Natt efter natt efter natt - Looking for sara

En grej är att bägge mina kameror är trasiga. Så bildfattigt livet blev.  Det här livet med de här cyklerna som räcker flera år, och det är därför jag var inne på mitt fjärde decennie innan jag kunde urskilja ett mönster. Klart jag varit manisk det här året. Dippen var förlossningdepressionen efter Nosse. Sex månader av stillhet och oförmåga och min näsa mot min bebis huvud, där jag låg i halvmåne runt honom, stilla, stilla. Hela nätterna var han min lilla räddningsplanka, hans doft som jag drog in och in och in, och att han var varm och andades, natt efter natt efter natt men det får han aldrig veta.

Sedan gick det långsamt, långsamt uppåt. Snabbare och snabbare och sedan kulminerade det under en vecka då jag lyckades gifta mig, flytta, säga upp mig, sticka till London, operera mig och springa personbästa på 10 kilometer. På samma vecka.

Oh well. Det gick. Nu vill jag bara hinna ikapp. Har lagt mina barn, grälat på dem för att de aldrig lyssnar(trots att de är mina räddningsplankor) ,  och sagt att de är hela min värld. Har blåsor i händerna av att ha försökt skruva ihop IKEA möbler. Ringde deras callcenter och grät för att de skickat en möbel med rispor på hela ovansidan. Fick prata med avmätt, otrevlig callcenterbrutta och var helt utom mig efteråt. Har aldrig vetat hur man väljer sina strider.

Ludde tar mest ansvar för hämtningar och lämningar, och pga det cyklar han hela helgerna. Och kvällar. Nu har han stuckit till Tyskland på jobb, och jag är ensam med tankarna. Hej tankar! Hade ignorerat er ett tag.

I övrigt. Så finns kanske änglar. Eller i alla fall magi. En person på jobbet drog mig från skrivbordet i fredags, och vi tog på oss jackorna och gick ned på Paris juldekorerade gator som glittrade för brinnande livet. In på ett gyllene (enda ordet som passar) cafe där jag inte ens ville veta hur mycket hur kaffet kostade, och vi pratade bort en timme – stulen tid! – omfamnade av guldglitter och julhandlande människor.  Befriande skratt, och att få intressera sig för något annat än allt… det andra.

 

 

 

Author

5 Comments

  1. Oh Sara… kanske superbra att tankarna får höras en liten stund igen?
    IKEA: anlita en taskrunner liknande som åker till IKEA och byter ut den trasiga delen. Det brukar aldrig vara ett problem på plats – och det händer att man får trasiga grejer ifrån IKEA.

  2. Så fint att du uppdaterar igen och att det finns ljusglimtar i tillvaron såsom kollegor som lyssnar och tar sig tid. Sånt som räddar en tror jag.

    Män är jobbiga – punkt.!

    Tankarna är ju inte farliga, bara obehagliga – så brukar jag tänka. Om man lyssnar på dem och tar in dem, så minskar de i intensitet. De har kanske något att säga dig? Jag får ångest av stress. Känner jag in obehaget och vilar så försvinner det.

    • admin Reply

      Haha, man ar marsmanniskor, helt klart. Obegripliga att forsta sig pa. 🙂

  3. SÅ glad att du är tillbaka, jag har saknat dina inlägg… Ingen skriver så beskrivande och fint som du! Hoppas barnen trivs i sina nya skolor, och allt ordnar sig till det bästa! Du ser i alla fall väldigt fräsch ut, hur gör du?;)

  4. Skönt att du är tillbaka. Försök att ta det lugnt! Prioritera du vet. Sköt om dig!!

Write A Comment