kan är det enklare att tänka att jag skulle. Förr ville jag bort. Nu hem. Har bott utomlands, USA, Canada, England. Pluggat och startat företag. Tror många tror att jag är extrovert, men är egentligen introvert. Skönt att numer känna att det är helt ok. Älskar yoga, och att springa. Älskar att sitta uppe och surfa, äta chips och dricka whiskey när resten av familjen sover. Vardagslyx!

        Har läst din blogg sen precis inna du ”upptäckte” R. Väldigt mysig blogg! Den mysigaste kanske?

        • admin Reply

          Jag är också en fake extrovert! På utsidan mycket social och trevlig, men egentligen en riktig solitär. Svårt att hitta balansen i hur mycket man kan förtrycka sin introverta sida? Whiskley och slösurf låter bra som healing i alla fall.

  2. Mon dieu, blir matt bara av tanken på att rekapitulera mitt liv på några rader … Respekt för dig som klarade det!
    1) Föddes för 46,5 år sedan i Göteborg och var rastlös och motvalls men med gott humör redan i magen.
    2) Har velat bort bort bort så länge jag kan minnas.
    3) Flyttade flyttade flyttade. Stockholm, New York, Mölndal, Billdal.
    4) Skilde mig, flyttade ihop, separerade, blev ihop, lämnade …
    5) Heltidsjobb, heltidshobby, heltidsmamma, heltidspojkvän i annat land=Kollaps.
    6) Ligger på soffan och äter choklad sedan september.
    7) År 2018, oskrivet blad. Såg till att bli singel igen=gudars vad skönt. Börjar jobba i februari=gudars vad skönt. Skriva fjärde boken?=Tveksamt om hjärnan orkar.

    • admin Reply

      Åh! Njut av soffan så länge det behövs! Livet alltså… man hinner inte direkt ha tråkigt. :)xxx

  3. Har följt din blogg sen du var gravid med Romy, fint att läsa din rekapitulering. Hmm, svårt att beskriva vem man är men ska försöka sammanfatta utan att det blir för tråkigt.
    Jag heter Nell, född för 34 år sen i en liten stad utanför Toulouse som heter Auch. Föräldrar kommer från Polen och jag har vuxit upp med 2 kulturer, 2 språk, 2 länder. Redan då kände jag mig förvirrad kring min identitet. Studerade i Toulouse, blev less på Frankrike och sommaren 2005 landade flyget i Sverige och spenderade 1 år i Uppsala som utbytestudent. Träffade min svenska sambo och efter det har vi bott i Malmö, Umeå och nu i Norge sen 7 år tillbaka.
    Har 2 små barn, Louis 3.5 år och Aksel, 1 år gammal. Har jobbat med HR de senaste 7 åren men har insett att jag inte har energi längre för att lösa vuxnas och företagsproblem. Oavsett under min föräldrarledighet har jag funderat och koma fram att jag ska bli lärare. Så nu studerar jag till det och tar hand om familjen. Vi diskuterar fram och tillbaka om/när vi ska flytta till Sverige och var nånstans. Umeå känns bäst men kanske Örnsköldsvik för att komma närmare familjen? Och samtidigt har vi byggt nåt fint i Norge, vi trivs så bra där men norska kulturen är inte min kultur och identitet. Och vad med barnens? Många frågor och vi hoppas att snart vi hittar en lösning som vi alla kan trivas med. 🙂

  4. TACK för utförlig rekapitulation, precis så jag menade!! Att inte fatta att man är gravid förrän efter 6 mån?!?! Låter helt otroligt (menar har jag haft hyperemesis mina tre graviditeternoch kräkt livet ur mig från v 6 till förlossning). Har inget gemensamt med dig. Inte bott i bollmora (aldrig hört talas om faktiskt). Aldrig varit i Taiwan. Aldrig bott utomlands. Flyttar aldrig (flyttade iofs feån Göteborg till Mullsjö för 11 år sen men nu orkar jag inte flytta mer). Fyller 40 i år (känns coolt!!). Tre döttrar, en make, jobbar som marknadschef på It-bolag i jönköping. Låter sjukt oglamouröst men mycket nöjd med mitt lilla liv. Jo förresten, depressioner har vi gemensamt! Kul va!! Dela efter bebisarna, f*n för graviditeter alltså. Dels utmattning. Lärt mig en del ändå. Livet liksom.

