Looking for sara - Sida 2 av 67 - Looking for Sara

En månad – knappt – att skriva klart sista kapitlet av 2017. För min del går det här året till historien som det snabbaste någonsin. Saker som fallit på plats under de föregående åren fick dagarna under 2017 att rulla på och tiden var omöjlig att hejda. Noah fyllde 1 år i januari, sen åkte vi på semester i juli, hösten handlade om en del jobbrelaterade besvikelser och frustrationer, och logistik på hemmaplan. Jag slumrade till och vaknade upp och det är redan december.

De fem, tio åren innan har det hänt så mycket, alla år har haft någon signifikant livsviktig händelse, en bebis, ett bröllop, en flytt, en skilsmässa, en graviditet… Det här året har varit stiljtje, men ett liv måste nog ha sådana år också.

I eftermiddags promenerade vi in till Fontainebleau som glimrade, glittrade, strålade. Vi köpte en varm dunjacka till Noah  (storlek 4 år wtf ) och åt sockerpudriga croissants aux amandes och drack varm choklad på en tesalong. Ludde var fin i sin nya vinterjacka och vi köpte ett Cluedo åt barnen i julklapp.

På hemvägen köpte vi en gran. Den ska vi klä i morgon, jag ska försöka få den här decembermånaden att vara för alltid. Jag ska inte missa en sekund av den här månaden.

Första december. Snön föll i morse över Paris, blötte ner alla löven som ligger i drivor i parkerna. Försvann lika snabbt som den kommit, men barnen var överlyckliga. Fixade flott middag med kött, vin och gräddsås, för att väga upp alla barnvänliga trista middagar vi ätit den här veckan.

Vi hann inte riktigt fira våra tre år tillsammans, lyckades väl till och med pricka in något äktenskapligt gräl dagen till ära, men nu har vi bokat en långweekend över nyår i Sydfrankrike. Ska bli fantastiskt härligt att bara komma iväg några dagar. Tänker aldrig så bar som på ett tåg norrut, eller söderut, och andas aldrig så lätt som när man inser att det är möjligt att kliva ur vardagen ett ögonblick.

Se varandra i ett annat ljus. Ett intensivare ljus, en blåare himmel, en klarare luft. Men innan dess är det en månad av ljuvlig december att ta vara på.

Mina döttrar som sparkcyklade sig nedför Champs-Elysées. Eftersom deras pappa bor i Paris är de så hemtama att det tar andan ur mig, Juldekorationerna på Les Champs glittrade ikapp med deras ögon. I morgon är det december, och i helgen ska jag skaffa en gran. Lovar. Adventsljustake och peppparkakor, julerim och kalendrar. Mina smulor ska vara med sin pappa hela jullovet så vi kommer att passa på veckorna innan. Nosse-Bosse kommer ju vara med mig förstås, men han är för liten för att ha någon insikt i traditioner och julfirande överhuvudtaget. <3

Jag minns min första jul utan barnen, efter skilsmässan. Det var ganska ljuvligt. Jag stängde in mig, stängde av telefonen, drack vin och läste, trygg i vetskapen att tjejerna hade det superbra hos sin pappa och jag hade det superbra i min ensamhet. Den där ljuvliga, självvalda ensamheten som man kanske inte får massor av i ett äktenskap eller när man har fyra barn.

Jag minns att det var ljuvligt att tacka nej till inbjudningar, att vara min egen, inga krav inga förväntningar. Det var jävligt underbart, faktiskt. Kanske blir det så i år.

Lite skönt – om jag ska se positivt på saker och ting – att lämna över det tunga ansvaret av att skapa glitter i ögonen på barnen, skapa minnen och leva upp till hopp och förväntningar till barnens pappa. Det är ett ansvar.

I år ska jag lägga mig på soffan och somna, tror jag.

Hej! Gick upp klockan sex i morse för att ta tåget till andra sidan Paris, sprang ett lerigt terränglopp bestående av nästan endast uppförsbackar. Klockade in på 1:14:06 så det var ju i alla fall under de 1:15 som jag satsat på. Iskallt var det och jag hade byltat på mig allt jag hittade i min väska. Dog kvävningsdöden sen, vid tolv kilometer.

Sen mötte jag upp min exmake på Champs-Elysées (där kryllar det inte av leriga terränglöpare precis) där vi hade gisslanutbyte av döttrar. De tittade i skyltfönster på nån gosetiger som kostade femtonhundra spänn. Glöm det, sade jag. Sen åkte vi hem.

Nu ska jag äta glass på soffan och få bort leran ur öronen. Hare!

What you’re taking for granted someone else is praying for.

Det är Thanksgiving idag – mycket märkbart på mitt jobb – och trots att det är en tradition som inte är min så passar jag på att vara tacksam. Man glömmer lätt det.

Man kan till och med glömma att det man har idag drömde man om för några år sedan.

Jag är så tacksam över så mycket. Barnen förstås – alltid barnen. Att de är friska och glada. Familjen, den lilla och den större. Att alla är friska och mår bra. Det är egentligen det enda som betyder någonting.

När man filtrerar ned sakerna i livet till Vad vi inte kan förlora. Värdet i saker och ting. Är tacksam över mindre saker också. För några år sedan hade jag så svårt att sova att jag var tvungen att ta insomningstabletter. Så tacksam över att jag sover djupt och skönt och utvilande nu. För några år sedan åt jag prozac för att orka. Så glad över att det är så oändligt avlägset. Tacksam över att jag inte ens har ont i axlarna som jag hade för några veckor sedan, tacksam över en miljon små saker.

Men det obegripligt stora i det här är barnen. Allt kan vara kaos, det kan hagla och folk kan vara otrevliga på tunnelbanan och jag kan förvägras ett lönelyft och missa ett flyg. Men sen barnen kom är jag en mycket lycklig kvinna. Kanske för att det där andra bara är futtigheter när jag får komma hem till små armar och rufsiga hår och vara centrum i deras universum varje dag.

Och Ludde. Jag som skulle leva ensam resten av livet, så trillade han ner i mina armar från något moln någonstans, och där har han stannat. Det har inte varit helt lätt för 2 nysklida att få ihop harmonin men det går. *tacksam*

Tacksam över familjen i Sverige, tacksam över alla personer som skänker värme och mening till livet. Tacksam över att hösten är mild och tacksam över solbelysta höstlöv. Tacksam över att orkidén inte är död och över att de fått in mitt favoritte på affären.

Man kan ju hålla på hur länge som helst ju. Och det är viktigt!

Men alltså. Jag säger till Ludde på söndagen att ”oj, jag har verkligen inte haft nån energi i helgen, känner mig trött, lite som att jag bara ligger på soffan”. Somnade på soffan söndag kväll, himla latmask.

Reality check

Inledde lördagen med att springa en mil. Sedan ta med tre barn på gymnastikträning, se till att de kom iväg på födelsedagkalas med presenter och hyfsta rena/hela/kammade. Storhandlade med 20-månaders. Fixade middag till sex vuxna och sex barn. Drack vin. Var social och rolig till midnatt.
Söndagen. Nosse vaknade sju. Vi inledde med att springa – nästan – en mil. Städade. Tvättade. Plockade. Rensade bort sommarkläder. Var social och underhållande när Gilles och Vera kom. Såg till att fyra barn blev duschade/matade/lagda.
Allt detta i NOVEMBER min minsta favoritmånad. Ibland får man faktiskt vara lite mindre sträng med sig själv. Soffliggandet var kanske en procent av helgen. Tydligen.