Uncategorized Archives - Sida 2 av 34 - Looking for sara
Category

Uncategorized

Category

När lillebror pratar i telefon med sin yngsta storasyster och avslutar samtalet med att säga ”Je t’aime fort Yoyo”. Han döpte om henne till Yoyo ganska omedelbart och vi konverterade. Yoyo svarar ”moi aussi ” och denna överkänsliga mamman blinkade bort tårarna.

Annan namnrelaterad grej : Om man kallar Noah för någonting annat än Noah säger han ”Non,  jag är NO-AH. Med emfas.

Året var ju annat också. Det var ju att jag äntligen skaffade nytt jobb. Att jag fick grepp om konceptet HSP (!!!!!) Det var utbildningen i London med nyopererad arm (herregud så infekterat allt var) men också ett somrigt London.  Det var att vi gifte oss och åkte till Sverige i Augusti. Det var en vänskap som tog slut och en annan som tog vid. Det var ett år när mitt missnöje äntligen tog sig uttryck i förändring. Jag börjar det här året med en inte helt sprudlande känsla och sjukt spända axlar, men det är under kontroll.  Hej 2019 jag är med.  Men i år blir det ingen bebis, ingen flytt,  inget jobbyte,  inget giftermål eller skilsmässa… promise! Vad ska jag nu skriva om?  🙂 Oooooh vänta nu,  jag fyller jämnt.  Watch this space för värsta ålderskrisen I mannaminne.  Ga aaaaah.

Nytt år! Gott nytt år! I år ska jag jobba med min stress. Skratta mer med barnen! Njuta av solen. Hoppas att jag får chansen att åka till Sverige, att se havet, att plocka snäckor, plocka blåbär, fixa nya fotoalbum, reparera mina kameror, fixa i lägenheten. Längtar efter våren och ljuset, vintermörkret går hårt åt mig.

Nu ska vi äta upp gåslevern och sen åka in till ett grått Paris på promenad. Ciao!

Stillheten. Sista dagen på året. 2018, du var inte så mjuk, du var en tsunamivåg.

Det första jag gjorde den första dagen 2018, det var att ringa mormor. Hon lät alltid så glad när jag ringde. Vi ses till sommaren, sade jag. Jag visste inte att det var sista gången vi pratade. Hon slutade andas några veckor senare. Sorgen har funnits med mig hela året. Vi var i Montpellier och såg havet. Andades havet.

Jag åkte inte till Härjedalen på begravning. Vågade inte, orkade inte. Herregud. Snötunga granar och en landsväg som aldrig tar slut.

Ett år senare och jag har flyttat, bytt jobb, gift mig, dragit upp mina småttingar med rötterna och sett dem lite mödosamt slå rot någon annanstans.

Krafterna tog slut för några veckor sedan och tårarna är alltid nära. Vet inte varför. Går ut och promenerar i den gråa luften. Tjejerna har åkt till rivieran med sin pappa och jag tappar fotfästet. Tog med Noah på sparkcykeln, han står framför och sjunger julsånger och åkte över bron, till naturreservatet.

Ludo undrar vad det är med mig. Han är så annorlunda mig. I hundra kilometer i timmen på raksträcka alltid. Jag är sällan på raksträcka.

På julafton drack jag tre glas champagne och somnade i ett barns säng. Ludo väckte mig när gästerna gått. Lite oartigt, sade han. Jag gäspade och somnade om i en annan säng. De här dagarna av ledighet har varat hundra år. Minns inte vad jag jobbade med. Så känns det.

Det lackar mot jul. Ju. Och samtidigt regnar det och gråheten vräker sig över kontinentaleuropa. Europa. Vad hände?

Frankrike har inte hämtat sig från terrorn som rådde 2015. Eller har vi? Man accepterar, lär sig leva med en rädsla långt in i bröstet. Ibland, i metron, när det är beväpnad militärpolis överallt tänker jag hur oskyddad vi är. Men bara ibland.

Vi fick mejl på jobbet om förbud att åka in och jobba i helgen (as if?). De stänger kvarteren, metron är stängd, butikerna, museerna. Men det går inte att skydda Paris när hon attackeras.

Hemma har vi  en ongoing debate om det som händer. Om hur man kanske kan förstå ilskan, men inte våldet. Det gavs så många löften under valet. Inga infriades?  I Frankrike finns en jättestor medelklass som arbetar och försöker göra saker och ting rätt men som får svårare och svårare att få ihop det i slutet av månaden, när skolmaten är betalad och vinterskorna inköpta. Det kan ju vi vittna om. Den högutbildade, heltidsarbetande medelklassen som får det sämre och sämre när inflationen är flera gånger större än löneökningarna (som knappt existerar). Och de som varken har jobb eller lön eller utbildning. Jag kan förstå att man blir less när man jobbar 50 timmar i veckan men ändå flämtar till när man får veta vad matkassen kostar. Klyftorna ökar enormt. Enormt.

Macron håller low profile, skickar ut sin premiärminister i verkligheten för att lugna massorna. Mycket känns knepigt, vi fick veta att inte ens kommunalråden (inte ens hon som har hand om utbildning) i vår kommun sätter sina ungar i kommunala skolan. Kan man skriver man in sina barn i privatskola så fort man kan. Vi funderar, Vera och Amandine börjar college nästa år, och vi sneglar på den katolska privatskolan i grannstaden.

Och är det black friday ska man konsumer tills man storknar, även om man inte har pengar. Bara en parentes.

Jag vet inte. Det känns inte riktigt bra just nu.