Looking for sara - Sida 3 av 65 - Looking for Sara

Vad gjorde du för 10 år sedan? 
Hösten 2007. Ett fuktigt, vibrerande, utmattande Taiwan. Läste kinesiska i Zhong-Li, och undervisade i Engelska. Vi åkte till Hong Kong och till Japan lite senare under året. Det var omtumlande. Asien tumlade om mig. Fattade kanske inte heller att jag flyttat från Sverige, att jag aldrig skulle komma tillbaka som annat än besökare.  I övrigt var jag alldeles blond, bodde i en lägenhet utan kök, upplevde min första tyfon och längtade efter en bebis.  Véra skulle födas året därpå, ganska exakt, men det visste jag  ingenting om nu.

Vad gjorde du för 5 år sedan?

Hösten  2012. Korsika. Jag har en bild av mig själv med en vagn med en matkasse i, och Véra som håller Romy i handen där hon tultar fram. Året efter separationen. Våra framtidsplaner hade avbrutits av en ljuvlig bebis med sammetshuvud och mörka ögon. Jag längtade bort, men inte lika mycket. Kanske var jag egentligen ganska lycklig. Jag hade landat i någonting. Jag var uppslukad av mina barn. Sömnlösheten fanns ju där, känns så overkligt att tänka att jag någon gång haft sömnproblem? Oh, jag skickade iväg en halvdan jobbansökan där under hösten. Den som gjorde att jag 6 månader senare levde kontorsliv i Paris.

Skrev så här för prick 5 år sedan:

Dessutom har jag så mycket energi, den där tiden med första barnet när jag var skör och ömtålig av sömnbrist är förbi.

Oktober vinkar bakom hörnet och jag bär på förhoppningar om förändringar innan årets slut. Att hösten är på intågande gör mig lite lycklig, älskar hösten. 
Jag vet inte om det är löven som faller, regnet som faller… Det här fallandet. På både franska och engelska faller man dessutom i kärlek när man blir förälskad, lite mer huvudstupa och handlöst än det resonliga svenska bli. Tomber amoureux, fall in love. 

Andra guldkorn den här tiden på året: Födelsedagarna (tre av fyra i den här familjen), fikonen, vindruvorna, de första höstvinerna, de än vackrare solnedgångarna, de övergivna stränderna, att äntligen kunna ha jeans och stövlar, att kunna andas. 
Höst känns som nystart, och i år har jag inga som helst bitterljuva känslor gentemot sommaren som gick. Kom nu hösten.

Vad gjorde du för 1 år sedan? 

Hösten 2016. Fontainebleau, söder om Paris.  Hade börjat jobba igen, efter mammaledigheten med Noah (TRE UNGAR MITT LIVSVERK). Mamma och moster kom för att titta till oss. Jag träffade en psykolog ganska regelbundet, det var fantastiskt och skitjobbigt. Sen hann jag inte med det mer.  Sen skrev jag så här :
So you must not be frightened if a sadness rises up before you larger than any you have ever seen; if a restiveness, like light and cloudshadows, passes over your hands and over all you do. You must think that something is happening with you, that life has not forgotten you, that it holds you in its hand; it will not let you fall. Why do you want to shut out of your life any uneasiness, any miseries, or any depressions? For after all, you do not know what work these conditions are doing inside you.”

Okej, att inleda en söndagsmorgon med Rilke kan ju kännas lite heavy. Men det är så fint, så sant. Min läkare sade att det tar flera månader innan en depression läker ut. Men på andra sidan finns livet och glädjen, kanske mer intensiv än innan. Och depression är inte där utan anledning, den gör saker med dig. Inuti.

