Kulturkrockar. - Looking for sara

En amerikansk besökare på jobbet får frågan om hur hon mår:

– I’m very well! Everything’s PERFECT.. This is so INTERESTING! I love it! And you look AMAZING!

Fransmannen som frågade ser plågad ut. Konsternerad.

Inte så himla konstigt att amerikaner och fransmän har så svårt att komma överens ibland.
En fransman vars liv är perfekt skulle på sin höjd med neddragna mungipor säga:
– Pas mal. Bof.

Jag skulle inte säga att de är gnälliga (eller jo, ibland), men fatalister, och, som en fransk vän säger: Les francais sont des malheureux . Fransmännen är olyckliga. VÄldigt sällan av den där  happy go lucky-sorten.

Jag har fortfarande inte lärt mig att när någon frågar dig hur det är så förväntas du inte svara på hur det är. Är lite dålig på det där. Att svaret på frågan ca va enklast är ca va et toi?

9 Comments

  1. Jenny i Lille Reply

    Intressant ämne! Jag håller med om den här relativa fatalismen, eller pessimismen, hos fransmännen, fast till deras försvar tycker jag att de är rätt bra på att njuta av stunden trots allt… I alla fall när det gäller att ge uttryck för uppskattning när det gäller vädret, mat, en utsikt osv. (Qu’est-ce qu’on est bien, là ! Quel temps magnifique ! C’est délicieux !)

    Men det här med ”ça va? – ça va, et toi?” upplever jag som allmängiltigt i många kulturer ändå. När det inte rör sig om nära vänner, är det väl ofta framför allt en artig fråga, även på svenska? (- Hej, hur är det? – Tack bra, själv då?) Jag bodde ett år på Irland: där slängde sig kollegorna med hurtiga ”Hey, howaya?” och då förväntades man bara säga ”Howaya?” tillbaka (tog ett tag och många ”Fine/Good, and you?” + förvånade miner innan jag fattade det!)…

  2. Jag skrattar bara över att jag känner igen det amerikanska sättet att kommunicera. Men funderar över hur vi svenskar är?

  3. Kul ämne! Utöver att uttrycka allmän uppskattning som Jenny skrev, välsignar de allt också: Bonne journée, bonne chance, bon appétit, bonne course etc. etc. 🙂

  4. Pessimismen är rätt stor på schweizertyska också där man kan svara på frågan om hur det är med ”Inte så dåligt” eller ” Det måste”.

  5. Svenskar är ganska tysta, försiktiga, överdrivet positiva, inget klagande, rutinjunkies, och om en fransman klagar svarar svensken med att rabbla upp allt ”njutigt” fransmannen borde uppskatta, eller komma med praktiska lösningar. Samtidigt är vi vana vid att bo i ett av världens rikaste länder och tror att resten av världen skulle kunna ha det precis lika bra om bara dem” gjorde som vi” för varför skulle de inte vilja det, eller blir ”irriterade” när samhället inte funkar lika smidigt utomlands. Vi tror att vi har rättigheter, och blir ganska upprörda om regler bryts… Vi är mindre formellt artiga, men mer omtänksamma, ärliga, men lite dumsnälla? Fransmän tycker inte att man ska vänta i en kö, eller följa regler utan helst ”trixa” sig fram, det är lite av en sport. Regler är till för att brytas… Man kan bryta mot lagen, vänstra, ljuga, gärna lura skatteverket, vara lite ”smartare” än alla andra? Vi är fanatiska med dieter och träning och säkerhet typ en brandsläckare som matchar inredningen är en bra julklapp och bilbarnstolar är vi nitiska med… Jag saknar att vara mer peppigt glad när solen skiner som en svensk istället för att ofta klaga… För jag har ju blivit ganska fransk jag med. Stackars min svenska familj?

    • Men jag känner igen mig i att när jag nyss flyttat till Paris blev jag lite förvirrad eftersom i Frankrike ska man absolut hälsa, men man börjar inte smâprata. Sâ jag känner igen mig i Saras beskrivning. Pâ en fest försökte jag smâprata med alla som bara hälsade pâ mig, blev glad att nâgon tog kontakt, innan de liksom abrupt slank vidare vilket kändes ganska snopet, innan jag fattade att de bara hade tänkt hâlsa, och absolut inte faktiskt prata med mig, men därför att man inte heller smâpratar med vem som helst i Frankrike, och det inte är lika viktigt att alla inkluderas? I England eller Sverige kan man ju ganska lätt smâprata med vem som helst pâ en fest. I Frankrike har man ofta samma vänner hela livet, som man känner sedan skolan och det tar tid att bli vän, men sedan är man väldigt nära vän upplever jag? man pratar med sina vänner pâ en fest, man är inte direkt där för att prata med vem som helst. Och man kan nästan inte ha riktiga vänner av motsatta könet men det är viktigt att man har sin bästa ”tjejkompis”. Pâ en fest är det mer könsuppdelat tycker jag vilket irriterade mig enormt i början. Även släktmiddagar, kan kvinnorna sitta vid ena änden och männen vid andra änden av bordet…

  6. Anna Stouvenel Reply

    ça va är helt klart en artighetsfras. Man förväntar sig knappast en lâng utläggning om diverse krämpor etc.

  7. Sa himla roligt! Kan inte lata bli att kommentera. Eller jag da som stannar upp, tittar alla i ögonen och verkligen fragar hur de mar ; ) Det leder ofta till superfina samtal, tarar och kramar. Älskart! Funkar bra om man bor pa landet och har mycket tid, ha, ha! Min man som är fransman har försökt lära om mig men det gar sadär. Tur det kanske med tanke pa mitt jobb (coach och healer 😉 .

    Stors kramar till dig, fina Sara! Älskar din blogg 🙂

Write A Comment