Looking for sara - Sida 3 av 84 - Looking for Sara

Nu hänger hon där.  Hon ser ostruken och förväntansfull ut. Dagarna går fort, snart är jag och Ludde man och hustru. Det ska bli fantastiskt. Sen har vi tusen andra projekt på gång, tillsammans. En sommar där varje dag känns uppbokad – mycket var och en på sitt håll – men ändå tillsammans på ett sätt som går tusen gånger djupare än förr.

Vi blir också officiella styvföräldrar. Det är stort. Ett jäkla ansvar och privilegium. För mig har det tagit tid, Kanske blir man aldrig riktigt färdig.

Har tusen tankar kring äktenskapet. När jag gifte mig förra gången var jag 25, snart 26. Hade noll tankar kring det där med ansvar för den andra. Det där med for better (lätt!) and worse (så oändligt svårt). Har tusen tankar kring det där med denna omoderna institution som är äktenskapet, men ändå, det är så tidlöst, så mänskligt, så handlöst modigt att lova för alltid i en värld där det mesta talar emot det.

Tryggheten. Att ge och att få. Att beskydda och beskyddas. Styrkan i två. Längtar!

Vi firade fars dag på tre man hand, med promenad i solen och paj. Nosse gillar sina solo-helger med mamma och pappa, nästan lika mycket som han gillar sina helger med syrrorna. Det är redan den tredje gången vi firar fars dag ihop, vi tre. Tiden går så fort, den här lillbebisen, silkesapan, som var nyfödd för ett ögonblick sedan är över en meter lång. Hur hände detta?

Han älskar sin sparkcykel och sin filt, att sitta på Luddes axlar och att rada upp alla sina bilar på matbordet. En imponerande fordonspark vid det här laget. Han leker kurragömma och kan rörelserna till Imse Vimse, han älskar att betrakta insekter och fjärilar. En två-åring alltså, såna lyckopiller.

På Nosse-Bosses bottenlista finns:

1. Tvätta håret. 2. Klippa håret. 3. Borsta håret.

Men det är nog allt. Han har sin pappas blåa blick och långa armar och ben. Smilgropen i hans högra kind tryckte änglarna dit när han föddes, ingen annan förklaring finns.

 

Har varit så traumatiserad sedan den senaste frisären jag gick till totalt klippte sönder mitt hår så nu var jag noga med att berätta vad jag ville – eller inte ville – ha. FÖR GUDS SKULL INTE UPPKLIPPT. Har man Europas tunnaste hår kan man inte ha uppklippt.

Nu är jag i alla fall soignerad och fönad. Ska ägna mig åt att rensa garderober och måla en och annan väg, så himla skönt att vara hemma och ledig och hinna med? Inte alla högar, men några?

Ska också försöka komma ihåg att boka bord – och barnvakt – eftersom min blivande make fyller 35 år i veckan. ”Råkade” slänga hans tusen år gamla shorts med hål i, och trodde att han inget skulle märka. Bara det att han hade sitt Parisiska års-resepass i fickan.

Har lite att gottgöra känner jag. *skäms*

 

För länge sedan var det en vän till mig, från ett annat liv, som sade ”När man byter jobb undrar man varför man väntade så länge”. Och så är det nog. Alla har väl tröskat runt på nåt dysfunktionellt kontor nån gång, men man fastnar ju. Livet byggs ju upp kring det där, och sen är det svårt att bryta sig loss.

Nu undrar jag om jag någonsin mött någon som ÅNGRAT ett jobbyte? Alltså? Never ever tror jag? Det är krävande och utmattande, och frustrerande att börja på nytt, men så roligt! Jag får dessutom privilegiet att jobba med en hel drös unga, nyexade (födda på 90-talet???) kollegor.

Kom hem vid halvsju och kramade mina små, länge, länge. De fattar ju. Det är okej för dem, att jag åker tidigt, kommer hem sent. Men vi längtar ju allihopa efter vår långa semester i Sverige i Augusti.

Äntligen är det tomatsäsong, tomaterna är ljuvliga just nu. Den här pajen är snabbmat om man använder färdig pajdeg på rulle som varje fransyska med självaktning (och pesto på burk, som varje heltidsjobbande, pendlande, fyrbarnsmamma). Bred ut crème fraiche och pesto på pajdegen, skiva tomaterna fint, toppa med god olivolja och lite getost. In i ugnen – hey presto – klart.