Looking for sara - Sida 2 av 90 - Looking for Sara

Snön föll över Paris. Lite overkligt, och den smälte efter en eftermiddag. Jag försöker kalibrera livet så gott det går, inte helt lätt. Jobbar på prioriteringar. Min lill-bebis Nosse-Bosse fyller tre, det känns inte rimligt. Har ju för vana att få en bebbe nästan vart tredje år, och nu är det tydligen snart slut med toddlare i det här hemmet?

Gillar inte det där konceptet med livspussel… Det låter så negativt. Plus att man inte alltid kan få in allt i samma liv. Man kan inte pussla ihop jobb, barn, vardagsliv, hålla frekvent kontakt med familj och vänner, pendla, träna, ha EGENTID, ha PARTID, ha VUXENTID etc. Inte i alla perioder.

Jag har inte träffat kompisar sedan flytten egentligen? I helgen kommer Nathalie med sina tjejer. Ludde som tar hand om 100% av markservicen med hämtningar och lämningar har ledigt på helgerna och åker iväg med sin klubb. Och vi ska ha tjejhelg (PLUS BOSSE) och dricka vin och mysa.

Men nu: Fira 3-åring. Från en Terrible Two till en Threenager in no time?

Tio år? Wow. Tid, vilket konstigt fenomen. Att de där tio åren gick så fort, och samtidigt ter sig så utsträckta, att jag ibland anstränger mig för att minnas.

Februari 2009. Jag var en alldeles nybliven mamma. Till en ljuvlig liten varelse. Jag var tokförälskad och livrädd. En minnesbild är när vi är i hytten på färjan till Korsika. Jag och C. Och Vera som ligger mitt emellan oss och tittar på oss med nyfikna ögon. Hon litade på att vi hade kontroll på allt, att vi visste vad vi gjorde. Vi visste ingenting.

2010. Korsika. Ett kort ögonblick hade allt fallit på plats. Mitt liv var Vera. Vi åkte till Sverige flera gånger det där året. Korsika var fortfarande exotiskt och charmigt.

2011. Romys år! De år man får en bebis är guldkantade och fetade i dagboken. En graviditet jag inte märkte. En färjeresa till fastlandet för att hon skulle födas där Vera föddes. Djupt tacksam för alla dagar jag haft med mina barn. Vera började skolan. Jag gick en utbildning jag inte var intresserad av.

2012. Beslutet. Att lämna Korsika. Och kanske äktenskapet, C, men det visste jag inte än. Bilresan från Ajaccio till Fontainebleau, sjukt långt. Ett liv tar det.

2013. Nytt jobb. Att gå från hemmamammalivet till heltidsarbetande yrkesliv tog energi. Att gå från vita sandstränder till betonggrå parisregion? Oh well. Separationen. Aj.

2014. Vi skiljde oss. Jag träffade tre män, en var L. Han var den enda som fick träffa mina barn. Den enda som fick träffa min mormor.

2015. Flyttade hem till L! Fladdret under mitt hjärta var en liten kille! Guldkant och fetstil. Vi gjorde om köket och målade vitt i alla rum.

2016. Noahs år! Lillebror som gjorde allt komplett. Vi åkte till Korsika på semester.

2017. Bestämde mig för att jag var trött på jobbet. Trött på radhuset. Trött på allt.

2018. Nytt jobb. Vi gifte oss! Utbildningen i London. Jobbjobbjobb. Flyttade närmare Paris.

Ja. Det man minns är bebisarna, kärlekarna. Dagarna med familjen. Det viktiga. Annan tanke: När blir man klar? När känner man att man är framme? Händer det?

Söndag på Disneyland. Ett Disneyland in lågsäsong är ändå överbefolkat. Pga att Ludde har handikappstatus får vi ett green card och slipper köa till attraktionerna. Annars kan det vara en timmes kö till en karusell som räcker EN MINUT??? Oh well, vi hann åka allt (jag åkte Space Mountain med min 7-åring som skrek mindre än jag) och barnen var glada och utmattade.

Nu är helgen över och jag har lite ångest över veckan som kommer. Sjukt busy. I sex månaders tid har jag trott att ”snart lugnar det ner sig, detta tempot”, men det verkar inte göra det. Haha, kanske bara inte kommit upp i tempo än, efter mitt lugna och lite trista kontorsjobb jag hade tidigare? Nu hinner jag inte direkt tänka att det är trist.

Oh well. En lång, varm dush, och i säng. Det är bra medicin.

Queridas!

Livet rusar på, mellan jobb (mycket), vardagen,  barnen, och nattvilan så hinns inte mycket med. Men i morse anade jag ljuset vid horisonten från min sittplats (halleluja) på pendeltåget. Det vänder!

Har haft svårt med flera saker recently:

  1. Koncentrationen
  2. Prioriteringarna
  3. Måstena
  4. Dödlinjerna (finns en vettig översättning?)

Påminner mig om att den enda vettiga prioriteringen är barnen. Alltid. Och resten spelar mindre roll. Känner mig hyfsat inadekvat på jobbet, hinner inte med allt jag vill. Har sjuka tvivel just nu. Tvivlar otroligt. Men ljuset är tillbaka! Och kanske jag, här på bloggen. På jobbet pratar jag någon sorts frangelska just nu (jämför med above lista, tappar ord) och svenskan… Med barnen! Men att läsa om VEM böckerna för tusende gången gör inte underverk med ens ordbehandling direkt. Oh well.

Nu: SOVA. Andra vettiga prioriteringen.

Résultat de recherche d'images pour "galette des rois"

Trettondagen firas i Frankrike med Galette des Rois, en kaka med mandelmassa och smördeg. Vi gjorde våran på egen hand i år, istället för köpe-galette.

Tjejerna kom tillbaka igår, så ljuvligt. Jag är inte direkt någon som ”passar på att njuta av friheten” när de inte är hemma. Det är sjukt trist tycker även Nosse-Bosse. Det som är sjukt härligt är ju att tvätt och matlagning och städ och plock reduceras med 80%. I och för sig.

Januari. Vi ska uppfylla ett gammalt uppskjutet löfte: Disneyland. Noah ska firas på 3-årsdagen (TRE!!!) och jag ska jobba på att återfå min energi.

Nu: Måndag.

Ta hand om er! <3

När lillebror pratar i telefon med sin yngsta storasyster och avslutar samtalet med att säga ”Je t’aime fort Yoyo”. Han döpte om henne till Yoyo ganska omedelbart och vi konverterade. Yoyo svarar ”moi aussi ” och denna överkänsliga mamman blinkade bort tårarna.

Annan namnrelaterad grej : Om man kallar Noah för någonting annat än Noah säger han ”Non,  jag är NO-AH. Med emfas.