lifestories Archives - Looking for sara
Category

lifestories

Category

Det är jag. En vän till mig säger att jag är lite paranoid, att jag överdriver och förstorar. Han har rätt. Men är bättre på att hantera skräckscenarierna i mitt huvud nu, det kommer med föräldraskapet. Dels att man måste hantera sina egna neuroser för deras skull, dels att så länge som lyckotrollen mår bra spelar inget annat någon roll. Inget annat.

Mina egna made up scenarios kan nog sätta käppar i hjulen för mig ibland. Kan betrakta sådana där happy go lucky people ibland, och känner sån beundran. Hur vågar man hela tiden sätta en fot framför den andra utan att reflektera över om marken framför oss håller. Men. Den. Bär. Oss. Varje. Gång.

När ska sådana som jag börja tro på det? Hur som helst. Nu är det måndag och den här månadens enda kompletta vecka. Maj har varit så förvirrande, varje dag är som fredag, eller söndag. Men idag är det en ordinär, vanlig, regnig, åskgrå, underbar måndag. Och jag ska väcka mina barn – finaste ögonblicket på dagen, att se dem komma till liv från långt, långt borta i en annan dimension. Att gnugga tillbaka synen i ögonen, rynka pannorna och sträcka sina armar efter mig. Det är lycka.

Jag sträckte mina armar efter L men han har redan åkt till Sydfrankrike på konferens den här veckan. Det får mig att rynka pannan lite. Oh well. Hej måndag.

Är ju en av de få personer som inte klarar hindersprövningen vid första försöket, men oh well. Äntligen hade vi alla papper klara! Månader av trassel på ambassaden och Skatteverket, men allt var stämplat och klart och underskrivet och vidimerat och skickat fram och tillbaka mellan Frankrike och Sverige. Så går vi till borgmästaren med vår fucking kompletta tjocka bunt med officiella papper. Så lättade.

Och damen på borgmästarkontoret i vår stad stämplar papper efter papper, ett efter ett. Kryssar i och verifierar. Vi highfivar mentalt, yes we did it.  Att ta sig igenom fransk byråkrati ända till mållinjen är en utmaning, men när man är på mållinjen är allt värt det. Allt.

Så på mållinjen stannar borgmästardamen upp. Tittar på våra papper, spänner blicken i Ludde. ”Men erat personbevis kommer att vara två dagar för gammalt dagen för erat bröllop. Det kan vi inte under några omständigheter godta. Jag kan inte acceptera er dossier i dag, på det här stadiet.

Are you fucking kidding me?  Nä. Mmmmm byråkrater.

Jag och tjejerna tittade på bilder, från Korsika.

Från det att de föddes och framåt. De var storögda och glittrande, när de såg sig själva, och när de såg hur jag och C… var lyckliga. Det slog omkull mig. Jag fick ingen luft, det svindlande.

Hade jag glömt hur lyckliga vi var? Vi kunde inte hålla det levande, kärleken och lyckan rann mellan fingrarna på oss, men det fanns där, det var så påtagligt.
Det var så smärtsamt.

Att röra det som gick förlorat. Det söndriga äktenskapet, hur trasiga vi var efteråt.

Hur komer det sig att tårarna rinner flera år efteråt? Jag tittar på mina vackra, livfyllda, sprudlande döttrar och vet att det som en gång fanns finns där någonstans i deras gener, i molkylerna de består av. Lyckan och kärleken och värmen.

Ni är kärleksbarn viskar jag när de inte hör. Ni är kärleksbarn.

Jag har inte vågat gå tillbaka och rensa i minnena. Man får ta lite i taget av det som tar andan ur oss. Glädjen slår emot mig från bilderna.

För att kunna fortsätta framåt är det man lämnar bakom tvunget att vara mörkt och dystert. Vi ser det så när vi inte ser tillbaka. Ser vi tillbaka går vi sönder. Och det finns en tid för allt, att gå sönder kan man bara göra när man är säker på andra sidan.

Det var vackert, det var underbart. Det säger jag till mina döttrar. Och deras ögon glittrar och de somnar i vetskapen att de andats kärlek och lycka från första andetaget. Och jag vågar minnas det, och jag vårdar minnena av det.

Romy bär sin pappa med sig, i sin vackra profil, i skuggan av ögonfransarna mot kinden, Véra har på många vis hans sätt. Jag hjälper dem att vårda minnena – konstruerade eller inte – av deras tidiga barndom. Det är en pusselbit de behöver.

 

 

“Be soft. Do not let the world make you hard. Do not let pain make you hate. Do not let the bitterness steal your sweetness. Take pride that even though the rest of the world may disagree, you still believe it to be a beautiful place.”

Den här veckan har varit lite tuff, för mig, med backstabbing och att inse att man kanske inte kan lita på alla man tror man kan lita på. Jag litar ju på alla? ”Vi lever inte i Krambjörnslandet” säger Ludde som tycker att jag måste vara mer strategisk, vakta på mina egna intressen, inte bära hjärtat i händerna som en flämtande liten hundvalp. Fick en sån läxa i veckan som jag verkligen, verkligen ska ta lärdom av. Ödmjuk inför det att allt gick bra. Känner hopplöshet över människor som inte kan vara vänliga, humana, varsamma med andra. Men tänker också att mitt liv generellt är mjukare än deras. Kurt Vonnegut säger det bra. Tänk om alla var mjukare. Då skulle sådana som jag sluta göra mig illa på andra människor. Slå mig i dem.