lifestories Archives - Looking for sara
Category

lifestories

Category

Ah. Les mercredis des mamans. I Frankrike är det ingen skola på onsdagar så det klassiska är att mammor inte jobbar onsdagar. Eller fritis eller så. Jag och Ludde pusslar så gott vi kan så att barnen ska få en ledig dag, veckodagarna är så långa och fyllda av aktiviteter.

En vän kom över och drack kaffe, inspekterade min vattenläckade och så löste vi livets svåra frågor. Hon sade att det är så lätt att i vardagen tro att man stagnerat, att man står still, när dagarna ser lika ut. Men vi rör oss åt framåt ändå, och det känns synnerligen tydligt när vi är på rätt väg. Baby steps.

I kväll stagnerar jag totalt i alla fall. Ludde är bortrest några dagar och jag njuter lite av ensamheten. Funderar på om jag ska orka tvätta håret, packa tjejernas sim-grejer. Såna saker.

Försöker också att inte slösa energi på saker som inte är värda det. Som personer som man trott varit vänner och som sedan inte visar sig vara det och man vet inte varför. Jag måste lära mig att släppa taget.

Här kommer hela mitt liv på ett par minuter. Enjoy!

Jag är född i Bollmora, Tyresö, men har noll minnen från det livet. Jag växte upp i Dalarna (Falun) men har rötter i Härjedalen, på bägge sidor. Rötterna alltså. De löper som trådar genom själen, och drar och lockar och påminner.

I dagarna är det 10 år sedan jag flyttade till Frankrike. 10 år! Vi landade på Charles de Gaulle, yra, jetlaggade och med bagaget borttappat på Heathrow, efter över ett år i Taiwan. Vi, det var jag och C, fransmannen jag blivit förälskad i på året med franskastudier i Montpellier.

(Flashback till sommardagen i Dalarna  2005 när vi gifte oss. Det var maigskt solen gick aldrig ned och vi var så hopplöst unga och C hade vacker nacke och den där eviga solbrännan. )

Någon månad in i det nya året 2008 hade något slagit rot i mig, det var vackra Véra, vår förstfödda. När hon var 3 månader gammal tog vi båten till skönhetens ö, där vi skulle stanna i fyra år. Korsika. Vilken upplevelse. Jag kämpade en del med mina gamla ätstörningar, och jag upptäckte en helt ny kultur. Korsika är en galen plats att bo på.

Jag var sprudlande lycklig och handlöst hjälplöst hopplöst olycklig. Jag ifrågasatte allt, hela mitt liv, alla mina livsval. Jag fyllde 30 och 31 och var vilsen. Så vilsen att jag inte märkte att strax under mitt hjärta fanns ett liv, ett litet liv som klistrade sig längs min ryggrad ända tills jag upptäckte henne i sjätte månaden. Romy. Världens kortaste graviditet, världens vackraste bebis med mörka sammetsögon och korkskruvslockar. Barnen gav mitt liv mening.

I Februari 2013 skakade hela världen. Vi sade upp lägenheten, jag fick jobb strax söder om Paris, i Fontainebleau, och vi flyttade.Jag uttalade orden Jag vill inte det här mer, jag kan inte, och vi separerade. Fick ingen luft, föll fritt.

Det regnade i ett år, sen separerade vi och hjärtat gick sönder och våra tjejer förstod inte vad som hände. Hösten 2014 skiljde vi oss. Jag levde en dag i taget, jag var panikslagen, livrädd och skör som papper. Skapade en bubbla kring mig själv och tjejerna där ingen skulle få komma in aldrig någonsin. Barnen bar mig genom det där. De var så modiga och tuffa. När vi gick till skolan i hagelstorm på morgonen på grund av ingen bil, när de fick dela på ett litet sovrum, när tårarna aldrig slutade rinna när C hämtade dem på lördagmorgonen. Det tog 3 år innan vi kunde se varandra i ögonen igen, jag och C. En skilsmässa går man inte hel ur.

Jag överlevde.

Jag vann i alla fall högsta vinsten och fick mina tjejers tid nästan jämt. Varannan helg är de centrala Paris hos C och hans underbara fru, och minst halva skolloven. Han hade svårt att finna lyckan i rutiner och dagar som alla ser lika ut, han är nog en bättre pappa när han får vara helg- och lovpappa. Då blir ju i och för sig jag föräldern som tjatar om läxor och grönsaker och tandborstning och pianot och varma kläder, men jag kan leva med det.

Jag kallar mig nu kvalitetssäkringsingenjör (say what? Du pluggade ju till journalist? Jo, så kan det gå.)

