Uncategorized Archives - Looking for sara
Category

Uncategorized

Category

Mellanrummen. Buffertar av ingenting. En vän ringde och sade att hon inte hade några mellanrum i livet längre. Mellan barnen, jobbet, mannen, träning, sociala begivenheter, annan familj, plocket, räkningarna… Och jag insåg två grejer:

  1. I mitt liv finns noll mellanrum (och sä har det varit länge.
  2. Hela året har barnen och jobbet fått kräva hur mycket som helst av mig. Men inget annat. Det har varit en överlevnadsstrategi, jag har stängt till alla andra kanaler. Hade jag inte gjort det hade jag slutat existera.

Hon sade att hon åkt till Korsika en vecka. Ensam. Och jag fick tårar i ögonen av hur sjukt underbart det lät. Inga krav, inga tider, ingenting att förhålla sig till, inga minfält att navigera i.

Jag måste skapa mellanrum. Måste få en andningsplats men just nu måste jag kämpa så hårt att jag inte orkar.

Har lite dåligt tålamod just nu. Glömmer saker, är oskarp och oskärpt. Med barnen på utebadet igår hade jag samma känsla som när barnen var nyfödda och hela världen var brutal och högljudd. Alla skrik, plask, vattendroppar mot skinnet, rop och badvaktens visslanden trasade sönder mig totalt. Ljuden. Orkade inte. Ludde kollade på någon amerikansk film med effekter och soundtrack i kväll och jag gick sönder.

Det saknas mellanrum och tomrum. Hur gör man?

 

r länge får man vara i den förresten

Hettan i Paris just nu? Nästan 40 grader i skuggan och 150 grader i metron.
Vinten som aldrig tog slut, våren som aldrig kom, och sedan: Hettan.

Har inte fattat än hur lång och jobbig vintern var. Jag insåg det när jag kom på mig själv att skratta galet mycket tillsammans med en kollega. Hur länge sedan var det jag gapskrattade så?

Att sammanfatta den här tiden? Jag gick från galet jobbigt på jobbet till mycket bra och roligt på jobbet, men galet jobbigt att anpassa sig in i det nya familjelivet? Ni har missat en del minnesvärda scener ur ett äktenskap, haha.

Allt gick så väldigt, väldigt fort ett tag. Och vintern kom och något skavde hela tiden.

Livet. Har tvivlat på allting. På allt. På mig. Klarvaken en natt på balkongen – floden djup och glittrande under mig, Paris till väster, en sol som går upp rakt fram. Insåg att det enda jag aldrig tvivlar på, det enda jag alltid kommer vara säker på att aldrig aldrig ångra… Det är mina ungar. Min hela värld, mitt hela liv. Småungarna.

I Augusti åker vi till Sverige jag och dom. Längtar. Längtar.

 

Och jag har längtat efter skrivandet! Ska göra plats igen för mitt eget, för det jag egentligen vill. Blev uppslukad i nytt jobb, nytt äktenskap, flytten, metron, barnen, VINTERN. Vintern i år var extremt tuff och grå. Jag tog inte ett kort, skrev inte en rad. 

Men finns här 

Våren kom aldrig, och sedan, drabbade sommaren mig. Jordskalv. Och jag vaknade upp och insåg att jag fryst ned mig. At väckas till liv igen? Unlocking. 

Viktig fråga: Ar det ens lönt att reparera en kamera? Och var i så fall i Paris? 

and from all its four chambers
to all its forgiveness, unlocked the sternum’s
door, reversed and reshaped until it was a new
bright carnal species, more accustomed to grief,
and ecstatic at the sight of you.

Ada Limon Bright dead Things. Adaptation.

Vad hände? Ett år i ett ögonblick? Det har varit en stenig resa i år. Jag har aldrig varit så hög, jag har aldrig varit så låg. Jag har aldrig haft mer tro på providence?
Jag har aldrig skrivit mindre, tagit så få bilder, dokumenterat mindre …

Andats djupare, sovit djupare, fallit djupare. Tvivlade aldrig mer, aldrig varit så skakad, så ur min komfortzon. Jag har aldrig varit så full av energi, aldrig varit så vaken och så levande.

Och här händer ingenting. Men det är bara en illusion. Jag är snart tillbaka.