Uncategorized Archives - Sida 2 av 9 - Looking for sara
Category

Uncategorized

Category

Här kommer hela mitt liv på ett par minuter. Enjoy!

Jag är född i Bollmora, Tyresö, men har noll minnen från det livet. Jag växte upp i Dalarna (Falun) men har rötter i Härjedalen, på bägge sidor. Rötterna alltså. De löper som trådar genom själen, och drar och lockar och påminner.

I dagarna är det 10 år sedan jag flyttade till Frankrike. 10 år! Vi landade på Charles de Gaulle, yra, jetlaggade och med bagaget borttappat på Heathrow, efter över ett år i Taiwan. Vi, det var jag och C, fransmannen jag blivit förälskad i på året med franskastudier i Montpellier.

(Flashback till sommardagen i Dalarna  2005 när vi gifte oss. Det var maigskt solen gick aldrig ned och vi var så hopplöst unga och C hade vacker nacke och den där eviga solbrännan. )

Någon månad in i det nya året 2008 hade något slagit rot i mig, det var vackra Véra, vår förstfödda. När hon var 3 månader gammal tog vi båten till skönhetens ö, där vi skulle stanna i fyra år. Korsika. Vilken upplevelse. Jag kämpade en del med mina gamla ätstörningar, och jag upptäckte en helt ny kultur. Korsika är en galen plats att bo på.

Jag var sprudlande lycklig och handlöst hjälplöst hopplöst olycklig. Jag ifrågasatte allt, hela mitt liv, alla mina livsval. Jag fyllde 30 och 31 och var vilsen. Så vilsen att jag inte märkte att strax under mitt hjärta fanns ett liv, ett litet liv som klistrade sig längs min ryggrad ända tills jag upptäckte henne i sjätte månaden. Romy. Världens kortaste graviditet, världens vackraste bebis med mörka sammetsögon och korkskruvslockar. Barnen gav mitt liv mening.

I Februari 2013 skakade hela världen. Vi sade upp lägenheten, jag fick jobb strax söder om Paris, i Fontainebleau, och vi flyttade.Jag uttalade orden Jag vill inte det här mer, jag kan inte, och vi separerade. Fick ingen luft, föll fritt.

Det regnade i ett år, sen separerade vi och hjärtat gick sönder och våra tjejer förstod inte vad som hände. Hösten 2014 skiljde vi oss. Jag levde en dag i taget, jag var panikslagen, livrädd och skör som papper. Skapade en bubbla kring mig själv och tjejerna där ingen skulle få komma in aldrig någonsin. Barnen bar mig genom det där. De var så modiga och tuffa. När vi gick till skolan i hagelstorm på morgonen på grund av ingen bil, när de fick dela på ett litet sovrum, när tårarna aldrig slutade rinna när C hämtade dem på lördagmorgonen. Det tog 3 år innan vi kunde se varandra i ögonen igen, jag och C. En skilsmässa går man inte hel ur.

Jag överlevde.

Jag vann i alla fall högsta vinsten och fick mina tjejers tid nästan jämt. Varannan helg är de centrala Paris hos C och hans underbara fru, och minst halva skolloven. Han hade svårt att finna lyckan i rutiner och dagar som alla ser lika ut, han är nog en bättre pappa när han får vara helg- och lovpappa. Då blir ju i och för sig jag föräldern som tjatar om läxor och grönsaker och tandborstning och pianot och varma kläder, men jag kan leva med det.

Jag kallar mig nu kvalitetssäkringsingenjör (say what? Du pluggade ju till journalist? Jo, så kan det gå.)

Några veckor efter skilsmässan i domstolen i Fontainebleau träffade jag Ludde. Han var i och för sig bara ”pappa till Amandine, Veras bästa kompis” och vi sprang om varandra vid hämtningar och lämningar på skolan. När Vera och Romy fyllde år (3 & 6) så bjöd han hem oss, han hade bakat tårta och blåst upp hundra ballonger. Han hade ett piano, en katt och en sköldpadda. Ungarna var sålda. My unique selling point då var att jag hade badkar i min lilla minitrea. Efterår bar han en sovande Romy i sina armar hela vägen hem till mig, och när han försiktigt lade ner henne i sängen och hon slog upp ögonen i samma ögonblick så visste jag att den där bubblan kanske skulle kunna ha plats för fler.

