The end of the world as we know it. - Looking for sara

Det här kommer att bli långt och eventuellt osammanhängade, det känner jag på mig. Jag gifter mig snart, det vet ni ju. Och det är att börja ett nytt kapitel, men samtidigt att stänga andra dörrar. Jag lämnar mitt jobb, och det är rätt, helt klart, men samtidigt att stänga en dörr. Alla dörrar jag stänger nu innebär att jag faktiskt vet vart jag ska, men ett vemod slingrar sig runt i mitt bröst.

Min livskris som aldrig tar uppehåll, alltid har man nåt att krisa över? En bra grej med att vara i min ålder är att man kan krisa lite mer stabilt, utan att helt bryta igeom. Man är lite robustare mentalt liksom?

This is the end of an era? The end of the world as we know it? Vemodet rasar in när jag inser att livet med mycket små barn är över. Samtidigt är det ju nu allt börjar, det är så roligt, men livet som jag kände till det förändras.

Livet som var invant och bekvämt.

Alla dörrar som stängde sig själva också, har ju kantat vägen framåt. Just nu känns det som om allt kan hända, känner på mig att det kommer att lösa sig med boende också, allt till det bästa. Har en så bra känsla just nu.

Men innan de stora förändringarnas tid kommer ett par veckor vardag. Sedan ska jag vara ledig ett par veckor, vara med barnen, och familjen som kommer från Sverige. Sen London i juli och sedan, sedan, sedan, Dalarna i Augusti. Raggsockar och morgondimma, barrskog och skogsjöar. Herregud vad jag längtar. Behöver andas, komma ikapp.

Säger ibland till min signifikanta andra att La Suède me manque tu sais, han tänker inte alltid på det,  att jag bor i ett annat land, är lite främling, att jag talar ett annat språk hela tiden, och ibland är jag less på att prata franska och aldrig riktigt veta om jag använder maskulint och feminint som man ska. Ofta har jag fel.

Men ingen annan fattar att det är lite av en ansträngning att prata ett annat språk från morgon till kväll – förutom med barnen – och ibland tröttar det ut mig.

På tal om det, Noah blev så arg på mig idag när jag sade att hans brandbil var RÖD. Nej, ROUGE MAMAN ROUGE. ROUGE!

Vill inte gärna förvirra honom, just nu, så vi bytte till rouge. 

Nu ska jag sova. I rena lakan, med öppet fönster om regnet börjar falla i natt. Vill inte missa en droppe.

 

Author

4 Comments

  1. Ja fy satan. Att prata ett annat språk 24/7 är så enormt utmattande! De underliggande känslonyanserna kan aldrig komma med. Och partnern har alltid alltid ett övertag utan att förstå hur oerhört stort det övertaget är. Himla viktigt att den då förstår a t t den har det och accepterar det, men kanske inte helt nödvändigt att den förstår exakt hur mycket. Jag har varit rabiat vad gäller svenskan för Elias så att jag skulle kunna prata mitt eget språk med åtminstone en person i familjen. Nu blev det ju som det blev med oss och vi bor i Sverige, men bara tanken på att prata ett annat språk även med mitt barn …? Får panik.

  2. Sara, det här kommer du att fixa galant! Vad gäller les ”le” ou le ”la”…. Min son på 15 est toujours et le sera toujours, je pense, plié de rire quand je me mélange les pinceaux. Moi, j’appel cela, le charme suédois😜

Write A Comment