healthstories Archives - Looking for sara
Category

healthstories

Category

Mitt introverta jag tog över och skrek efter lugn och vila och i synnerhet att slippa prata. Har varit jättesocial den här veckan, lunchat med kollegor, ätit middag med vänner, bjudit hem folk etc. Och det är trevligt, men i grund och botten är jag en ensamvarg som vårdar min ensamhet. En solitär som hämtar kraft i min privata sfär.

Ibland är det inte helt lätt att leva med en extrovert. Det blir ibland för intensivt, för nära. Förstod så mycket när jag läste om HSP-people. Det var ju jag! The highly sensitive person in love var superbra, begrep då att det inte är alldeles enkelt att leva med någon som jag. Som kan vara så hejdlöst bra på att kommunicera och ibland bara stänger av the outbound channels.

Men jag begrep och fick stöd i att man kan behöva hämta kraft i ensamheten, och det är ju alltid skönt att kunna luta sig mot psykologiforskning när det gäller ens egna tillkortakommanden. Nu måste jag bara få min kille att begripa att det är inte han – det är jag. Bara jag.

IMG_20170911_081824_107Måndag! Min dagliga utmaning och tävling mot mig själv gick över förväntan idag. Det handlar om att jag ska hinna ta av mig gympaskorna och ta på mig snygga kontorsskor och stoppa ned gympaskorna i väskan och se oberörd ut på tiden det tar för hissen att nå tredje våningen och öppna dörrarna.

Också ett sätt att addera krydda till livet.

Annars. Måste jag nog ta träningen till en annan nivå. Jag och en kompis ska springa halvmaran i Paris i oktober. Dör när jag tänker på det, har aldrig sprungit så långt i hela mitt liv. Du vet när du har sprungit 10 kilometer och är supernöjd och jättetrött, och så måste du  börja om och göra det en gång till? Har nu en månad på mig att träna, haha. Be för mig.

Min förra utmaning var 10-kilometersloppet i april som jag sprang på 43.50!!! Det är supersnabbt. Men att springa 20 kilometer på 90 minuter känns inte realistiskt. Att springa 20 kilometer i sig känns inte realistiskt. Fortsättning följer.

Vi har anmält oss till ett till mil-lopp i slutet av maj, men nu ångrar jag lite mitt supersnabba resultat från förra gången, känns som om jag aldrig igen kommer att kunna springa en mil på 45 minuter? Och att mitt förra mål på 50 minuter kommer att vara en besvikelse om det blir så?

Kan bero på att jag inte hunnit med någon träning (eller som en man jag känner brukar säga, tid har man alltid, det handlar bara om prioriteringar) och min tid har lagts på weekendresor, påskchoklad, vindrickande och mina barn. Plus jobbet och … ja, livet.

Men med alldeles nya springskor gick jag till gymet på lunchen och sprang 5 kilometer på 23 minuter i ganska skönt tempo. Nu har jag blåsor på hälarna – nya skor – men självförtroendet är tillbaka. Lite.

Har fortfarande svårt att tro att det bor en löpare i min kropp, efter att ha hasat runt i stora mjukisbyxor och billiga gympaskor i jogginspåret och blygsamt sagt att jag ”joggar ibland” i många år.

Nu joggar jag inte. Jag springer. Och allt under 12 km/h känns lite tråkigt. Jag som gick så mycket förr, i timmar kunde jag gå. Men när man lärt sig springa – flyga – så känns det så trist att gå. Jag ser det på min son också, han skulle aldrig slösa bort dyrbar tid med att gå. Han springer! Hela tiden. I alla riktningar utom den jag vill att vi ska gå åt. Och resten av familjen springer efter för att fånga honom och han skriker av skratt. Alla barnen springer mer än de går faktiskt, kanske att det börjar försvinna lite när man är nio? Men tills dess levs livet i sprint-version.

 

Min söta syster gratulerar mig till min sjuka 10K-tid och skryter inför en fysio-terapeut hon känner. Som säger att talang (???) plus snabbhetsträning är potentially dangerous.

