Looking for sara - Sida 3 av 80 - Looking for Sara

Mitt introverta jag tog över och skrek efter lugn och vila och i synnerhet att slippa prata. Har varit jättesocial den här veckan, lunchat med kollegor, ätit middag med vänner, bjudit hem folk etc. Och det är trevligt, men i grund och botten är jag en ensamvarg som vårdar min ensamhet. En solitär som hämtar kraft i min privata sfär.

Ibland är det inte helt lätt att leva med en extrovert. Det blir ibland för intensivt, för nära. Förstod så mycket när jag läste om HSP-people. Det var ju jag! The highly sensitive person in love var superbra, begrep då att det inte är alldeles enkelt att leva med någon som jag. Som kan vara så hejdlöst bra på att kommunicera och ibland bara stänger av the outbound channels.

Men jag begrep och fick stöd i att man kan behöva hämta kraft i ensamheten, och det är ju alltid skönt att kunna luta sig mot psykologiforskning när det gäller ens egna tillkortakommanden. Nu måste jag bara få min kille att begripa att det är inte han – det är jag. Bara jag.

Det finns ingen hos svenska Skatteverket som tycker att ordet ”divorcé” på skattedeklaration, franska folkbokföringens dokument, eller på domslutet över min skilsmässa räcker för att registera mig som ‘skild’.

Är så frustrerad över detta att jag grät när jag pratade med en handläggare på telefon i morse.

”Ja, det räcker inte för oss, vi har skickat dokumenten på speciell översättning och där ligger de nu.”

Divorcé. Divorced. I alla länder på hela planeten betyder de här orden att man är frånskild.

Är de rädda för att begå ett misstag om de registrerar mig som skild på min egen begäran? Begriper inte.  Så frustrerad.

Men byråkrater och handläggare bryr sig inte om mina frustrerade tårar.

 

Livstecken från pappersdjungeln. Har så jäkla mycket formulär och byråkratiska grejer som måste fixas. Tusen miljoner blanketter som ska fyllas i med identisk information på grund av att inget kan centraliseras någonstans. Plus att ingen fattar allt det här med våra fyra barn som inte finns i samma folkbokföring, som har födelseattester som ser olika ut och olika efternamn.

Just nu är alla min formalia pending. Jesus Christ vi är väl inte på jorden för att fylla i blanketter?

Är stressad just nu. En glimt av hopp, av ljus, av glädje var middag med goda vänner häromkvällen. Vattnet som glittrade på floden, skratten som avlöste varandra, och glädjen i att återses, även om det är svårt att få till möten mellan tre heltidsarbetande mammor. K:s och R:s barn är större än mina, K:s till och med på universitetet, men hon har tusen andra åtaganden.

Härligt var det i alla fall.

Vet ni vad jag tänkte på? På sista anställningsintervjun jag var på fick jag frågan om det störde mig att min chef kommer att vara yngre än vad jag är. Jag blev lite ställd av frågan? Det är INTE ett problem för mig. Ålder säger så hemskt lite om en person ju? Men insåg att det kan kännas problematiskt för andra. Jag har vänner i alla olika åldrar. Kanske fler som har levt längre än vad jag har men som jag är i fas med. Bryr mig inte om ålder, och vad jag förväntar mig av en chef är att hen ska vara kompetent och fair, medmänsklig och driven. Ålder säger ingenting om en människas kapacitet till det – om hen inte är nitton då kanske.

Paradoxalt nog har jag en superhangupvad gäller att dejta yngre män. Träffade en kille som var tio år yngre efter skilsmässan, och höll det typ hemligt. Ludde är fyra år yngre och är jag är så glad över att han börjar få lite gråa hår så att jag kan låtsas vara yngre.

 

Bilderna speglar verkligheten. Ration bild-per-barn stämmer med hur mycket jag ser av dem. I Paris häromdagen släpper jag ju inte tvååringen mer än kanske fem millimeter från mig plus vågar inte blinka. Sexåringen har aningens mer frihet, och nio-åringen och 10-åringen ser man knappt till inne i lekparken. Fast nioåringen vill somna med mig i alla fall – trots att hon kan gå till bageriet själv.

Njuter så mycket at att vara med dem nu, till sommaren blir det annorlunda eftersom jag kommer att pendla, i alla fall temporärt. Jag är så själaglad över all tid jag har haft hittills med mina barn, ”karriär” har jag ju aldrig gjort, de har alltid varit i fokus. Alltid. Det är därför det känns helt okej att göra ett annat val nu.

 

Så underligt och mäktigt. Har inte berättat för L, vet att han skulle rynka ögonbrynen och skaka lite på huvudet, visa upp spelad entusiasm.

Barnen var ute på framsidan.  Jag hade köksfönstret öppet så att jag kunde slänga ett öga på dem då och då. Jag fixade kaffe, torkade av bordet i trädgården, hängde upp en av kökshandukarna, som jag fått av henne, att torka i trädgården. Dörrarna intill vardagsrummet var vidöppna, jag hade solen i ögonen. Och så kände jag en närvaro som var så stark att jag fick gåshud över hela kroppen. Tänkte att det var en katt som satt på stenmuren och betraktade mig, utan att jag hört den komma. Det var det inte. Jag vred på huvudet och såg henne i ögonvrån. Mormor satt i min soffa i sin turkosa klänning med blommor.

Jag vågade inte vända mig om, rädd att hon skulle försvinna. Hon var där, hon tittade till mig. På något vis överförde hon ord och tankar till mig. Vi hann inte träffas en sista gång – hon visste att det var svårt att acceptera det. Hon satt i min soffa och betraktade mig och jag hade gåshud och tårarna rann.

Allt vi inte hunnit säga. Hennes doft, hennes armar, hennes tro på mig. Hon har det bra nu. Men det var så viktigt för henne att vi har det bra. Tårarna rinner nu också, när jag tänker på det. Hon fanns med mig en lång stund, i solen. Den nytvättade tvätten, kaffet som kallnade. Jag som stod stilla och grät i rummet mellan ute och inne med en kökshanduk i handen. Långt från hennes universum, men nära i handlingarna. Kanske var det det som möjligjorde övergången.

Hon stannade en stund. Sen försvann hon. Med orden ”När någon lämnar oss är det för att lämna plats åt en ny person”.

Så är det. Kretsloppet. Det oändliga.