Me. - Looking for sara

Det är jag. En vän till mig säger att jag är lite paranoid, att jag överdriver och förstorar. Han har rätt. Men är bättre på att hantera skräckscenarierna i mitt huvud nu, det kommer med föräldraskapet. Dels att man måste hantera sina egna neuroser för deras skull, dels att så länge som lyckotrollen mår bra spelar inget annat någon roll. Inget annat.

Mina egna made up scenarios kan nog sätta käppar i hjulen för mig ibland. Kan betrakta sådana där happy go lucky people ibland, och känner sån beundran. Hur vågar man hela tiden sätta en fot framför den andra utan att reflektera över om marken framför oss håller. Men. Den. Bär. Oss. Varje. Gång.

När ska sådana som jag börja tro på det? Hur som helst. Nu är det måndag och den här månadens enda kompletta vecka. Maj har varit så förvirrande, varje dag är som fredag, eller söndag. Men idag är det en ordinär, vanlig, regnig, åskgrå, underbar måndag. Och jag ska väcka mina barn – finaste ögonblicket på dagen, att se dem komma till liv från långt, långt borta i en annan dimension. Att gnugga tillbaka synen i ögonen, rynka pannorna och sträcka sina armar efter mig. Det är lycka.

Jag sträckte mina armar efter L men han har redan åkt till Sydfrankrike på konferens den här veckan. Det får mig att rynka pannan lite. Oh well. Hej måndag.

Author

1 Comment

Write A Comment