*öppnar dörren och välkomnar skador*

På grund av att muskler och kropp inte är redo, egentligen.

Och om jag ska vara riktigt ärlig nu så protesterar mina knän och hälar lite inför såna här rusningar.

Note to self: Skaffa vettiga springskor. Vill inte riktigt säga det här men jag sprang i min platta inne-tränings skor i söndags. Orutinerat och inte jättebra för fötterna.

Men det bästa jag har gjort de här 39 dagarna som jag för första gången i mitt liv tränat på någon sorts strukturerat vis (jo, man kan bli löpare vid 37) är rörlighetsträning och stretching.

Just do it. Din kropp kommer att tacka dig. Du blir bättre och snabbare om du kommer ihåg att ibland vara sakta ned och vara stilla, sträcka ut och andas.

Ska springa ett nytt lopp i slutet av maj – ska träna resonligt 2-3 gånger i veckan. Men kom på en till grej. I söndags var det min park, jag kan vägarna, stigarna, uppför och nedför utantill, kan  springa där i sömnen, vet precis vad som kommer bakom nästa kurva och var stenarna ligger. Inte så konstigt kanske att ha en bra tid då? Jämfört med nästa gång då det är helt nytt?

Jorå. Nu avslutar vi det här kapitlet innan detta förvandlas till en löparblogg av en med nybörjartur.

 

17504228_10154626191206936_3400973505602340579_oHur man springer en mil på under 45 minuter*?

  1. Jag har sprungit korta pass, men fort för att träna inför detta. 20 minuters lunchpass i 13km/h, och jag klarade att hålla det tempot i 45 minuter!
  2. Svepte en Coca-Cola innan starten. Underskatta inte sockrets effekt. Och koffeinet!
  3. Det var ett platt lopp, men i de små nedförsbackarna som fanns bromsade jag ingenting, bara lät tyngdkraften verka och passade på att ”vila”.
  4. Jag som är van att springa ensam blev jättepeppad av att försöka springa om folk!
  5. Det var jag och en till kvinna som sprang i vår klunga, resten män, vilket ledde till att vi fick jättemycket uppmuntran av publiken.
  6. Jag koncentrerade mig på min andning, på ljudet av mina steg, mina fötter mot marken.
  7. Killen som gick i mål alldeles före mig sprang barfota. Då relativiserar man sin bedrift.
  8. Kände mjölksyra i benen sista kilometern, men fick syn på mina barn som hejade på mig och då flög jag i mål
  9. Ville gråta när jag kom i mål, så himla härligt!
  10. Rekommenderas inte: Två portioner spagetti carbonara 2 timmar före start. Misstänkte att jag skulle få se min carbonara en andra gång under loppet.
  11. Värmde upp! För att redan vara varm i kläderna vid starten.
  12. Nybörjar-miss: Spetstrosorna som inte satt på plats. Orutinerat.
  13. Dricka vatten under loppet? De där plastmuggarna som delades ut? Det enda jag lyckades med var att hälla vatten i mina egna ögon. Orutinerat.
  14. Träningsvärken dagen efter? Inte alls som efter en vanlig löptur. Det är nu jag känner vilken ansträngning det var, benen känns nästan inflammerade.
  15. Vi bara garvade åt mitt sjukt bra resultat efteråt, det är liksom sanslöst att träna 39 dagar för att springa under 50 minuter (var ganska säker på att klara det på 48 minuter, en bra dag, men vågade inte säga det högt) och sen kirra ett PB som känns omöjligt att slå? Kommer jag våga springa igen? Eller måste jag testa en ny sport nu? Längdhopp? Cykel?
  16. Rekommenderas: Springa med någon, i alla fall ha någon att peppa/bli peppad av på startlinjen. Jag hade min kompis Aurélie som kom i mål på 47 minuter!
  17. Är lite sugen på att springa 20 kilometer i Paris i oktober… Next challenge, liksom?

*Alltså, tydligen var loppet lite för kort (400 meter), så inget officiellt ”championnat de France-lopp” För 10 km måste man nog lägga på 2-3 minuter, men för min del är det ändå en sjukt bra tid.