Looking for sara - Sida 2 av 84 - Looking for Sara

London. Broarna, i synnerhet. Vattnet i the Thames som har en färg som vatten inte borde ha. Vattnet, djupt under oss, och broarna. Samma struktur som i Paris, men annars är de två städerna diametralt motsatta. Paris känns så litet jämfört med London! Eller om det är för att kontoret ligger någonstans mellan Barbican och The City och skyskraporna tornar upp sig över mig och jag går vilse och tittar alltid höger när jag borde titta vänster. Eller rakt fram när gatstenarna uttryckligen säger Look Both Ways.

London. Alla tror att jag är en fransyska från Paris som pratar ovanligt bra engelska för att vara en fransyska från Paris. Oh God, you’re so French utbrast en kollega när jag beställde ett glas rött vin.

London har förändrats. Det byggs överallt. London känns som Hong Kong eller Startrek och det är som ett gigantiskt Mikado med halvfärdiga skyskrapor och lyftkranar överallt.

Jag minns ingenting från min tid i London. Minns inte en gata, inte en plats, inte en tunnelbanestation. Allt är nytt och jag går vilse hela tiden. Big Ben är inlindad i gasbinda, som min opererade vänsterarm. Som hade jag aldrig tillbringat två år av mitt liv i London? Engelskan kom tillbaka, men minnena? Jag antar att jag måste gå och leta upp minnena, som försvunnit, någonstans mellan Bayswater och Clapham Junction. Men hinner inte det nu.

I går kväll kom jag till Gare du Nord efter midnatt, med ett försenat tåg. Kom hem till en liten kille som sov och sov och sov tills jag otåligt väckte honom morgonen efter. Ludde är i Toulouse, och i morgon byter vi stad igen, han tillbaka till Paris, jag till London.

Är så trött. Livet går i 300 kilometer i timmen just nu och jag är trött. Jag gifte mig för en vecka sedan, men har inte ens hunnit landa i det. Jag opererade mig för två veckor sedan, men såret vill inte läka. Det ligger öppet, som är det någonting som måste ut. Är tydligen tokallergisk mot trådarna de syr ihop en med. De skär upp en, sen syr de ihop, så märklig upplevelse.

Nu ska jag duscha. Sova i min egen säng. Det är alltid bäst att sova i sin egen säng.

Jag har fått lite bilder skickade till mig… Min egen kamera glömde jag i Paris, men tog personligen inte en enda bild under dagen. Det är roligt att se hur allt såg ut. Barnen sprang omkring hela dagen, vi såg knappt till dem, tills de var så trötta att de grät och behövde bäras i säng… <3


Vi log och grät av glädje. Det var ett så magiskt ögonblick, att bli man och fru. Ceremonin i rådhuset var både vacker och högtidlig, jag ryste och tårarna rann. När vi kom ut i solskenet – brutalt och bländande – och tio barn – minst – kastade glittrande konfetti på oss och allt var glädjetårar och skratt och glitter och solsken och jag drabbades av den där känslan av total lycka som kommer ibland. Har fortfarande inte riktigt smält det här – hur förbereder man sig på att säga ja? – och har inte haft tiden heller. Sitter i en allt för luftkonditionerad lägenhet i London, måste stryka något av allt som var välstruket innan jag packade ner det i väskan innan jag åkte i Söndags. Söndagen. Jag grät och grät tills inga tårar fanns kvar, avskydde varenda centimeter av Gare du Nord (helt normalt) och tåget som tog mig längre och längre bort från de mina. Sedan, där någonstans i underjorden av Engelska kanalen gick det över och nu är glädjen över utbildningen här. Mitt liv levererar verkligen just nu, hur ska det här sluta?

Jag är en lycklig kvinna. Och som Ludde sade när jag ringde och räknade minuterna vi inte setts: Men älskling vi har hela livet på oss.

Älskling vi har hela livet.

Åh, äntligen färska örter tider! Hemgjord pesto med oförsvarliga mängder vitlök kan vara det bästa som finns… Jag blandar basilika och persilja, olivolja, parmesan och pinjénötter, allt på en höft. Pesto är ju en sån där universell grej precis som bacon, som är gott till precis vad som helst och passar till allt.

Tips!

Alltså, att opereras var den mest surrealistiska upplevelsen jag någonsin haft. Kanske på grund av att jag fick lugnande innan?

Nu är jag nyopererad och inser att jag verkligen använde min vänsterhand mer än jag trodde. Att byta blöja och öppna skruvlock med en hand? Glöm det. Oh well. Det här blir bra.

Hoppas på att få ett diskretare bandage innan lördag?

Nu: Vila.

Blev så förvånad över den här bilden jag fick av en vän. Som om jag inte tänkt att ögonblicket ens var värt att föreviga? När Nosse-Bosse honungshumlan går sin första kurs i redskapsgymnastik ivrigt påhejad av yours truly.

Men de där ögonblicken är ju de viktigaste vi har. Trots att moderskapet ibland inbegriper en halv lördag i en gymnastikhall, på gymnastikens avslutningsgala, där man ägnar tre timmar åt att titta på andras ungar, och när din egen unge seglar förbi i en hjulning  en bråkdels sekund så missar du att fotografera. Eller du är så långt bort att du inte kan se skillnad på din egen unge och en likadan, bredvid, i lika gymnastikdräkt och hästsvans.

Oh well. Vi har haft middag med vänner, sen gick de andra iväg på fyrverkerier i parken. Det är bara jag och mina tankar, en stund. Och Nosse-Bosse som sover på övervåningen. Jag och min oro, också, och tveksamheter och tvivel. Och en himmel utanför som slits sönder av ljudvågor.

Fjärilarna i bröstet, de där oroande, oroliga. Vad ger jag mig in på? London fem veckor på egen hand? Vore det inte för barnen skulle jag älska tanken. Men det är ju för barnen? Svårt att sova, jag vrider och vänder mig och vaknar för tidigt. Pappa ringde och sade: Vilket jävla schema.

Så här ser nästa vecka ut.

Måndag. Operation. Min handled, men är så glad över att det är vänstra.

Tisdag. Efterkoll. lägenhetsvisning i Paris. Ludde åker till Toulouse. Ensam med barnen. Nyopererad.

Onsdag. Mamma och K kommer! Tågstrejk. Avslutningskonsert på musikskolan. Fixa fika, och filma äldsta dottern.

Torsdag. Fixa det sista inför bröllopet. Handla. Frissan? Måla naglarna? Ta bort stygn? PACKA RESVÄSKAN.

Fredag. Foton. Avslutning på skolan. Bjudna på ett annat bröllop, tackat ja till brudskål och cocktail, middag går inte. Pappa och M kommer, och Axel och Ante! Och Jenny!!!

Lördag. Vi gifter oss!!!! Allt måste gå i lås.

Söndag. Tar tåget Paris-London efter att ha kramat mina små hårt, mamma & pappa, min nyblivne make. Jäklar, det blir tufft.

Jag vet int’. Känns sådär. Fjärilarna har fått gott om utrymme. Ska stilla dom lite med en Irish Coffee. Är så förvirrad just nu, och har känslan av att inte hinna med. Beställde 60 servettringar på amazon och fick beskedet att de kommer leveras den 11e juli. Oh. Kommer att ha alldeles för många servettringar när jag kommer tillbaka till huset i slutet av augusti för att packa om min väska. Från dresscode smart till dresscode samma shorts i tre veckor. Det blir härligt.

Skål och glad midsommar.