Looking for sara - Sida 2 av 77 - Looking for Sara

Somnade på avslappningen efter yogan. Så trött, sov till halvnio i morse ändå. Min hjärna känns kortsluten. En sista intervju igår, då jag trodde att vi skulle prata om vilkoren för jobbet men fick svara på frågor av nån ny-exad RH-assistent ”nämn tre av era brister och hur ni tänker få bort dem”.

Eh. Where to begin? Ville mest resa mig upp och gå, men tänkte generöst att han säkert lärt sig på sin utbildning (eller googlat) att man ska ställa såna frågor. Svarade så gott jag kunde.

Har i alla fall ett val nu – antingen status quo, noll risk, ingen ansträngning, men kommer förmodligen att vara i precis samma situation nästa år, om två år, om tre. Lite missnöjd men inte tillräckligt, och lite för bekväm.

Antingen förändring och stor ansträngning. Och det är nog vägen att ta. Jag vet så väl att förändringar är enda sättet att sakta ned tiden. Märker ni inte hur fort tiden går när dagarna är lika? När månaderna ser likadana ut, när vi blir för bekväma. Då flyger åren förbi. När vi byter bana och lägger ned vår själ i förändring saktar tiden in. Så jag vinner till sist, jag vinner att känna mig levande.

Men lätt blir det inte.

När jag blir så här trött och energin liksom försvinner då längtar jag till Sverige.  Jag var till läkaren idag för att visa min handledscysta och jag var på vippen att säga hur sjukt trött jag är, och kunde hon skriva ut D-vitamin eller fiskleverolja eller någonting? Men jag gjorde inte det, jag fick tid för röntgen och sade hejdå.

En vän sade till mig att hon var imponerad över hur mycket jag hinner med, aktiviteter med barnen, fyra barn generellt, Ludde som reser massor, heltidsjobb som inte är helt tillfredsställande just nu, rekryteringsprocesser och dessutom vara missnöjd med att ha sprungit 10km på drygt 46 minuter. Och jag insåg att jag har rätt att vara trött! Det är nog dessutom min förbannade skyldighet att vara trött just nu. Jo. Och då längtar jag till Sverige, längtar efter att slappna av – det gör man ju sällan med fyra barn i och för sig, man kan ju inte direkt somna i en solglänta, men det är något rofyllt och läkande i landskapen.

Tänkte en skuldbetyngd tanke att tänk om hon kunde sjukskriva mig en dag för mitt superlåga blodtryck, men sen kom jag på att jag har möte i morgon och en till intervju på fredag så det är inte do-able.

Och jag har inte ens ett viktigt jobb och är kanske inte ens speciellt viktig för mitt företag? Ändå känns det så här? Varför är vi såhär? Dåliga på att bejaka vårt behov av vila och läkning. Tog ut några semesterdagar nästa vecka då barnen har vårlov, det ska bli underbart.

 

Sitter uppe för länge. Nattat lyckotrollen för flera timmar sedan. Dricker kaffe trots att det är sent, och äter upp chokladbollarna vi gjorde tidigare ikväll (faktiskt nyttiga bliss balls förklädda till kokosbollar men det vet inte barnen om). Tröstar en vän som fått hjärtat krossat. Eller, tröstar går ju inte. Det gör ju så ont. Och man begriper ju så lite när det händer, och man vänder sig om och springer efter och försöker förstå fast man inte borde. Jag vet ju hur ont det gör.
Här är det så tyst och lugnt när alla sover. Och tomt också. Utan Ludde. Tvätten hänger inne i vardagsrummet och doftar gott på grund av regnet regnet regnet. Det är vackert väder i Dublin och han älskar mig.
Förresten. Ingen fick jobbet. Jag gick längst i rekryteringen (intern) men är inte tillräckligt (och kommer aldrig att bli) kommersiell. Det bergrep jag på sista intervjun, jag ville helst ställa mig upp och säga, hejdå, det är inte mig ni söker. Kanske finns inte ens personen de söker.
Så ringde de upp. Sade att ingen får jobbet men skulle jag vara intresserad av en annan tjänst? Vet faktiskt inte. Måste fundera. Det måste passa ihop med de där djupt sovande lyckotrollen, och den blåögde mannen i Dublin (temporärt) och kanske är det svårt.
Ibland – ofta – har jag inga snabba svar. Jag saknar alternativet i livet (i alla lägen) att säga, jag vet inte, kan jag få återkomma när jag har lyssnat klart inåt och utåt och känt efter och när svaret helt plötsligt kommer till mig?  För såna som mig har en del tåg gått, haha.
Oh well, lämnar er med Cohen. You look good when you’re tired.
“Avoid the flourish. Do not be afraid to be weak. Do not be ashamed to be tired. You look good when you’re tired. You look like you could go on forever. Now come into my arms. You are the image of my beauty .”
Leonard Cohen

