Looking for sara - Sida 3 av 91 - Looking for Sara

En fransk grej är att man – särskilt som kvinna – ska vara  épanouie. Försöker översätta, engelskan säger blossoming, beaming, fully open. Man ska liksom trivas och utvecklas på alla nivåer?

Man ska vara épanouie som mamma, som partner, som kvinna, som professionell. Min vän Nathalie sade i helgen att ”Sara, du är inte épanouie där du är nu.

Men alltså. Vilket jävla krav.

Dessa visdomsord fanns i en mailtråd idag. Mina mindrevärdeskomplex är ganska påtagliga just nu, (pga ingen lika fin utbildning från rätt ställe, annan bakgrund etc) men fick höra att allt går bra för mig? Att jag jobbar dubbelt så hårt och har bra attityd?

Och det känns fint att den strategin faktiskt fungerar. Mindervärdeskomplex får vi lära oss att leva med, ibland tänker jag att gud så fantastiskt det vore att leva med orubbligt självförtroende. Jag har nog aldrig tvivlat mer på mig själv än nu.

Tips?

Snön föll över Paris. Lite overkligt, och den smälte efter en eftermiddag. Jag försöker kalibrera livet så gott det går, inte helt lätt. Jobbar på prioriteringar. Min lill-bebis Nosse-Bosse fyller tre, det känns inte rimligt. Har ju för vana att få en bebbe nästan vart tredje år, och nu är det tydligen snart slut med toddlare i det här hemmet?

Gillar inte det där konceptet med livspussel… Det låter så negativt. Plus att man inte alltid kan få in allt i samma liv. Man kan inte pussla ihop jobb, barn, vardagsliv, hålla frekvent kontakt med familj och vänner, pendla, träna, ha EGENTID, ha PARTID, ha VUXENTID etc. Inte i alla perioder.

Jag har inte träffat kompisar sedan flytten egentligen? I helgen kommer Nathalie med sina tjejer. Ludde som tar hand om 100% av markservicen med hämtningar och lämningar har ledigt på helgerna och åker iväg med sin klubb. Och vi ska ha tjejhelg (PLUS BOSSE) och dricka vin och mysa.

Men nu: Fira 3-åring. Från en Terrible Two till en Threenager in no time?

Tio år? Wow. Tid, vilket konstigt fenomen. Att de där tio åren gick så fort, och samtidigt ter sig så utsträckta, att jag ibland anstränger mig för att minnas.

Februari 2009. Jag var en alldeles nybliven mamma. Till en ljuvlig liten varelse. Jag var tokförälskad och livrädd. En minnesbild är när vi är i hytten på färjan till Korsika. Jag och C. Och Vera som ligger mitt emellan oss och tittar på oss med nyfikna ögon. Hon litade på att vi hade kontroll på allt, att vi visste vad vi gjorde. Vi visste ingenting.

2010. Korsika. Ett kort ögonblick hade allt fallit på plats. Mitt liv var Vera. Vi åkte till Sverige flera gånger det där året. Korsika var fortfarande exotiskt och charmigt.

2011. Romys år! De år man får en bebis är guldkantade och fetade i dagboken. En graviditet jag inte märkte. En färjeresa till fastlandet för att hon skulle födas där Vera föddes. Djupt tacksam för alla dagar jag haft med mina barn. Vera började skolan. Jag gick en utbildning jag inte var intresserad av.

2012. Beslutet. Att lämna Korsika. Och kanske äktenskapet, C, men det visste jag inte än. Bilresan från Ajaccio till Fontainebleau, sjukt långt. Ett liv tar det.

2013. Nytt jobb. Att gå från hemmamammalivet till heltidsarbetande yrkesliv tog energi. Att gå från vita sandstränder till betonggrå parisregion? Oh well. Separationen. Aj.

2014. Vi skiljde oss. Jag träffade tre män, en var L. Han var den enda som fick träffa mina barn. Den enda som fick träffa min mormor.

2015. Flyttade hem till L! Fladdret under mitt hjärta var en liten kille! Guldkant och fetstil. Vi gjorde om köket och målade vitt i alla rum.

2016. Noahs år! Lillebror som gjorde allt komplett. Vi åkte till Korsika på semester.

2017. Bestämde mig för att jag var trött på jobbet. Trött på radhuset. Trött på allt.

2018. Nytt jobb. Vi gifte oss! Utbildningen i London. Jobbjobbjobb. Flyttade närmare Paris.

Ja. Det man minns är bebisarna, kärlekarna. Dagarna med familjen. Det viktiga. Annan tanke: När blir man klar? När känner man att man är framme? Händer det?

Söndag på Disneyland. Ett Disneyland in lågsäsong är ändå överbefolkat. Pga att Ludde har handikappstatus får vi ett green card och slipper köa till attraktionerna. Annars kan det vara en timmes kö till en karusell som räcker EN MINUT??? Oh well, vi hann åka allt (jag åkte Space Mountain med min 7-åring som skrek mindre än jag) och barnen var glada och utmattade.

Nu är helgen över och jag har lite ångest över veckan som kommer. Sjukt busy. I sex månaders tid har jag trott att ”snart lugnar det ner sig, detta tempot”, men det verkar inte göra det. Haha, kanske bara inte kommit upp i tempo än, efter mitt lugna och lite trista kontorsjobb jag hade tidigare? Nu hinner jag inte direkt tänka att det är trist.

Oh well. En lång, varm dush, och i säng. Det är bra medicin.