Och när glädjen och energin kommer tillbaka igen är livet nästan smärtsamt underbart och man är euforiskt tacksam. I går kväll var vi i Paris, Paris som är vackrast när solen gått ner, när allt är ljus reflekterat i flodens vatten, när staden är glitter och inte grå. I morse tidigt ropade min bebis på mig – mamamamamama – och trots att han inte sover med oss längre tog jag in honom till vår säng, och tryckte in min näsa i hans lilla huvud – silkesapan – så somnade vi om en stund. Sen har jag druckit kaffe i min ensamhet – som Rilke värnar jag min ensamhet – med vissa avbrott för att rädda bebisen som hamnar i dekikata situationer när han klättrar upp på något utan att kunna ta sig ner, eller fastar när han lindar in sig kring stolsben eller hämtar dammtussar under soffan.

Min sons favoritsyssla just nu? Att ta hela legolådan och vända den upp och ned över sitt eget huvud. Och varje gång någon kommer in genom dörren gör han en demo av detta. Han springer och hämtar legolådan, tömmer ut allting framför fötterna framför gästen – typ exmake med hemvändarbarn på söndagkvällen, paketlevereraren från Amazon  – och sen är han sjukt nöjd.

Jag vet inte. Jag hör ljudet av en miljon legobitar mot golvet tretton gånger om dagen.  Sånt himla stressande ljud.

2014-05-08 17.51.03-1_Aladin_Street_BlackIbland rusar dagarna fram så fort och HÖGARNA hopar sig alldeles för kompromisslöst. Högarna. Jag har pratat om de förr, nu säger jag det igen. REDAN MÅNDAG KVÄLL ÄR DE TILLBAKA.

Högen av tvätt att sortera. Högen i trappan med saker som ska upp på övervåningen. Högen med kläder som är för små. Högen med räkningar. Högen med papper att sortera. Högen av jobb. Högen av disk. Högen av allt som migrerar till vardagsrummet som måste motas bort därifrån – leksaker, lego, böcker, varma tröjor som tas av, tofflor, glas och koppar. Läxböcker och udda strumpor. Högen i hallen. HÖGARNA I HALLEN. De växer under vinterhalvåret. Högen av grejer till återvinningen. Högen av det som ska till garaget.

Inser ju också att vi bor alldeles för litet för en familj på sex personer och en sköldpadda. Ingen plats för högar. Och det är befriande att bo som vi gör, huset är… stryktåligt? Vi börjar utarbeta en liten plan för nästa steg, men det är så viktigt att det blir rätt. Att vi orkar. Just nu är livet helt klart på det här sättet.

Navigerar mellan högarna. Accepterar entropin. Barnen bryr sig inte om högar. Och det jag gör gör jag för dem.

Jag har sparat en kommentar jag fick en gång för flera år sedan på bloggen. Sparat den i hjärtat. En kvinna som sade att de där åren med små barn, de där åren med högarna, med alla måsten, med dagar som går för fort och allt som inte hinns med, och otillräckligheten och barnen som centrum i universum…

De där åren var de bästa i vårt liv sade hon.

 

Bara kom att tänka på det här. Skillnaderna mellan franska och svenska barn. Jag är ju en svensk mamma. Men mina barn är überfranska. Och det innebär att de växer upp utan:

  1. Overall i bävernylon. Overall i största allmänhet.
  2. Galonbyxor.
  3. Frukstund.
  4. Lördagsgodis.
  5. Melodifestivalen. Vad är ens melodifestivalen?
  6. Skolavslutningar i kyrkan. Skolavslutningar i största allmänhet.
  7. Gröt.

Men å andra sidan får de:

  1. Regnkappor.  Men i princip blir man fråntagen vårdnaden om man tar ut sina barn i regn.
  2. Ingen kommer någonsin att säga ”Det finns inget dåligt väder det finns bara dåliga kläder”. Det finns dåligt väder, det är man övertygad om i Frankrike, och vid dåligt väder går man inte ut.
  3. Pain au chocolat från bageriet.
  4. Trerätters skolluncher.
  5. Simundervisning i skolan! ELler det har man kanske i Sverige? Har man? Osäker. Tror att idrott och sånt är viktigare i Frankrike.
  6. Åka karusell på torget på söndagen. En djupt rotad fransk tradition.