  5. Du skriver alltid så fint och varmt och gripande. Jag funderar på hur länge jag följt din blogg, men det var ju innan Romy föddes i alla fall. Jag är inte bra på att skriva kommentarer, tyvärr. Men jag är här och läser och jag gillar din blogg! Ha ett riktigt gott nytt 2018.

  6. Tycker så mycket om din blogg och här läst den sedan innan Romy. Dina texter känns så trösterika och självklara och ger mig så mycket stöd och en känsla av att vi är fler som delar på både med- och motgång.
    Jag är från Göteborg men har bott i Stockholm i arton år. Tror aldrig jag kommer känna mej hemma här i Sthlm men Göteborg är inte hemma längre heller.
    Maken har sin mamma kvar i Dalarna och jag mina föräldrar i Göteborg och ibland får jag panik av att åka hit och dit på helgerna för att pyssla om våra föräldrar när jag egentligen bara vill vara hemma och hämta andan. Är nog väldigt medelålders och börjar tröttna på att pyssla om man, barn och föräldrar, vill nog helst bara vara med mej själv och göra mitt.
    Men gud vad deppigt det låter, men lite sådär är det nog, men rätt bra ändå 😉
    Kram Anna N

    • admin Reply

      Haha känner igen det där! VI träffar mina svärföräldrar i stort sett varje – eller i alla fall varannan helg – och det ge rmig lite ångest. Trivs så bra i mitt eget sällskap haha! xxx

  7. Åh så fint skrivet. Har följt din blogg sedan innan Romy. Var då utlandssvensk och kände igen mig så mycket.

    Från Västerås med båda föräldrarna från Finland. Har alltid kännt mig finsk och väldigt stolt, oklart varför. Det var ett väldans partajande i ungdomen, tänk rejv, extacy och piercing (tidigt 2000-tal). Sedan skärpte jag till mig och pluggade i Göteborg.

    Ville alltid bort och bodde 7-8 år i Spanien och Irland. Tröttnade på killar efter 1 år, blev liksom aldrig riktigt kär, tills jag träffade min man som är den stora kärleken. Flyttade hem när andra barnet kom pga att det är typ omöjligt att jobba heltid och ha barn på Irland och för att jag längtade så efter varma omögliga svenska hus. Fick tyvärr också depression efter båda barnen. Varför är det så?

    Det är både underbart att vara hemma men också lite som att äventyret är slut. Vi pratar typ hela tiden om vart är egentligen det perfekta stället att bo?

    Sluta aldrig blogga! Kram

  8. Hej!

    Tack för den Sara!

    Själv är jag född i en liten by i södra Finland. Tillbringat min barndom i skogen och senare inom all sorts idrott. Alltid varit språkintresserade och älskat skolan. Tampats med anorexi i två år unde tonårstiden. Som 19 åring kom jag till Frankrike, vände upp och ned på mitt liv igen och åkte hem till Finland femton månader senare. Började studera franska men hann inte långt innan väskan igen var packade och jag flyttade tillbaka till Frankrike. Denna gång för att bli sambo med fransmannen. Berg och dalbana har det varit med bonus barn, kultur- och åldersskillnader.. Idag har vi tre barn tillsammans (födda inom 4 o 1/2 år), jag har en fullbordad magisterexamen sedan tre år tillbaka men är hemma mamma tills barnen blivit lite äldre. Ännu bor vi i Frankrike och ibland undrar jag om jag någonsin kommer att bo någon annanstans igen ? Livet !

    God fortsättning på det nya året !