Några veckor efter skilsmässan i domstolen i Fontainebleau träffade jag Ludde. Han var i och för sig bara ”pappa till Amandine, Veras bästa kompis” och vi sprang om varandra vid hämtningar och lämningar på skolan. När Vera och Romy fyllde år (3 & 6) så bjöd han hem oss, han hade bakat tårta och blåst upp hundra ballonger. Han hade ett piano, en katt och en sköldpadda. Ungarna var sålda. My unique selling point då var att jag hade badkar i min lilla minitrea. Efterår bar han en sovande Romy i sina armar hela vägen hem till mig, och när han försiktigt lade ner henne i sängen och hon slog upp ögonen i samma ögonblick så visste jag att den där bubblan kanske skulle kunna ha plats för fler.

Fast forward ett år. Jag är gravid upp till öronen med Nosse-Bosse, vi har flyttat in i Luddes radhus, katten har flyttat ut och försvunnit (vi hade issues). Noah föddes i Januari 2016, han trillade ner i hur många öppna famnar som helst, han blev världens mest självklara lillebror. Och jag trillade ner i mitt livs tredje depression. Det är cykliskt sade läkaren, men händer det bara en gång vart sjätte år är det okej. Graviditeter gör också saker med mig.

Pust. Livsresan alltså. Jag beklagade mig lite över 2017 som var ett sånt trist år (ingen bebis, ingen skilsmässa, inget nytt jobb, inte ens en liten flytt, ingen depression. Vad är detta? STABILITET? Jag brukade flytta en gång om året?) 2017, året då jag stod still.  Eller inte. Det har tagit tid för den här stora familjen att hitta ett bra sätt att fungera. Att känna mig bekväm i rollen som styvmor. Att vänja oss vid att aldrig vara lika många, att någon ofta saknas.

Vad jag har lärt mig är att man ska följa sitt hjärta, att allt vi har är kärleken, att allting alltid blir bra till sist. Och ni då? Vilka är ni?

Fick världens roligaste fråga om att rekapitulera mitt liv för nytillkomna! Och det ska jag, det är alltid så roligt, och när en nämner Bollmora eller Taiwan så kan man sätta tusen spänn på att det är någon som  säger åh? jag har också bott i Bollmora/Taiwan  och det känns som så himla orimliga gemensamma nämnare? Eller åh? jag har också jobbat på det där företaget i Fontainebleau, eller åh, jag brukade också fika på det där caféet på Korsika. 

Så sammanfattningen av den här damens liv kommer. Har ju bloggat i 10 år nu (känns ju också rimligt) !!! Jubileum!

Medelhavsvintern. Det är något förföriskt med hur mild den är, hur ljus den är. LJUSET. Jag besparar er detaljerna om hur det var att kliva av TGV tåget – norrgående – i Paris. Hur mörkt det var, hur sura alla är, hur många av pendeltågen som var inställda, hur grått det är, hur folk knuffas. Pang! Back to reality.

En av mina bästa stunder var dagen före nyårsafton, vi tog med barnen till Montpelliers zoo. Det är typ en skog, med kilometer och kilometer av grusväg och barrträd där man ibland inte ser ett enda djur. Ibland ser man en skylt ”Guepard”. Men det innebär inte att man automatiskt är entitled to a view liksom. En gågn såg vi en utter fånga en blåmes. Det var dramatiskt.

Men jag har ändå bara ögon för mina små, i bländande solsken. Som fjärilar, och där en är, finns de andra. De rör sig i grupp, intuitivt. Och blir stenar för höga för lillebror finns systrarna där för att hjälpa. De bär honom genom livet, I tell you. 

Och den här mamman behäver inte göra mer än att hålla ett öga på dem och lapa sol från en bänk. Sådana här stunder tänker jag: Vad gör vi i Parisregionen? Sådana här stunder säger han som ska bli min man: Vad gör vi i Parisregionen?

Nyårskvällen. Vi myste på hotellrummet med champagne och choklad, jag somnade i mjuka lakan i den bredaste säng jag sett klockan 23 och det var underbart. Vaknade upp till ett nytt år och var pigg och utvilad. Vi åkte till havet, andades in havsluft och sen kidnappade jag mina döttrar, andades in deras doft, njöt av vilan, och barnen, och solen.

Jag vill önska mig så mycket av det nya året, men jag ska fundera noga innan jag verbaliserar önskningarna, eller sätter dem på pränt. När man får vad man önskat måste man ha önskat rätt.

Tillbaka på kontoret i dag, men är yr och trött efter resan, lite skakig och frusen. Längtar efter att få komma hem ikväll till killarna, vara hemma är nästan finare än champagne på hotell i längden.