Looking for sara - Sida 2 av 57 - Looking for Sara

3På box-träningen igår kom en box-kompis fram och klämde på mina axlar. Det finns MUSKLER där nu, som syns. Aldrig haft det i hela mitt liv, skulle vilja föreviga detta. Så himla rolig träning, fast sjukt jobbigt.

Armhävningar. Army-armhävningar. Bröstet ned i marken efter varje. Mitt problem är inte att få ned bröstet i marken, det är att komma upp igen.

Men jag har för första gången i mitt liv fått stel rygg, av allt stillasittande på jobbet antar jag (obs att en ej är 25 längre). Kan knappt vrida mig åt något håll. Ludde tog sig an mig igår, på bästa sjukgymnastvis, med rotationsövningar, men han hade lika gärna kunnat jobba med kylskåpet.

Måste börja med någon sorts rörlighetsträning, tror jag. Bröst, höfter, ben, axlar, rygg, hälsenor, allt är STELT.

I alla fall trodde instruktören att jag var gammal dansare, jag misstänker att jag måste jobba lite på attityden i mina kicks och moves.

Annars består min träning mest av att springa efter bebis och bära bebis (TRETTON KILO!!!). De andra barnen har jag definitivt slutat bära på, nån måtta får det vara.

Eller bebis och bebis. Nannyn sade i morse att vi behandlar honom som en bebis trots att han är stor. Och jag tänkte att men han kommer förmodligen att ta studenten utan att jag fattat att han slutat med napp och gosefilt, och han kommer att fylla 30 och jag kommer fortfarande att kalla honom bebis-Baboo.

Hon ba… ”Ja… men dåså.”

 

nous paris paris3 paris4L fyller år nästa vecka. Han önskar sig en grej, en middag på restaurang med mig. Flera timmar lång.

Utan barn. Men vi har ingen barnvakt. Har aldrig haft. Känner att det vore nödvändigt just nu, att kunna fixa EN KVÄLL OM ÅRET utan någon av pysslingarna. Ringa barnvaktsfirma? Gör folk så? Frågar en kompis utan att hen erbjudit sig spontant?

Äsch, lite egoistiskt, och ingenting livsnödvändigt. Men jag vill nog önska mig samma sak.

Att äta middag länge, hinna se varandra i ögonen. Långsamt flanera runt i en paris-natt utan att ansvar för att någon ska få för sig att hoppa i floden eller springa ut i trafiken. Lyxen? Friheten? Att hinna på allvar se den andra utanför vardagen. Att ta tid på oss, att leta efter den där speciella saken som vi är säkra finns i någon butik inne i Paris, att stanna på någon bar utan att behöva kontrollera att där finns barnstol, att det är barnvänligt att man inte stör någon pga vill dinera med fyra barn. Vilket också är mysigt!

Men det där att gå ut på tu man hand?

Längtar efter en sån kväll så mycket att det gör lite ont.

croissantAtt omfamna kaos är också att låta barnen bygga kojor överallt, bygga ett skalbaggebo under bordet på altanen, rita tusen teckningar med Maman i skrivstil och hjärtan och blommor som ligger och fladdrar i vinddraget från de öppna altandörrarna. Kärleken som de öser över en ändå?

Noll bröd till frulle i morse, alla blev lyckliga över besök till bageriet. Vardagslyx. I går fick de dessutom  hot dogs till middag, sista veckorna på vårterminen är in survival mode.

Hade inte heller förberett någon middag till Nosse så han fick äta paj med tomat, senap och chèvre. Osäker på om detta är bra mat för toddlers men som sagt, survival.  Barnläkaren sade att han är perfekt i alla fall, så nåt verkar vi göra rätt.

Zen i praktiken: Omfamna mördegssmulor på golvet och getost i barnets ögonbryn.

Annan grej. Tisdag. Jag hämtar inte barnen på tisdagar, det gör Ludde, som tar med de stora till notläran (solfège) och ägnar sig åt ground service medan jag går på boxningspass. Det är så himla roligt,

Sen kommer jag hem till ett kaos där människor trivs och där man målar teckningar till mig hela tiden med snirkliga kärleksförklaringar, där någon förbereder mat till barnen som de gillar och mat till mig som jag gillar. Jag brukar ofta demonstrera en jump kick eller någon sorts komplicerad armhävning, gräla på sköldpaddan som systematiskt tuggat sig igenom blomsterutbudet i rabatten, lyssna på barn som berättar tusen saker och bli omhändertagen av min kille.

