Psalm 199. - Looking for sara

DSC_0027 (2)DSC_0079 (2)

Att vi den nåd besinna, som räcker året om. Den blomstertid. Älskar den psalmen, och kommer alltid att älska den. Minnen av en stämning, förväntan, vemod, tiden som flyr och är så svår att greppa, stunder som vi vill ta tag i med våra händer och hålla fast, men det går inte.

Barnens skratt när de var bebisar. Det där kluckande, lyckliga lätet med hela lilla bröstkorgen. Bebisdoften som helt plötsligt inte finns där. Doften av mammas solkräm och hennes hand som strök mig över ryggen på en strand någonstans när jag var barn. Danmark eller södra Frankrike? Minns inte. Minns bara förnimmelsen.

Dofter. En strof i en sång som befinner sig alldeles utanför ditt konkreta medvetande.

Tiden, livet. Dagarna.

Vaknade upp till sommaren, äntligen. Lite sjösjuk, trött och skör. Min yngsta som ropade på mig mitt i natten. Den där jäkla katten som envetet trampade – trampatrampatrampatrampatrampa – på mitt bröst, spann – spinnaspinnaspinnaspinna – som en motorsåg, gnuggade sina mungipor mot mina – alltså, what’s wrong med katter? – och ville sova draperad över min hals tills L bestämt lyfte bort honom och stängde dörren. Han älskar mig, den där katten. Milky Way. Jag som är kattskeptiker och hundmänniska. Tycker att katter är oberäkneliga och lite egoistiska. Gillar ej att de sover i korgen med ren tvätt. Sen drömde jag att jag tappade mina tänder.

Oh well. Rött läppstift, kaffe, en rejäl frukost. Ut ur dimman, in på kontoret. Vardagen, livet. Så himla värt det ändå.

 

Author

2 Comments

  1. Vad vackert du skriver!!
    Drömmer ibland att jag tappar mina tänder, beror tydligen på stress. Det är verkligen fruktansvärt obehagligt. Drömmer ofta att de lossnar en efter en och tillslut har jag hela munnen full av lösa tänder… Uuuhhh.

Write A Comment