lifestories Archives - Sida 2 av 60 - Looking for sara
Category

lifestories

Category

Vaknade i morse och du hade redan åkt. Jag går runt i din tröja och känner mig lite vilsen, med dig i New Orleans. Allt mitt snack om självständighet, hur mycket jag ääääääälskar och vårdar min ensamhet… Fuck it.  Något måste ha ändrats. Vad länge du varit borta sade jag, när du ringde från flygplatsen. Och det har inte ens börjat än, sade du och lade på eftersom du skulle boarda flyget till Dallas.

Ensam med barnen och tiden expanderar. Tiden blir längre, kvällen blev lång. Jag och min vän Aurelie drack rödvin på min matta, helt omringade av lego och färgkritor sen var hon tvungen att rusa pga hennes exman är totalt kompromisslös och vägrar hämta barnen någon annanstans än hos henne. Definitivt inte hos hennes kompis.

Tiden så lång, sängen så stor, tystnaden så enorm. Påminner mig själv om att jag alltid hävdat att jag gillar att vara ensam. Att jag ville leva själv resten av mitt liv, ensam är stark, i min vattentäta bubbla med barnen. Jo. Man spelar tuff och så.

Annars har jag sprungit fram och tillbaka med barnen hela dagen. Satte mig ner i soffan med en kopp kaffe klockan 15 när jag kom på att jag bokat frisörtid till de två yngsta, hann hem och byta om innan vi rusade iväg på Veras pianokonsert på musikskolan.

Jag har gjort allt jag någonsin kunnat komma på att göra och klockan är 21:39 i mitt parallella solo-universum där tiden saktar ner. Väcka barnen för att få sällskap känns ju inte optimalt så då kan man ju gå och bre ut sig sängen, läsa brittiska spionromaner och dricka te. Sweet though.

Inte har du skrivit att du är framme heller. Har telefonen under kudden exceptionally.

 

En månad – knappt – att skriva klart sista kapitlet av 2017. För min del går det här året till historien som det snabbaste någonsin. Saker som fallit på plats under de föregående åren fick dagarna under 2017 att rulla på och tiden var omöjlig att hejda. Noah fyllde 1 år i januari, sen åkte vi på semester i juli, hösten handlade om en del jobbrelaterade besvikelser och frustrationer, och logistik på hemmaplan. Jag slumrade till och vaknade upp och det är redan december.

De fem, tio åren innan har det hänt så mycket, alla år har haft någon signifikant livsviktig händelse, en bebis, ett bröllop, en flytt, en skilsmässa, en graviditet… Det här året har varit stiljtje, men ett liv måste nog ha sådana år också.

I eftermiddags promenerade vi in till Fontainebleau som glimrade, glittrade, strålade. Vi köpte en varm dunjacka till Noah  (storlek 4 år wtf ) och åt sockerpudriga croissants aux amandes och drack varm choklad på en tesalong. Ludde var fin i sin nya vinterjacka och vi köpte ett Cluedo åt barnen i julklapp.

På hemvägen köpte vi en gran. Den ska vi klä i morgon, jag ska försöka få den här decembermånaden att vara för alltid. Jag ska inte missa en sekund av den här månaden.

Första december. Snön föll i morse över Paris, blötte ner alla löven som ligger i drivor i parkerna. Försvann lika snabbt som den kommit, men barnen var överlyckliga. Fixade flott middag med kött, vin och gräddsås, för att väga upp alla barnvänliga trista middagar vi ätit den här veckan.

Vi hann inte riktigt fira våra tre år tillsammans, lyckades väl till och med pricka in något äktenskapligt gräl dagen till ära, men nu har vi bokat en långweekend över nyår i Sydfrankrike. Ska bli fantastiskt härligt att bara komma iväg några dagar. Tänker aldrig så bar som på ett tåg norrut, eller söderut, och andas aldrig så lätt som när man inser att det är möjligt att kliva ur vardagen ett ögonblick.

Se varandra i ett annat ljus. Ett intensivare ljus, en blåare himmel, en klarare luft. Men innan dess är det en månad av ljuvlig december att ta vara på.

Mina döttrar som sparkcyklade sig nedför Champs-Elysées. Eftersom deras pappa bor i Paris är de så hemtama att det tar andan ur mig, Juldekorationerna på Les Champs glittrade ikapp med deras ögon. I morgon är det december, och i helgen ska jag skaffa en gran. Lovar. Adventsljustake och peppparkakor, julerim och kalendrar. Mina smulor ska vara med sin pappa hela jullovet så vi kommer att passa på veckorna innan. Nosse-Bosse kommer ju vara med mig förstås, men han är för liten för att ha någon insikt i traditioner och julfirande överhuvudtaget. <3

Jag minns min första jul utan barnen, efter skilsmässan. Det var ganska ljuvligt. Jag stängde in mig, stängde av telefonen, drack vin och läste, trygg i vetskapen att tjejerna hade det superbra hos sin pappa och jag hade det superbra i min ensamhet. Den där ljuvliga, självvalda ensamheten som man kanske inte får massor av i ett äktenskap eller när man har fyra barn.

Jag minns att det var ljuvligt att tacka nej till inbjudningar, att vara min egen, inga krav inga förväntningar. Det var jävligt underbart, faktiskt. Kanske blir det så i år.

Lite skönt – om jag ska se positivt på saker och ting – att lämna över det tunga ansvaret av att skapa glitter i ögonen på barnen, skapa minnen och leva upp till hopp och förväntningar till barnens pappa. Det är ett ansvar.

I år ska jag lägga mig på soffan och somna, tror jag.