Uncategorized Archives - Looking for sara
Category

Uncategorized

Category

Ni vet när ens unge är febrig och sjuk, och bara ligger i ens famn utan att röra sig och oroar sig och sen får sagda unge en dos alvedon för en som väger femton kilo och fem minuter senare: Som att han injicerat amfetamin? Alla timmar av feber, kumulerade, som bara exploderar i lillens system så att han måste stå och hoppa jämfota en timme.

Men det där är ju sen gammalt. Magiskt ändå.

Det lackar mot jul. Ju. Och samtidigt regnar det och gråheten vräker sig över kontinentaleuropa. Europa. Vad hände?

Frankrike har inte hämtat sig från terrorn som rådde 2015. Eller har vi? Man accepterar, lär sig leva med en rädsla långt in i bröstet. Ibland, i metron, när det är beväpnad militärpolis överallt tänker jag hur oskyddad vi är. Men bara ibland.

Vi fick mejl på jobbet om förbud att åka in och jobba i helgen (as if?). De stänger kvarteren, metron är stängd, butikerna, museerna. Men det går inte att skydda Paris när hon attackeras.

Hemma har vi  en ongoing debate om det som händer. Om hur man kanske kan förstå ilskan, men inte våldet. Det gavs så många löften under valet. Inga infriades?  I Frankrike finns en jättestor medelklass som arbetar och försöker göra saker och ting rätt men som får svårare och svårare att få ihop det i slutet av månaden, när skolmaten är betalad och vinterskorna inköpta. Det kan ju vi vittna om. Den högutbildade, heltidsarbetande medelklassen som får det sämre och sämre när inflationen är flera gånger större än löneökningarna (som knappt existerar). Och de som varken har jobb eller lön eller utbildning. Jag kan förstå att man blir less när man jobbar 50 timmar i veckan men ändå flämtar till när man får veta vad matkassen kostar. Klyftorna ökar enormt. Enormt.

Macron håller low profile, skickar ut sin premiärminister i verkligheten för att lugna massorna. Mycket känns knepigt, vi fick veta att inte ens kommunalråden (inte ens hon som har hand om utbildning) i vår kommun sätter sina ungar i kommunala skolan. Kan man skriver man in sina barn i privatskola så fort man kan. Vi funderar, Vera och Amandine börjar college nästa år, och vi sneglar på den katolska privatskolan i grannstaden.

Och är det black friday ska man konsumer tills man storknar, även om man inte har pengar. Bara en parentes.

Jag vet inte. Det känns inte riktigt bra just nu.

She is back! Kan ni se mig?

Annars – jakligt sliten just nu. Jobbar massor och undrar varfor? Rik blir jag inte, klar blir jag aldrig, mycket press och stress. Ska fundera pa jullovet som jag ska ha! En dryg vecka med barna!!! Sa ljuvligt ska det bli.

Livet, livet. Ska reparera min kamera och borja fotografera igen! Ska komma igang med traningen igen! Den ar ju livsviktig och nu sager min telefon att jag bara gar ett par tusen steg om dagen. Max. Evakuerar ju stress med traning, men var far den plats, den dar traningen? Visst, att bara sin toddler hit och dit ar okej armtraning, I give you det.

Grät pga försenad till dagis idag (tog arton minuters lunch för att sticka tidigt sen gick det inte att sticka tidigt). Mitt lilla barnhemsbarn var SIST kvar och jag grät varma tårar. Direktrisen var fantastisk, sade att ibland går det inte som man vill, och att hon fanns där för mig om jag behöde prata. Sen visade Noah att han planterat hyacinter och krokus och jag rördes till tårar igen.

Mina barn är fantastiska. De är så godhjärtade människor i allt. Att ha dem? Lycka.

Nu ska jag samla krafterna och tvätta håret. Håret, katastrof just nu.

 

Fick två frågor av helt skilda slag, men kul med frågor!

1. Hur är småbarnspedagogiken i Frankrike? Alltså, när de börjar dagis är fokus på att de ska bli autonoma. De får mycket utrymme att göra själva, och förväntas hjälpa till, och anpassa sig till en grupp. Men så är det nog överallt? På vårt dagis är det otroligt mycket aktiviteter och pyssel, de bakar, dansar, sjunger, bygger, gör yoga… Men skärmar är NO NO för små upp till 3 år (vågar knappt säga till barnläkaren att Nosse får se på teve med syrrorna.
Maten är viktig, de äter trerätters till lunch, och det talas mycket om vad de äter och vart det kommer ifrån, det är mysigt. I synnerhet som min matlagning just nu är att värma upp gårdagens ris till middag.

2. Hur gör jag för att se fräsch ut? Ett tips är att alltid ha skum belysning och fettfläckar på mobilkameran. Det är så förlåtande. Annars tror jag att jag har skyddat min hud genom att använda oförsvarliga mängder foundation i en herrans massa år. Sånt betalar sig.

Nu sitter jag i soffan och okynnessurfar istället för att till exempel sova skonhetssömn. Men oh well. Det är skönt med tystnaden, att vara ensam vaken.

En grej är att bägge mina kameror är trasiga. Så bildfattigt livet blev.  Det här livet med de här cyklerna som räcker flera år, och det är därför jag var inne på mitt fjärde decennie innan jag kunde urskilja ett mönster. Klart jag varit manisk det här året. Dippen var förlossningdepressionen efter Nosse. Sex månader av stillhet och oförmåga och min näsa mot min bebis huvud, där jag låg i halvmåne runt honom, stilla, stilla. Hela nätterna var han min lilla räddningsplanka, hans doft som jag drog in och in och in, och att han var varm och andades, natt efter natt efter natt men det får han aldrig veta.

Sedan gick det långsamt, långsamt uppåt. Snabbare och snabbare och sedan kulminerade det under en vecka då jag lyckades gifta mig, flytta, säga upp mig, sticka till London, operera mig och springa personbästa på 10 kilometer. På samma vecka.

Oh well. Det gick. Nu vill jag bara hinna ikapp. Har lagt mina barn, grälat på dem för att de aldrig lyssnar(trots att de är mina räddningsplankor) ,  och sagt att de är hela min värld. Har blåsor i händerna av att ha försökt skruva ihop IKEA möbler. Ringde deras callcenter och grät för att de skickat en möbel med rispor på hela ovansidan. Fick prata med avmätt, otrevlig callcenterbrutta och var helt utom mig efteråt. Har aldrig vetat hur man väljer sina strider.

Ludde tar mest ansvar för hämtningar och lämningar, och pga det cyklar han hela helgerna. Och kvällar. Nu har han stuckit till Tyskland på jobb, och jag är ensam med tankarna. Hej tankar! Hade ignorerat er ett tag.

I övrigt. Så finns kanske änglar. Eller i alla fall magi. En person på jobbet drog mig från skrivbordet i fredags, och vi tog på oss jackorna och gick ned på Paris juldekorerade gator som glittrade för brinnande livet. In på ett gyllene (enda ordet som passar) cafe där jag inte ens ville veta hur mycket hur kaffet kostade, och vi pratade bort en timme – stulen tid! – omfamnade av guldglitter och julhandlande människor.  Befriande skratt, och att få intressera sig för något annat än allt… det andra.