Obs gammal bild. Men sprang 10k lopp i Fontainebleau idag. Vet inte vad som hände, var bara törstig och hade ben som vägde bly. Stannade och låtsades knyta skorna vid ett tillfälle, och gick hundra meter ett annat. Fick lägga på 3 minuter på PB men oh well. Fortfarande i topp 10 av female seniors med 46.30 . Sen gick jag hem till en vän och drack tre glas rödvin pga törstig. Don’t try this at home. Nu skulle jag önska att helgen dröjde sig kvar, men måndag morgon hägrar. Over & out.

Lite bilder från påskhelgen som försvann på ett ögonblick och jag har inte begripit att det är april och borde vara vår. Vi hade det mysigt hos Luddes pappa och styvmamma, god mat och promenad. Och alldeles för mcket choklad, vi har mjölkchoklad så att det räcker resten av året.

Hej livet, du är så krävande ibland. Just nu. Har manglats igenom en lång rekryteringsprocess med tester och presentationer och intervjuer och mycket mycket stress. Vet att vi är två kvar och besked kommer på måndag och jag är rätt säker på att det inte är jag som får det positiva beskedet. Trots att jag lagt ned min själ i det, men jag känner intuitivt att jag inte är den person de söker, trots att jag var bra, om ni förstår? Ibland är man inte rätt person och då är det ingen idé att försöka tvinga in sig i en roll. Oh well, what’s a royal ball anyway etc.

I alla fall är det ett tecken på att jag måste ta mig ur den stagnation jag känner just nu. Det här var ett första steg ut ur det stiljtje där jag stått och vaggat ett tag. (Note to self kolla stavning på stiljtje). Och som en vän till mig säger – funkar inte det här är det för att någonting annat väntar på dig längre bort. Och så är det ju.

Annan grej. Mina döttrars far börjar stressa mig med tanke på collège. Det är superviktigt i Frankrike att de kommer på rätt collège och i min sektor finns inget som ens är i närheten av att vara ett fancy collège där man sen har chans att komma in på ett fancy gymnasium och sen eventuellt ha en chans att bli något fint. Ett och ett halvt år på mig, att byta sektor. Men jag vill ju också? Är less på det rivningsobjektet radhuset vi bor i och drömmer om nya, tomma rum att fylla. Eller inte fylla.

Ludde åker till Irland en vecka, jag är hemma med barnen. Och då är det liksom andra regler. När man är ensam med barnen får man äta makaroner med ost och chokladägg till middag, och kolla  Barnkanalen tills efter halvnio. Rebeller!  Barnkanalen är så himla bra och inkluderande, och de har barnprogram med svenska barn som pratar svenska med brytning. En superviktig sak för mina tjejer.

Oh well. Har varit uppe sedan gryningen och nu ska jag sova sjöstjärna i sängen och låta mascaran falla av på egen hand mot vita örngott. Det är snart helg anyway.