  9. Hej. Jag heter Anna, och är född 1972 i Hässleholm, Skåne land. 1990 åkte jag som utbytesstudent till Minnesota i USA och fick ett otroligt fint år på High School. Ett år senare återvände jag till Minnesota som aupair. 1994 gifte jag mig med min amerikanske pojkvän som jag träffat första rundan här, och vi har snart varit gifta 24 år. Vi har två tjejer, födda 2000 och 2003. Tack vare min fina man har jag varit hemma i Sverige nästan varenda sommar tillsammans med mina flickor och dom pratar svenska båda två (fast det blir lite fel med grammatiken ibland😉). Vi längtar alltid till smågodis, räkor, grillad korv och leverpastej!
    I april 2014 fick livet en vändning då vår äldsta flicka (som då var 14) diagnoserades med en hjärntumör som sen visade sig vara hjärncancer. Det blev ett otroligt tufft år och jag vet inte riktigt hur vi överlevde. Hon är cancer-fri nu men har livs-bestående men. Livet kommer aldrig mer vara detsamma för henne😞 och så vi kämpar vidare…
    Tack för en fin blogg–jag har varit med sedan innan Romy föddes men kommenterar aldrig (*för blyg*).

    • admin Reply

      Åh, jag ryser när jag läser din historia! Livet är utmattande! Vad härligt att dina döttrar pratar svenska! Jag ska åka minst en månad till sverige i sommar, får se om det lossnar då! Jag hoppas och önskar att din dotter – och ni – får ett fantastiskt 2018.

      XOXO

  10. Åh, så fint du beskriver ditt liv. Jag har samma skörhet som du beskriver och drabbats av förlossningsdepression och ätstörningar. Samt kännt mig allmänt vilsen hela livet. Läkare säger till mig att det är cyklist och återkommande, samt att det blir värre och värre, men vet du vad! Jag förstår varför jag mår dåligt, jag har inte levt i överenskommelse med mitt hjärta och har en massa små issues jag arbetar med och kommer antagligen aldrig mer bli deprimerad eftersom jag löser dessa nu. Men det gör fruktansvärt ont och är jättejobbigt så ja, det är inte helt enkelt. Alltså att jobba med sig själv och hitta och lösa upp problemen i själen. Har krävt flera år i samtalsterapi…. Så förståeligt att inte orka eller hinna. Men så skönt att vara på väg i rätt riktning och återigen se solen och känna att livet är fint och bra. Samt att förstå sig själv och varför en mått dåligt så länge.

    • admin Reply

      Ja! Att efter många år kunna se ett mönster, kunne uttyda de där cyklerna och kanske acceptera dem gör livet lite lättare. Sen måste man leva lite försiktigt ibland när man är skör, och men det lär man sig också! xxx

  11. Hej Sara,

    Jag började läsa din blogg hösten 2010, då du fortfarande bodde kvar på Korsika. Jag hade nyss skiljt mig, och nyss gift mig också faktiskt! Fast i omvänd ordning. Upptäckte nämligen dagen efter bröllopet att min nyblivne man hade träffat en annan i några månader, så jag skiljde mig direkt han sa att han dessutom var kär i henne. Jag var fullkomligt knäckt, men började snart fundera på om jag skulle ta steget och flytta tillbaka till Frankrike, där jag bott under tre år åtta år tidigare och saknade. Och det var i den svängen jag hittade din blogg, och fick bland annat från den kraft att göra denna stora livsförändring. Tack!

    I april 2011 flyttade jag till Paris, och ett halvår senare flyttade jag till Grenoble i Alperna. Där stannade jag i tre år, älskade bergen något enormt, men sedan blev saknaden efter mina nära och kära i Sverige för stark och jag flyttade tillbaka. Här bor jag nu, snart fyra år senare, och har gått (går) igenom en utmattning efter att ha kämpat med att försöka få ihop både krävande jobb och en konstnärskarriär, och att vara alla till lags och ta mer ansvar för andra än jag borde. Jag älskar att vara nära min familj och så många av mina vänner. Jag saknar att leva i Frankrike varje – varje! – dag, men väljer ändå att leva här. Jag har gått ner i arbetstid för att kunna ägna mig mer åt konsten. Har nyligen blivit sambo med den mest fantastiska människa jag har träffat. Har blivit bonusmamma till två större barn, något som både är jättefint och otacksamt. Kämpar med att hitta någon typ av balans, men tänker att det är ändå så himla fint, detta liv vi har.

    Hoppas ditt 2018 blir fint, Sara.