Fast forward ett år. Jag är gravid upp till öronen med Nosse-Bosse, vi har flyttat in i Luddes radhus, katten har flyttat ut och försvunnit (vi hade issues). Noah föddes i Januari 2016, han trillade ner i hur många öppna famnar som helst, han blev världens mest självklara lillebror. Och jag trillade ner i mitt livs tredje depression. Det är cykliskt sade läkaren, men händer det bara en gång vart sjätte år är det okej. Graviditeter gör också saker med mig.

Pust. Livsresan alltså. Jag beklagade mig lite över 2017 som var ett sånt trist år (ingen bebis, ingen skilsmässa, inget nytt jobb, inte ens en liten flytt, ingen depression. Vad är detta? STABILITET? Jag brukade flytta en gång om året?) 2017, året då jag stod still.  Eller inte. Det har tagit tid för den här stora familjen att hitta ett bra sätt att fungera. Att känna mig bekväm i rollen som styvmor. Att vänja oss vid att aldrig vara lika många, att någon ofta saknas.

Vad jag har lärt mig är att man ska följa sitt hjärta, att allt vi har är kärleken, att allting alltid blir bra till sist. Och ni då? Vilka är ni?

Mörkret. Vintern ligger som en tung, blöt filt över mig och jag liksom släpar fötterna efter mig. Att himlen är blå bortom det grå verkar osannolikt och mina D-droppar verkar ha noll effekt.

Längtar till helgen, till medelhavet, till en stad jag älskat långt mer än jag älskar platsen jag bor på nu.

Vintern känns lång och jag får spamkommentarer om citalopram och fluoxetin. But why? 

Mellandagarna är så mellan.

What you’re taking for granted someone else is praying for.

Det är Thanksgiving idag – mycket märkbart på mitt jobb – och trots att det är en tradition som inte är min så passar jag på att vara tacksam. Man glömmer lätt det.

Man kan till och med glömma att det man har idag drömde man om för några år sedan.

Jag är så tacksam över så mycket. Barnen förstås – alltid barnen. Att de är friska och glada. Familjen, den lilla och den större. Att alla är friska och mår bra. Det är egentligen det enda som betyder någonting.

När man filtrerar ned sakerna i livet till Vad vi inte kan förlora. Värdet i saker och ting. Är tacksam över mindre saker också. För några år sedan hade jag så svårt att sova att jag var tvungen att ta insomningstabletter. Så tacksam över att jag sover djupt och skönt och utvilande nu. För några år sedan åt jag prozac för att orka. Så glad över att det är så oändligt avlägset. Tacksam över att jag inte ens har ont i axlarna som jag hade för några veckor sedan, tacksam över en miljon små saker.

Men det obegripligt stora i det här är barnen. Allt kan vara kaos, det kan hagla och folk kan vara otrevliga på tunnelbanan och jag kan förvägras ett lönelyft och missa ett flyg. Men sen barnen kom är jag en mycket lycklig kvinna. Kanske för att det där andra bara är futtigheter när jag får komma hem till små armar och rufsiga hår och vara centrum i deras universum varje dag.

Och Ludde. Jag som skulle leva ensam resten av livet, så trillade han ner i mina armar från något moln någonstans, och där har han stannat. Det har inte varit helt lätt för 2 nysklida att få ihop harmonin men det går. *tacksam*

Tacksam över familjen i Sverige, tacksam över alla personer som skänker värme och mening till livet. Tacksam över att hösten är mild och tacksam över solbelysta höstlöv. Tacksam över att orkidén inte är död och över att de fått in mitt favoritte på affären.

Man kan ju hålla på hur länge som helst ju. Och det är viktigt!

you can
stand there, under it, and roar all you

want and nothing will be disturbed; you can
drip with despair all afternoon and still,
on a green branch, its wings just lightly touched

by the passing foil of the water, the thrush,
puffing out its spotted breast, will sing
of the perfect, stone-hard beauty of everything

 Mary Oliver