Looking for sara - Sida 3 av 86 - Looking for Sara

En alldeles för kort helg har precis hänt. Jag har aldrig sovt så lite i hela mitt liv som den senaste månaden, och kan inte förstå att mitten av juli är här.
Den franska nationaldagen firades i trädgården, med champagnerester och goda vänner, och min Nosse-Bosse på armslängds avstånd.

VM-finalen såg jag i avgångshallen på Gare du Nord, det var fint och festligt. Frankrike är världsmästare i fotboll och alla var så glada.

Nu: På Eurostartåget. Tillbaka till London, till skyskrapor, glasfasader och koncentration. Några veckor kvar av det här veckopendlandet mellan två länder. Rekommenderar inte.

Sjuksköterskan kom i lördags för att titta på mitt sår som inte läker. Det måste opereras om, men när? Har knappt tid att tvätta håret nuförtiden, operation känns svårt att klämma in.

Ludde ska titta på lägenheter i Paris i morgon, jag håller tummarna så att det gör ont. En flytt till Paris innebär mindre transport och mer tid med barn och varandra. Win win win.

Snart dyker vi ner i tunneln under engelska kanalen, strax därefter fast en timme tidigare kommer vi upp till ytan i Kent. London är ljuvligt, och ovanligt varmt. Inte en droppe regn på många veckor. Fem dagar att längta efter grabbarna, på fredag kväll kommer dom. Tjejerna har det ljuvligt i Montpellier, och jag kan inte sova när min flock är splittrad. När jag inte kan gå min runda innan jag går och lägger mig för att se att de faktiskt ligger i sina sängar och sover djupt.

Har svårt att vänja mig vid ensamheten och det förvånar mig.

De De sista veckorna har varit galna. Begriper inte att vi snart befinner oss i mitten av juli. Rekommenderar  ingen att operera sig, sluta sitt jobb, förbereda ett bröllop, börja nytt jobb, åka utrikes på utbildning och försöka hålla någon sorts bra nivå på slutet av skolåret inom ett par veckors tid. Jag slutade nästan att sova, har varit så uppe i varv. När man tror man klarar hur mycket som helst, men det gör man ju inte? I går kväll stängde jag datorn, orkade inte med fler koder (så unlikely att jag skulle skriva koder skulle alla som känner mig säga, men det är roligt när det funkar) och gick och lade mig i nybäddad säng (så lyxigt att få städning, behöver inte ens ställa in min kaffekopp i diskmaskinen) och sov gott för första gången på länge. Så välbehövligt, och idag är en annan dag etc.

BBC:s väderrapport fick mig att sakna mormor så mycket. Hon tittade alltid på väderleksrapporten från den plats i världen jag då befann mig. Följde den noggrant och alltid när jag ringde så visste hon vilket väder det var i mitt hörn av världen.

Hur kan människor försvinna från oss? Så tänker jag ilsket, sen kommer jag på att hon är alltid precis bredvid mig, nära.

Kulturchocken är total. Alltså, London och Paris är så olika som två städer kan vara. Fransmännens flörtiga attityd utbutt mot britternas korrekthet, Paris kaos utbytt mot metodisk ordning. Kaffet är brunt vatten, och lunchmaten är så hälsosam att jag köper godis för att äta på kvällarna. Fransmännen skulle ha svårt att acceptera ångkokta grönsaker i papperspåse, inget bröd, ingen ost och ingen efterätt? Oh well.

Älskar London, har inte haft tid att utforska än, mer än de 500 meter som ligger mellan mig och kontoret. Har insett hur svårt det är att dricka kaffe on the go samtidigt som man promenerar till jobbet i högklackat (på fredagar får vi ha jeans, men det har ingen) och försöker undvika att bli överkörd.

Alla pratar Wimbledon och Fotboll – såklart – och på kvällarna blockerar the white collar people gatorna där de har lossat slipsen och dricker öl som hade de betalt för det.

Första veckan ville jag flytta till London. Men är det egentligen ens möjligt att ha barn i den här staden? Kanske?

Nu måste jag stryka en blus – herregud blus – och göra mig presentabel. Ska vara på kontoret klockan åtta. Herregud, åtta. I Paris är ingen på jobbet före halvtio på grund av transporter som aldrig funkar och barn att lämna på skolan.

Hej.

London. Broarna, i synnerhet. Vattnet i the Thames som har en färg som vatten inte borde ha. Vattnet, djupt under oss, och broarna. Samma struktur som i Paris, men annars är de två städerna diametralt motsatta. Paris känns så litet jämfört med London! Eller om det är för att kontoret ligger någonstans mellan Barbican och The City och skyskraporna tornar upp sig över mig och jag går vilse och tittar alltid höger när jag borde titta vänster. Eller rakt fram när gatstenarna uttryckligen säger Look Both Ways.

London. Alla tror att jag är en fransyska från Paris som pratar ovanligt bra engelska för att vara en fransyska från Paris. Oh God, you’re so French utbrast en kollega när jag beställde ett glas rött vin.

London har förändrats. Det byggs överallt. London känns som Hong Kong eller Startrek och det är som ett gigantiskt Mikado med halvfärdiga skyskrapor och lyftkranar överallt.

Jag minns ingenting från min tid i London. Minns inte en gata, inte en plats, inte en tunnelbanestation. Allt är nytt och jag går vilse hela tiden. Big Ben är inlindad i gasbinda, som min opererade vänsterarm. Som hade jag aldrig tillbringat två år av mitt liv i London? Engelskan kom tillbaka, men minnena? Jag antar att jag måste gå och leta upp minnena, som försvunnit, någonstans mellan Bayswater och Clapham Junction. Men hinner inte det nu.

I går kväll kom jag till Gare du Nord efter midnatt, med ett försenat tåg. Kom hem till en liten kille som sov och sov och sov tills jag otåligt väckte honom morgonen efter. Ludde är i Toulouse, och i morgon byter vi stad igen, han tillbaka till Paris, jag till London.

Är så trött. Livet går i 300 kilometer i timmen just nu och jag är trött. Jag gifte mig för en vecka sedan, men har inte ens hunnit landa i det. Jag opererade mig för två veckor sedan, men såret vill inte läka. Det ligger öppet, som är det någonting som måste ut. Är tydligen tokallergisk mot trådarna de syr ihop en med. De skär upp en, sen syr de ihop, så märklig upplevelse.

Nu ska jag duscha. Sova i min egen säng. Det är alltid bäst att sova i sin egen säng.

Jag har fått lite bilder skickade till mig… Min egen kamera glömde jag i Paris, men tog personligen inte en enda bild under dagen. Det är roligt att se hur allt såg ut. Barnen sprang omkring hela dagen, vi såg knappt till dem, tills de var så trötta att de grät och behövde bäras i säng… <3