Mina barn älskar i övrigt att dricka mjölk när de är i Sverige! Hemma dricker de aldrig mjölk, förutom chokladmjölken på morgonen. I Sverige bälgar de i sig en liter var till lunchen.

1Inga får mig att skratta som den här trion. Noah, till exempel, som pratar i meta-data. Han har tre, fyra ord, och alla saker i hela världen kan underordnas något av hans ord.

Camion. Favoritordet: Lastbil.  Betyder också bil, cykel, buss, motorcykel, taxi, sopbil och dammsugare.

Chat. Katt på franska. Betyder också krokodil, hund, kanin, häst och nallebjörn.

Igår läste jag och Romy Alfons Åberg, den där när Alfons äter upp alla kakorna när farmor inte ser. Så säger Romy till sin lillebror: ”Men Noah, du är ju precis som Alfons, du lyssnar ju inte alls på vad man säger!”.

Kulturkrock. Alfons är ju ingen rebell i egentlig mening, men franska barn får lära sig så tidigt att regler och instruktioner ska följas. Alfons åt kakorna fast han inte fick. Regelbrott följs av någon form av sanktion. Alfons är en uppstudsig regelbrytare. Har aldrig liksom tänkt på honom så?

Men när min busiga nästan 6-åring (som mest gör som hon vill) med trött och sträng röst säger till sin lillebror att han inte lyssnar då bubblar det där skrattet upp i hela mig.

 

kaffeSöndag! Veckans ljuvligaste dag, då man har rätt att bara pyssla runt hemma, baka kakor, vika tvätt, ligga på golvet och bygga lego med Silkesapan. Veckans enda löptur också, på regnböta löv i oktoberskog.

Oktober! Ser så fram emot den här månaden, det händer ALLTID massor med saker i mitt liv i oktober. Typ bebisar, skilsmässor, nya jobb, ny inspiration, nyförälskelse and what not.

Oktober 2017: Mamma kommer. Smulorna ska ha födelsedagkalas på ponnyklubben. Ludde vill att vi åker till Tyskland några dagar.  Det är väl high lightsen den här oktober. Inte dåligt.

Så. Nu ska jag plocka upp fyra miljoner legobitar från vardagsrumsgolvet. Hejdå.

 

wine2Efter föräldramötet i Veras klass i elementärskolan så ringde jag min exmake och redogjorde för allt som sagts. Det är ett sådant framsteg att det inte ens är möjligt. För 3 år sedan var vi nyseparerade och så arga att vi nästan gick sönder. Och nu kan vi vara föräldrar – inte tillsammans – men i alla fall i samarbete. Hur bra det är för barnen att deras föräldrar gillar och respekterar varandra? Hur bra som helst.

Men det har tagit tid, det har varit en sån jäkla process. Först det där med att släppa taget, att våga vara arg, att tappa kontrollen. Att släppa taget och låta någon lämna dig med alla dina hemligheter under skinnet. Någon som du nästan vuxit fast i, sen du var 22. Sånt gör ont. Något så förbannat jäkla ont.

En annan process som tar tid och som man bara ser i backspegeln: Ätstörningar. Du kan vara ”frisk” i många, många år innan du egentligen är frisk. Det handlar ganska lite om vikten, och ganska mycket om att släppa taget om sjukdomen.

När man ser det i backspegeln så känns det som om man kastat bort väldigt mycket tid, på att vara arg, eller på att vara mager och olycklig, men så där fungerar det. Det måste få ta tid.

Och som min pappa säger: Ingen tid är bortkastad.

Jag bara tänkte på det idag. Insåg att jag klättrat uppför jättemånga trappsteg, men det inser man ju inte förrän man vänder sig om och ser hur långt man kommit. Det kan vara fint att göra det ibland.

Disclaimer: Obs att jag tycker att stå i kö och sitta i väntrum är bortkastad tid. Men alltså extremt. Eller att titta på Science Fiction typ Interstellar, jag förlorade på allvar 3 timmar av mitt liv.