lifestories Archives - Sida 2 av 64 - Looking for sara
Category

lifestories

Category

“Be soft. Do not let the world make you hard. Do not let pain make you hate. Do not let the bitterness steal your sweetness. Take pride that even though the rest of the world may disagree, you still believe it to be a beautiful place.”

Den här veckan har varit lite tuff, för mig, med backstabbing och att inse att man kanske inte kan lita på alla man tror man kan lita på. Jag litar ju på alla? ”Vi lever inte i Krambjörnslandet” säger Ludde som tycker att jag måste vara mer strategisk, vakta på mina egna intressen, inte bära hjärtat i händerna som en flämtande liten hundvalp. Fick en sån läxa i veckan som jag verkligen, verkligen ska ta lärdom av. Ödmjuk inför det att allt gick bra. Känner hopplöshet över människor som inte kan vara vänliga, humana, varsamma med andra. Men tänker också att mitt liv generellt är mjukare än deras. Kurt Vonnegut säger det bra. Tänk om alla var mjukare. Då skulle sådana som jag sluta göra mig illa på andra människor. Slå mig i dem.

Jag hittade dom i soffan. Hon, som liksom är så stor nu, i enhörningsdräkten hon fått av mig i 10-årspresent (L var så förvånad över att jag prickat rätt med en onepièce i plysch med horn på luvan men jag sade till honom att jag också varit tio år år och hade de där dräkterna existerat då så hade jag velat ha en), och han, med vattenkoppor överallt. Han gick ned i ett helt annat tempo med sjukdom. Han är stilla, minutvis. I synnerhet när han får kramas. Och famnar, det finns det här.

Grönskan var helt sinnesjuk förra veckan när allt slog ut och solen värmde. Men nu är vi tillbaka i verkligheten, det är 8 (?!?!?!?!) grader, snålblåst och horisontellt regn. Den här måndagen utgör också någon sorts klämdag. Jobbar hemma med lillkille som fick vattkoppor bara så där, utan förvarning. Tjejerna kom tillbaka hem igår kväll efter lovet, det var så härligt. Jag hade bäddat rent i deras sängar, städat och rensat deras rum, sorterat i deras garderober, bakat sockerkaka till mellanmålet och allt sånt som jag gör för att jag har längtat.

För att inte tala om Nosse-Bosses längt? Oändligt. Mycket större än vad som ens kan rymmas i hans lilla kropp.

Oh well. Jag jobbar undan undan undan. Men mentalt har jag redan lämnat det här jobbet så jag flyter lite ovanpå. Oklart vem jag ska lämna över till också. Eller om alla kollegor bara får absorbera vad de kan av mitt jobb? Oh well. Aja, nu är det officiellt, och på nya jobbet är jag inbjuden på välkomstfrukost med alla team nästa vecka.  Så kul idé, och härligt att bli välkomnad?

Bilderna speglar verkligheten. Ration bild-per-barn stämmer med hur mycket jag ser av dem. I Paris häromdagen släpper jag ju inte tvååringen mer än kanske fem millimeter från mig plus vågar inte blinka. Sexåringen har aningens mer frihet, och nio-åringen och 10-åringen ser man knappt till inne i lekparken. Fast nioåringen vill somna med mig i alla fall – trots att hon kan gå till bageriet själv.

Njuter så mycket at att vara med dem nu, till sommaren blir det annorlunda eftersom jag kommer att pendla, i alla fall temporärt. Jag är så själaglad över all tid jag har haft hittills med mina barn, ”karriär” har jag ju aldrig gjort, de har alltid varit i fokus. Alltid. Det är därför det känns helt okej att göra ett annat val nu.