Looking for sara - Sida 2 av 73 - Looking for Sara

Blommorna slog ut, aningslöst och lite obetänkt. Så kom snön. Det har snöat hela dagen, och de första timmarna snöade det utan att lämna det minsta tunna vita täcke, men envetet och envist fortsatte det och nu är världen vit och frusen.

Barnen var lyckliga och blöta. För en svensyska från dalarna kändes det blygsamt, detta tunna täcke, men ändå.

Men ändå.

Hade ett stort ögonblick av tvivel i helgen. Tvivel över allt. Kanske på grund av mormor som inte finns längre, och när någon tas ifrån oss så är det så mycket som tänks om. Och över att gifta mig! Pratade med en vän som sade att det är självklart, att tvivla, inför livsavgörande beslut. Giftermål, jobb, sluta jobb, flytta, skilsmässa… Klart att man tvivlar? Det enda beslutet i livet jag aldrig tvivlat över är barnen. De är så jäkla självklara, de är ju livet. Men det andra… Oh boy har jag tvivlat.

Det betyder ju inte att det inte är mindre rätt. Det betyder ju bara att det är så jäkla livsavgörande. Vägskälen. Så länge man kör på raksträcka behöver man inte ta beslut, och ibland måste man.

Har nattat mina små snöänglar, så lycklig över att vara deras mamma. Läste någon ilsken kommentar om att bloggare målar upp mammalivet som alldeles för rosenskimrande och härligt, men det är ju rosenskimrande och härligt? Okej, plocka ur diskmaskinen, plocka spagetti ur gliporna på matbordet, luskamma, skriva på papper till skolan är kanske inte superhärligt, men oh well. Comes with the territory.

 

 

I fredags firade vi franska pepparkaksdagen, Le chandeleur, jag hade stereogräddat kanske 30 pannkakor och tänkte att vi skulle ha pannkakor till frukost dagen efter. #fail. Nöjd i alla fall med supertunna pannkakor! Hemligheten? Smöret!

Åts med chokladsås på kakao, mjölk och ett par skedar Nutella. Random bild på kidsen på tåget. RER-tåget. Noah tycker att alla tågresor är fest, och tjejerna har inget emot det. Jag får sitta och ha transportångest på egen hand.  Annan grej: När jag är ute och reser med de alla fyra tror folk typ att vi är på skolresa. Här besökte vi ett litet 1700-tals château i grannbyn. Det var komplett med gamla sepiafotografier på väggarna, jakttroféer och köksingång. Och det där rutiga är dansgolvet. Här skulle man kunna gifta sig, faktiskt, om man skulle vilja det. Och om man klarar den administrativa hinderbanan innan!

Okej att mina barn på något konstigt vis föredrar riktiga potatischips framför grönkålschips – don’t we all – men ibland får jag nytto-ryck. Har till exmpel gjort vegetariska middagar den här veckan! Tills den signifikanta andra började se mulen ut inför alla linsgrytor men oh well. Jag har ätit på lokal hela veckan för vi har ett gäng New Yorkers på jobbet så jag har ändå varit konstant proppmätt.

I alla fall. Barnen är i säng, jag har öppnat en flaska vin – because I’m worth it – och med tiden har jag accepterat att mycket socialiserande och mycket input/output dränerar mig en del. Måste ladda om efteråt. Och det gör man bäst i ensamhet. Sweet solitude, det var så länge sen. Som att jag bara behöver tystnad och stillhet och definitivt ingen som kräver några svar eller ens ett glas mjölk – av mig.
Överhuvudtaget.

Ser fram emot helgen som ligger framför mig – många timmar av oplanerad tid, en lyx just nu. Jag får ha tjejerna fredagkväll, och C hämtar dem lördag morgon, sen är det jag och Nosse. Vi ska försöka ta oss ut, de sista veckornas regn har gett oss alldeles för lite frisk luft och ljus. Egentligen ska jag springa en halvmara i lervälling på söndagmorgon, men eftersom Ludde åkt bort blir det svårt. Söndag morgon är inte attraktivaste passet för att lämna ifrån sig en härlig 2-åring, har inte ens vågat fråga någon. Och kanske har jag inte ork eller energi heller?

Kanske vill jag helst av allt göra så lite som möjligt? Bara promenera supersakta i parken, med Nosse som får springa så fort han kan genom vattenpölarna och leta read på pinnar.

Tänker inte ens sätta på radion hemma. När Nosse sover ska jag låtsas att ingen annan finns, att inget finns som kan störa. Jag ska sova i rena lakan och stänga dörren till rum där det är kaos. Jag ska låta tankarna vandra som de vill – Ludde satte press på mig om ett beslut vi måste ta och jag var inte redo, ska försöka se om jag kan komma på vad jag egentligen vill.

Ibland så svårt. Det borde inte vara det, men ibland tänker man mer på vad som borde vara vettigt och sansat än på vad hjärtat egentligen vill och vågar. Varsågoda för dagens dravel.

Ni vet hur originell man är, och hur speciella namn man ger till sina barn, efter många månaders funderande? Kan meddela att jag och Ludde lyckades pricka in inte mindre än tre av namnen på topplistan för pojknamn till vår son.

Han heter Noah  (förnamn) Axel (efter min bror, pappa och farfar), Adam (Luddes mammas efternamn som han bytte bort när han hittade sin pappa när han var 10 och ångrade lite). Ett hat-trick alltså.

Man är så mycket mindre originell än man tror.