healthstories Archives - Looking for sara
Category

healthstories

Category

picDe smyger sig på, de där perioderna, och topparna är svårare att identifiera än dalarna. Låg sömnlös och lyssnade på regnet, rastlösheten kröp i kroppen och fötterna värkte på något konstigt vis. Cyklerna är ganska långa, men en lång period av ostoppbar energi, lågt sömnbehov och miljoner tankar i sekunden när jag kan springa 2 mil, laga middag till 10 personer, handlar för mycket, och får tusen saker gjorda går alltid över i en fas där tankarna går långsamt, när jag rör mig som under vatten, där jag tvingar min trötta kropp att fungera. En period när jag tänker att jag måste äta vitaminer, kanske järn, när jag känner mig slö och oinspirerad och undrar var tröttheten kom ifrån.

Man måste zooma ut ordenligt för att se mönstret. Är man för nära syns det inte. I ett 20-årsperspektiv blir allt så tydligt.

Och med erfarenheten vet jag att det enda som parerar driften att gå upp i varv tills jag krashar är att inte lyssna. Dra ned på tempot, på en gång. Definitivt inte springa. Andas lugnt och ta med barnen i skogen. Sitta på en stubbe och lyssna på hur de leker. Krypa tätt intill en bred och trygg rygg som är min att hålla. ”Grounding”

Det är min medecin.

Oh, annan grej! Lyckan i att min 8-åring fortfarande vill hålla mig i handen ända fram till skolgrinden, hålla hårt, och vi släpper inte varandra förrän hon försvinner i mängden av barn, min lill-tjej, mindre och spädare än många i hennes ålder, hon som kommer hem med Excellent! skrivet i rött på sina prov, hon som kommer på andra plats i löpartävlingarna, hon som är så reserverad och blyg och så klok och så fin. Hon vill hålla min hand när vi går till skolan, det kommer inte att vara för alltid.

Ludde som haft ett par crazy busy veckor med sina doktorander och konferenser och happenings för handikappade barn ville hämta barnen den här veckan, han har försakat så mycket tid med dem och jag fick en ”fri” kväll. Satt på kontoret till sex, sen gick jag ut i min kravlösa frihet. Gick en promenad, handlade en baguette och var hemma före sju. Sånt himla partydjur man är alltså? Men i min ålder när alla har barn och liv kan man liksom inte bara gå ut och ta ett glas vin, sånt planeras månader i förväg och ställs lika ofta in.

Så jag gick  hem, kramade om den trygga ryggen som är min, som stod och fixade middag, gick ut i trädgården och tittade på glada barn som hade vattenkrig. Vill inte byta en sekund av detta mot frihet och kravlöshet.

Sen, senare. Kom åskan. Blixtarna. Och sedan det där magiska ögonblicket alldeles innan regnet äntligen faller. Efter veckor av hetta, syrebrist och torka. Just innan det faller, och sen öppnar sig himlen.

 

Vi har anmält oss till ett till mil-lopp i slutet av maj, men nu ångrar jag lite mitt supersnabba resultat från förra gången, känns som om jag aldrig igen kommer att kunna springa en mil på 45 minuter? Och att mitt förra mål på 50 minuter kommer att vara en besvikelse om det blir så?

Kan bero på att jag inte hunnit med någon träning (eller som en man jag känner brukar säga, tid har man alltid, det handlar bara om prioriteringar) och min tid har lagts på weekendresor, påskchoklad, vindrickande och mina barn. Plus jobbet och … ja, livet.

Men med alldeles nya springskor gick jag till gymet på lunchen och sprang 5 kilometer på 23 minuter i ganska skönt tempo. Nu har jag blåsor på hälarna – nya skor – men självförtroendet är tillbaka. Lite.

Har fortfarande svårt att tro att det bor en löpare i min kropp, efter att ha hasat runt i stora mjukisbyxor och billiga gympaskor i jogginspåret och blygsamt sagt att jag ”joggar ibland” i många år.

Nu joggar jag inte. Jag springer. Och allt under 12 km/h känns lite tråkigt. Jag som gick så mycket förr, i timmar kunde jag gå. Men när man lärt sig springa – flyga – så känns det så trist att gå. Jag ser det på min son också, han skulle aldrig slösa bort dyrbar tid med att gå. Han springer! Hela tiden. I alla riktningar utom den jag vill att vi ska gå åt. Och resten av familjen springer efter för att fånga honom och han skriker av skratt. Alla barnen springer mer än de går faktiskt, kanske att det börjar försvinna lite när man är nio? Men tills dess levs livet i sprint-version.

 

Min söta syster gratulerar mig till min sjuka 10K-tid och skryter inför en fysio-terapeut hon känner. Som säger att talang (???) plus snabbhetsträning är potentially dangerous.

*öppnar dörren och välkomnar skador*

På grund av att muskler och kropp inte är redo, egentligen.

Och om jag ska vara riktigt ärlig nu så protesterar mina knän och hälar lite inför såna här rusningar.

Note to self: Skaffa vettiga springskor. Vill inte riktigt säga det här men jag sprang i min platta inne-tränings skor i söndags. Orutinerat och inte jättebra för fötterna.