Eller vi omhändertar varandra. Han fixar te till mig och tömmerfyllertömmerfyllertömmerfyller diskmaskinen, och jag hämtar glass ur frysen när barnen är i sina sängar och vi tror att de inte begriper att vi sitter i soffan och äter glass framför teven. De ba: ”Tror ni vi föddes igår?” Guilty pleasures. 

cheescakeMåndag morgon. Dagen efter kvällen före. Luddes kollegor kom till Fontainebleau på sightseeing (slottet!), glassätande i solen, och sen middag hos oss. Jag hade gjort 8 kilo potatissallad – Swedish style, inte den franska varianten med balsamico och kapris, utan riktigt klistrig majo- och gräddfilsröra – vi grillade korv och stekte quesadillas, vi åt paj, muddlade mojitos och avslutade med cheesecake med Oreo-botten och jordgubbssås. Iskallt rosévin och ljum junikväll. Alltså. Jag lämnade barnen i morse och Ludde tog hand om köket i morse. Så tacksam över detta.

Så värt en måndag med trötta ögon också.

Annars fick Nosse en shot trippelvaccin i lördags (tror att vi är á jour nu), vi hann med storhandling och eftersom vi lovat tjejerna att äta popcorn till finalen i the Voice så blev det så.

Hann även storstäda i helgen, men barnen är så himla kontraproduktiva, som små tornados som aldrig plockar upp efter sig utan lämnar högar av tejp, glitter, kläder, klippta grejer (KLIPP, TYGKLIPP; PAPPERSKLIPP; KARTONGKLIPP; HÅRKLIPP; GLITTERKLIPP; TORKADEBLOMMORKLIPP), klipp överallt. Jag plockar plockar plockar  men helt magiskt så är allting framme efter fyra minuter. Oh well. Vill inte hämma någons kreativitet, men ibland skulle jag vilja städa, och att hemmet remains städat, fattar ni?

Så är det alltid nån i min innersta krets som säger ”Men det ska ju synas att vi bor här”. Och jag som vill fräsa Alla sätter sig i soffan med händerna på knäna och INGEN rör sig och så njuter vi av att titta på hur ordnat det är.

Ni vet.

provins provins2 provins3 provins4 provins5 provins6 provins7 provins8 provins9 provins10 provins11 provins12 provins13 provins14 provins15Utflykt till pittoreska Provins, sju mil söder om Paris i söndags. Farfar Gilles och styvfarmor Vera var trevligt sällskap, och Provins var en förtjusande upptäckt. Provins är med på världsarvslistan, men det känns ju som att alla ställen är det nuförtiden? I alla fall, inflation i världsarv eller inte, Provins är supergulligt. Det är Frankrikes Visby skulle jag vilja säga, med medeltidsmurar och doftande rosor. Murarna som omgärdar staden är nästan intakta, och dessutom kan man få se örnar och andra rovfåglar som nästan står stilla på himlen. Korsvirkeshus och pittoreska, slingrande gator där tiden stått stilla, Provins lyckades undgå den förstörelse som härskade Europa i århundraden. Här finns vallgravar och underjordiska passager, doftande creperier och små affärer med rosensylt. Det är Nangijala. En av höjdpunkterna är Caesars torn och den magnifika kyrkan Saint Quiriace.

En av de andra höjdpunkterna var att se hårdkokta farfar Gilles med Noah. De ska hålla handen och Gilles snyter och matar och gosar och när han tror att ingen ser sitter han bara och drar in doften av babyhår, med näsan i min sons huvud. Who takes the child by the hand takes the mother by the heart etc. 

I alla fall, Provins är värt – minst – ett besök.

noah noah2 noah3Han är ingen baby längre, vår lill-kille. Vår Nosse-bosse. När vi var kvar på sjukhuset efter att han fötts, så träffade vi en fantastisk barnskötare, som hjälpte oss något enormt med amningen, hon kittlade honom i nacken, lät honom ligga mot mig i bara blöja, och masserade hans fötter så att han inte skulle somna varje gång jag tog honom till bröstet – eftersom han inte fick i sig någon mat. Hon kallade honom Babou.

Då vägde han knappt fyra kilo, hade inte ett hårstrå på huvudet, och hans hela universum var min famn. Nu, ett drygt år senare får jag hjärtstillestånd när jag inser att han lärt sig hur han kan klättra upp i Romys loftsäng, han klär sig i storlek 24 månader, han hoppar studsmatta och säger något som liknar Bonjour och Au revoir.

Och jag kallar honom fortfarande Babou, När han kommer springande mot mig med sina djupblå ögon som glittrar av hyss och livsglädje, när han slår armarna om min hals och biter mig i kinden… Så fort jag ser honom ropar mitt hjärta Babou. Jag kan inte hjälpa det.  Jag försöker sluta, men det går inte. Han kommer alltid att vara Babou.

Annan grej: En av Veras kompisar gullar alltid massor med honom när de ses. Sist tittade han på mig allvarligt och sade: Madame, ni måste ta med honom till frisören snart.

Jag vet. Men att klippa bort baby-fjädrarna? Näe.