Mellanrummen. - Looking for sara

Mellanrummen. Buffertar av ingenting. En vän ringde och sade att hon inte hade några mellanrum i livet längre. Mellan barnen, jobbet, mannen, träning, sociala begivenheter, annan familj, plocket, räkningarna… Och jag insåg två grejer:

  1. I mitt liv finns noll mellanrum (och sä har det varit länge.
  2. Hela året har barnen och jobbet fått kräva hur mycket som helst av mig. Men inget annat. Det har varit en överlevnadsstrategi, jag har stängt till alla andra kanaler. Hade jag inte gjort det hade jag slutat existera.

Hon sade att hon åkt till Korsika en vecka. Ensam. Och jag fick tårar i ögonen av hur sjukt underbart det lät. Inga krav, inga tider, ingenting att förhålla sig till, inga minfält att navigera i.

Jag måste skapa mellanrum. Måste få en andningsplats men just nu måste jag kämpa så hårt att jag inte orkar.

Har lite dåligt tålamod just nu. Glömmer saker, är oskarp och oskärpt. Med barnen på utebadet igår hade jag samma känsla som när barnen var nyfödda och hela världen var brutal och högljudd. Alla skrik, plask, vattendroppar mot skinnet, rop och badvaktens visslanden trasade sönder mig totalt. Ljuden. Orkade inte. Ludde kollade på någon amerikansk film med effekter och soundtrack i kväll och jag gick sönder.

Det saknas mellanrum och tomrum. Hur gör man?

 

r länge får man vara i den förresten

Author

8 Comments

  1. Anna STOUVENEL Reply

    Skär ner pâ alla mâsten, det gâr; Sedan organisera som du gör pâ jobbet. Man ska leva livet varje dag och inte bara vila under semestern.

  2. Jag har sagt det förr och säger det igen: du måste bromsa helt innan du når väggen! Når du den så händer nämligen inget mer, livet blir på riktigt övermäktigt utan minsta möjlighet att ta hand om något öht. Finns det någon i din närhet som läser din blogg? Till den vill jag i så fall säga: släpp allt och ta hand om Sara! Ta barnen, fyll kyl och frys med tillagade rätter, städa och säg åt mannen att åka på två veckors semester med alla barnen medan Sara får vara h e l t ensam i hemmet och glo upp i taket. Därefter hjälper ni till att göra ett schema för vardagen där mellanrummen får plats varje dag!

      • Det är din omgivning som måste få till en förändring för dig, det är övermäktigt att göra det själv. Jag ville bara lägga mig i fosterställning för varje person som sa ”Hanna, du måste se till att han ändrar sig” eller ”Hanna, du måste se till att få vila” mm i all oändlighet. Nähä, måste jag?!? Som om jag inte visste det? Som om jag inte försökt nå fram till min dåvarande?
        Någon annan hade behövt hjälpa till att skaka skiten ur honom eller strukturera upp mitt liv. Därför vänder jag mig till din omgivning (som uppenbarligen måste kunna svenska insåg jag nu, annars blir det svårt att förstå mig …) det är DE som måste steppa upp nu!

        • admin Reply

          Någon annan hade behövt hjälpa till att skaka skiten ur honom eller strukturera upp mitt liv.
          Hm. Detta talar till mig. MAmma och pappa vet allt, och har sett till att jag skickar barnen for att sedan komma efter! Ensam! Till sverige!

          • Sätt tydliga gränser. Säg nej…

            Den enda du kan förändra är dig själv och alla andra kommer motarbeta dig. Det är ju praktiskt för dem när du tar ansvar osv.

            Mvh utmattad sedan lång tid…. Psykodynamisk terapi är super.

            Hoppas du får vila i Sverige.

  3. Säger som de andra, känns som att du är på motorvägen på väg mot frontalkrock med den berömda väggen. Försök att boka in redan nu att i höst 2 el 3 ggr då du får vara själv, dra iväg en natt på hotell, sparka ut resten av familjen, det finns alltid släkt eller vänner de kan hälsa på utan att DU behöver vara med. Kräv DIN tid – du har lika stor rätt till den som alla andra som tycker sig har rätt till din tid. Hur tusan ska du finnas för dem om du inte kan finnas till för dig själv?
    Gå i någon typ av parterapi/coach el. liknande för att nå fram till vad som får er gemensamma vardag att vara fungerande och hållbar. Inte bara här och nu utan om 5-10 år med, vad behövs för att komma dit utan att ni förlorar er själva och varandra på kuppen? Och så får jag tipsa om boken ”Vem bryr sig? en antologi om känslomässigt arbete”, igenkänning och tankar väcks av den.
    Ta hand om dig och bra att du åker till Sverige och andas skogsluft, doppa fötterna i en sjö och mumsa på en kanelbulle eller två – heja dig!

  4. Tycker alla småbarnsföräldrar (mammor!) säger samma sak, inklusive jag själv. Säkert nästan tio år sedan jag ens funderade på vad jag tycker är kul eller intressant, eller kände mig utvilad herregud. Antar att vi får härda ut och komma igen när barnen blir tonåringar typ?

Write A Comment