    • admin Reply

      Livet alltså! Vilken resa… Och en av mina största utmaningar inför 2018 är kanske att bli en så bra styvmamma som jag kan! Det är inte alltid helt lätt, men det måste gå!

      xxx

  12. Älskar din öppenhet och ärlighet I bloggen. Har själv inte kommit så långt i mitt mod och öppet bloggande. Det fanns en elefant I vardagsrummet, anorexi, bulimi, uppbrott, ljuvliga år i Taiwan som utbytesstudent, ett annat liv Inman detracts I Shanghai, ett tragiskt missfall pga av spina bifida etc som väntar…kräver… pockar på behandling och avslut … men känner att jag int orkar, har tid eller kurage att bearbeta allt… tills vidare kör vi glansbilder… men kanske en dag vågar även jag lyfta på locket och vädra de gömda och förträngda i helande friskt dagsljus. Var hittar du ditt mod?

    • admin Reply

      Oj, mod? Jag vet inte… Det är kanske ett behov, att få skriva. När jag känner mig stabil och mår bra skriver jag mindre, märkligt. Och se där: Taiwan! 🙂

      Kramar till dig!

  13. Snart 40. Sjaskig och trasslig barndom. Systrar och bröder; hela halva plast. Mormor är största hjärtesorgen. Den ettåriga dottern den största kärleken. Anglofil, dottern med sån fin Engelsman (hel rysk-judisk genetiskt dock). Bibliotekarie i hjärta och i den undernärda hemliga framtidsplanen – Eller kanske hemlig agent? Jobbar som agent dock, fast ohemlig. Sa jag att jag är mamma? Alltså det bästa jag är! Dåliga ögon, halvdöv, sjuka lungor, mjölktand kvar i munnen, snart 40 år av krånglig hy, allergisk mot en massa där jordnötter är mitt kryptonit. Läser allt som är fantasy. Ryskt och klassiskt. Av the lost generation. De svenska proletärförfattarna <3. Frankofil. Bott i Avignon och några år i Paris, jobbade halvtid i La Defence som Engelsklärare för kärnkraftsingenjörer och halvtid i Sverigedräkt och träskor i La boutique Suèdoise. Rötter i Dalarna, Bohuslän och SVT. En bra vän. En vän till få. Kanske vän till 4..5? Blygt introvert som tyvärr uppfattas dryg. Selma Lagerlös flåsar i släktträdet och vill skriva, men har inget att säga.
    Förutom den här romanen nu då haha. Följt dig mellan V och R. Var V tidigt född? Tror jag snubblade in här då jag läste bloggar om prematurbebisar av oklar anledning. Men kommer inte ihåg egentligen.

    Du skriver fint och ärligt och jag hoppas nu alltid få se bilder av Paris som jag ser mig själv i. Vi pratade om att flytta dit, sen kom november-15 och vi precis fått redo på att jag var gravid och sedan dess så.. vågar jag inte längre. Men längtar alltid till Paris, även om jag vantrivdes då jag bodde där. Fattig, sjuk och ensam i en fantastisk stad; möjligheternas stad som inte längre känns trygg. Paradoxalt.

    • admin Reply

      Åhå här var det gemensamma nämnare! Jag har också få vänner. Många bekanta, men få vänner. På grund av livet, och flyttarna och familjen. Och på grund av mig… XOXO

  14. Vilket inlägg! Älskar ju sammanfattningar. Har följt här sedan Korsika.
    Föddes i Bergslagen i ett samhälle som alltid kändes för litet. Flyttade med en ungdomskärlek till Stockholm, han som blev polis och jag socionom. Separerade. Kant i kant – ny kärlek som har varat i tio år – två barn, ett bröllop, flera dödsfall, en psykoterapiutbildning och traumautbildning senare är livet här och nu och väldigt bra. Är teamledare inom Barn och ungdomspsykiatrin som är det roligaste som finns och drömmer alltid efter nästa resa. I vår blir det Tel Aviv. Tack för att du fortsatt skriver här, det är alltid fint härinne oavsett vad som står. Tack.

    • admin Reply

      TACK för att du läser! Jag följer ju dig lite på håll, via facebook. Livet är en resa i sig! xxx

Write A Comment