Progress is impossible without change. - Looking for sara

Hej livet, du är så krävande ibland. Just nu. Har manglats igenom en lång rekryteringsprocess med tester och presentationer och intervjuer och mycket mycket stress. Vet att vi är två kvar och besked kommer på måndag och jag är rätt säker på att det inte är jag som får det positiva beskedet. Trots att jag lagt ned min själ i det, men jag känner intuitivt att jag inte är den person de söker, trots att jag var bra, om ni förstår? Ibland är man inte rätt person och då är det ingen idé att försöka tvinga in sig i en roll. Oh well, what’s a royal ball anyway etc.

I alla fall är det ett tecken på att jag måste ta mig ur den stagnation jag känner just nu. Det här var ett första steg ut ur det stiljtje där jag stått och vaggat ett tag. (Note to self kolla stavning på stiljtje). Och som en vän till mig säger – funkar inte det här är det för att någonting annat väntar på dig längre bort. Och så är det ju.

Annan grej. Mina döttrars far börjar stressa mig med tanke på collège. Det är superviktigt i Frankrike att de kommer på rätt collège och i min sektor finns inget som ens är i närheten av att vara ett fancy collège där man sen har chans att komma in på ett fancy gymnasium och sen eventuellt ha en chans att bli något fint. Ett och ett halvt år på mig, att byta sektor. Men jag vill ju också? Är less på det rivningsobjektet radhuset vi bor i och drömmer om nya, tomma rum att fylla. Eller inte fylla.

Ludde åker till Irland en vecka, jag är hemma med barnen. Och då är det liksom andra regler. När man är ensam med barnen får man äta makaroner med ost och chokladägg till middag, och kolla  Barnkanalen tills efter halvnio. Rebeller!  Barnkanalen är så himla bra och inkluderande, och de har barnprogram med svenska barn som pratar svenska med brytning. En superviktig sak för mina tjejer.

Oh well. Har varit uppe sedan gryningen och nu ska jag sova sjöstjärna i sängen och låta mascaran falla av på egen hand mot vita örngott. Det är snart helg anyway.

Author

4 Comments

  1. Lustigt på något vis, det här med perspektiv. När man själv krisar, med jobb, bostad och ekonomi, så känns dina kriser så glamorösa eftersom du trots allt har Eiffeltornet med i din ekvation. Jag får knip i magen av längtan över att få livskrisa i en förort till Paris (men jag har full förståelse för att det inte känns så för dig, man kan ju inte gå omkring och meta-analysera sig själv hela tiden). Spännande med lite house-hunting! Lycka till, och tack för en rolig och välskriven blogg.

    • admin Reply

      Oh! Det är klart att man KAN ha sämre utgångsläge än så… Men det är svårt ibland att bländas av man borde vilja och inte se vad man egentligen vill. xxx

  2. Relaterar till mycket i det här inlägget, hela skolstressen jagar mig redan av olika anledningar. Och för att jag gick igenom VIDRIGA rekryteringar för 1-2 år sedan för att aktivt byta spår men samtidigt för att inte behöva gå in i en junior roll bara för att jag bytte branch, det var en krånglig resa som slutade bra. Grämde mig så mkt över ett jobb jag inte fick, men så ringde de tre månader senare och sa att de valt fel kandidat och ville prova om med mig. Det är nu min fasta tjänst och jag är sjukt tacksam över att de vågade backa bandet. Så jag är med dig i tanken och håller tummarna för att det faller på plats för dig!

Write A Comment