Men det bästa jag har gjort de här 39 dagarna som jag för första gången i mitt liv tränat på någon sorts strukturerat vis (jo, man kan bli löpare vid 37) är rörlighetsträning och stretching.

Just do it. Din kropp kommer att tacka dig. Du blir bättre och snabbare om du kommer ihåg att ibland vara sakta ned och vara stilla, sträcka ut och andas.

Ska springa ett nytt lopp i slutet av maj – ska träna resonligt 2-3 gånger i veckan. Men kom på en till grej. I söndags var det min park, jag kan vägarna, stigarna, uppför och nedför utantill, kan  springa där i sömnen, vet precis vad som kommer bakom nästa kurva och var stenarna ligger. Inte så konstigt kanske att ha en bra tid då? Jämfört med nästa gång då det är helt nytt?

Jorå. Nu avslutar vi det här kapitlet innan detta förvandlas till en löparblogg av en med nybörjartur.

 

17504228_10154626191206936_3400973505602340579_oHur man springer en mil på under 45 minuter*?

  1. Jag har sprungit korta pass, men fort för att träna inför detta. 20 minuters lunchpass i 13km/h, och jag klarade att hålla det tempot i 45 minuter!
  2. Svepte en Coca-Cola innan starten. Underskatta inte sockrets effekt. Och koffeinet!
  3. Det var ett platt lopp, men i de små nedförsbackarna som fanns bromsade jag ingenting, bara lät tyngdkraften verka och passade på att ”vila”.
  4. Jag som är van att springa ensam blev jättepeppad av att försöka springa om folk!
  5. Det var jag och en till kvinna som sprang i vår klunga, resten män, vilket ledde till att vi fick jättemycket uppmuntran av publiken.
  6. Jag koncentrerade mig på min andning, på ljudet av mina steg, mina fötter mot marken.
  7. Killen som gick i mål alldeles före mig sprang barfota. Då relativiserar man sin bedrift.
  8. Kände mjölksyra i benen sista kilometern, men fick syn på mina barn som hejade på mig och då flög jag i mål
  9. Ville gråta när jag kom i mål, så himla härligt!
  10. Rekommenderas inte: Två portioner spagetti carbonara 2 timmar före start. Misstänkte att jag skulle få se min carbonara en andra gång under loppet.
  11. Värmde upp! För att redan vara varm i kläderna vid starten.
  12. Nybörjar-miss: Spetstrosorna som inte satt på plats. Orutinerat.
  13. Dricka vatten under loppet? De där plastmuggarna som delades ut? Det enda jag lyckades med var att hälla vatten i mina egna ögon. Orutinerat.
  14. Träningsvärken dagen efter? Inte alls som efter en vanlig löptur. Det är nu jag känner vilken ansträngning det var, benen känns nästan inflammerade.
  15. Vi bara garvade åt mitt sjukt bra resultat efteråt, det är liksom sanslöst att träna 39 dagar för att springa under 50 minuter (var ganska säker på att klara det på 48 minuter, en bra dag, men vågade inte säga det högt) och sen kirra ett PB som känns omöjligt att slå? Kommer jag våga springa igen? Eller måste jag testa en ny sport nu? Längdhopp? Cykel?
  16. Rekommenderas: Springa med någon, i alla fall ha någon att peppa/bli peppad av på startlinjen. Jag hade min kompis Aurélie som kom i mål på 47 minuter!
  17. Är lite sugen på att springa 20 kilometer i Paris i oktober… Next challenge, liksom?

*Alltså, tydligen var loppet lite för kort (400 meter), så inget officiellt ”championnat de France-lopp” För 10 km måste man nog lägga på 2-3 minuter, men för min del är det ändå en sjukt bra tid.

32Jaha. Uppdatering på löpträningen. Jag var ju så ambitiös, men nu har de där 39 dagarna sedan jag anmälde mig till loppet gått, och jag har verkligen inte hunnit beta av alla de där träningspassen. Det var för ambitiöst.

MEN. Jag har lyssnat på Ludde (som är gammal tävlingslöpare) och sprungit mycket kortare, men snabbare. Och överraskningen: Istället för att harva runt i sitt vanliga milspår, på sin vanliga 55-minuterstid utan att någonsin se några effekter av träningen, så har mina 20-minuters pass verkligen fått effekt! Det är mycket roligare att springa, när man har ett mål, faktiskt.

Effekt 1: Jag är snabbare. Klarar 4 kilometer drygt på 20 minuter utan problem. Eh… men inte utan ansträngning, haha.

Effekt 2. Jeansen. Sitter åt som tusan kring lår och höfter. Jag har ändrat form. Tunnats ut lite upptill, och fått (redan?!) mycket starkare ben. Känner det när jag springer, det är superroligt! Jag är mycket stabilare, på något vis.

Effekt 3. Energin! Jag har börjat älska att springa. På allvar.

Effekt 4.  Att springa under 50 minuter känns helt realistiskt.  Vem hade trott det?  Det är mitt mål, håll tummarna!