inspirationstories Archives - Looking for sara
Category

inspirationstories

Category

mackaSöndagsfrukost, söndagsledigt, söndagsstillsamt, söndagskänslor. Lördagen var barnläkarbesök /vaciner vi glömt bort!) och kartongsläp hos E & L. Vi bekantade oss med ett par som också hjälpte till som var äldre än oss och som bodde i centrala Paris (5eme) och som blev FÖRFÄRADE när vi avslöjade att vi hade fyra barn. Samtalet tog liksom slut, de visste inte längre hur de skulle förhålla sig till oss. De tittade på oss som vore vi från en annan planet. Så kan det vara.

Idag är en ljuvlig söndag, och vi vaknade i rena lakan och regnet hade upphört! Vi gjorde en rejäl frukost (att springa några gånger i veckan ökar inte bara aptiten dagarna man springer), och för min del blir det en långpromenad på egen hand i skogen – älskar det – sedan lunch hos en älskad vän. Söndag, min bästa återhämtningsdag. På kvällen ligger vi bara i soffan och kollar på teve, det gjorde jag aldrig förr, för manisk för det, men nu är det nödvändigt ibland. Barnen vet att vi inte jobbar övertid på söndagkvällar, och efter klockan 20 är det ingen idé att ropa. Då är vi uthällda framför en film.

Ha en fantastisk söndag.

 

varLudde åkte till Toulouse igår för några dagars jobb, landade i la ville rose på kvällen och ”oh det är så härligt väder, arton grader varmt, uteserveringarna är fulla, hotellet fint, du skulle varit här!”

Okej, vänta, informerar alla fyra barnen om att jag tar nästa flyg.  *Inte bitter*

Nej, inte bitter. Inte förrän klockan halvfem i morse då Nosse vaknade med hosta och feber. Kanske lite när jag drog med barnen till en mycket lerig park i går – mamma vi vill inte gå ut, jo ni ska gå ut jag gör det här för er skull – och vi var helt själva där och det började hagla.

På tal om att prata om barnsjukdomar och föräldraskap och lera, en vän till mig sade häromdagen: Jo, men Sara, din blogg hade ju ett litterärt värde förut. Nu är den ju inte särskilt intressant.

Och jag: Ja, men vart ska jag hitta inspirationen? I en lerig  lerpark? I åtta till fem jobbet på kontoret? I metron till Paris? Jag bor ju inte längre på en fantastisk paradisö i Medelhavet, eller en galen ö i Kinesiska havet (generellt osäker på vilket hav Taiwan ligger i), jag är en lite småtrist trebarnsmorsa med muffin-top och behov av att göra någonting åt håret. Jag sitter inte på uteserveringar i soliga länder och filosoferar, jag kokar makaroner och borstar mjölktänder. Jag är varken deprimerad, har någon liten flirt på sidan om, på väg att skilja mig, eller ser drömsk och mystisk ut under en solhatt vid turkosglittrande vatten.

Trist småbarnsmamma med muffin-top som börjar tycka att det är en skitstor ansträngning att föra över bilder till datorn. Det kunde jag göra var femte minut förr i tiden.

Oh. Nu fick jag lite ångest. Hör ni plasket när jag trillar rakt ner i medelålderslivskrisen? Hjälp. Vill ju helst inte hantera detta genom att börja se drömsk och mystisk ut, flirta med någon olämplig, skilja mig eller flytta till ett nytt land.

morgon verasara4Vi har bokat in två veckor vid havet i juli. Längtar så, och är mycket förväntansfull över att upptäcka en ny del av Frankrike, sydväst, Charente-Maritime.

Att få värma badkalla barn i famnen, tillbringa dagarna vid vatten, sluta ögonen kanske en sekund (jag har fyra barn, mer än så får man inte) och lyssna på sorlet och vågorna. Att flanera runt i en liten stad för att leta efter en glassbar, eller en restaurang, att känna sand under fötterna, att se barnen leka i vattnet i timmar. Attt få upptäcka nya viner, smaka ny mat, upptäcka en ny region, att få ha havet nära igen. På armslängds avstånd.

Längtar så mycket just nu.

 

 

IMG_3115 Jag har aldrig varit en happy go lucky kind of person. Jag är stressad och ängslig, glaset är inte ens halvfullt, men jag stirrar misstänksamt på det och letar efter skråmor i glaset.

Jag har lite vacklande självkänsla och lyssnar för mycket på vad – jag tror att – människor tycker.

Jag ältar vad som varit in absurdum, och jag oroar mig för framtiden. Not so mindful.

Nu ska jag öva mig på att vara lycklig. Ett bra tips är tacksamhetslistorna. Att varje kväll lista saker man är tacksam för, i stort och smått. Ändra mindset, och istället för att tänka att man gjorde bort sig på mötet vara tacksam över vad man lärt sig. Lite så.

Det där med energierna, det du ger får du tillbaka. Koncentrera dig på vad du vill ha mer av i livet.

Så nu koncentrerar jag mig på lyckan och fullkomligheten.

 

13055058_10153616180632756_106713690771628130_o

Kom över en bok om bonusfamiljer. En Fältguide för bonusfamiljen av Moa Herngren.

Tänkte få konkreta råd och tips om hur man förhåller sig som styvmamma (andra-mamma, vuxen kompis, skugga i vardagen) och hur man förhåller sig till att ens mans ex helt plötsligt blivit någon sorts avlägsen familjemedlem eftersom man delar barn, liksom?

Har läst några kapitel och insett:

A) Hade ingen aning om hur dåliga oddsen mot oss är. En bonusfamilj verkar ha få chanser att överleva. Vi har varit ignoranta, och det kanske är tur?

B) Hade ingen aning om att vi verkar ha det förhållandevis lätt. Vi gillar ju varandra, allihopa! Har varit ignorant om hur trassligt det verkligen kan vara i bonusfamiljer.

C) Att man inte kan jämföra sig med en kärnfamilj. Att i en bonusfamilj finns flera familjer och de måste få finnas. Tror jag, åtminstone till en början. Det kan tydligen ta fem, sex år innan en bonusfamilj hittar sitt sätt att finnas. De som inte separerat innan de där fem, sex åren vill säga. Klart man vill vara en lyckad kärnfamilj, men bra att känna att en bonusfamilj inte är the second best. Det är bara annorlunda.

Annars  är mitt tips att vara flexibel. Med barnens scheman, i relation till exen (har ens nya kille kids så blir hans ex någon sorts figur med storr roll i ditt liv – deal with it).