admin, Author at Looking for sara - Sida 2 av 6
Author

admin

Browsing

Belgiska våfflor med chokladsås. Kan vara bästa mellanmålet. Kanske inte ur dietistsynpunkt, men ur alla andra synpunkter.

Vill man ha syrrans rosa dunväst ute på stan så får man det. I alla fall om man är nästan två och sjukt gullig.  Montpellier är så vackert när det skymmer, himlen är blå och rosa och det skymmer fast på ett ljust sätt. I Parisregionen är skymningen en blöt filt. Smack, pang, kolmörkt.

Det var dessutom sjutusen gånger mer julstämning i Montpellier än i Paris. Och så milt att det var ljuvligt att promenera i de gamla kvarteren om kvällen.

Lillebror gjorde karuselldebut. Succé! Hans nya favorithobby! Tjejerna har ju älskat det länge. De åker lite läskiga saker nu som gör att min mage slår volter när jag står bredvid. Men jag är ju lite känslig.

Rekapitulering.

Här kommer hela mitt liv på ett par minuter. Enjoy! Jag är född i Bollmora, Tyresö, men har noll minnen från det livet. Jag växte upp i Dalarna (Falun) men har rötter i Härjedalen, på bägge sidor. Rötterna alltså. De löper som trådar genom själen, och drar och…

Recap!

Fick världens roligaste fråga om att rekapitulera mitt liv för nytillkomna! Och det ska jag, det är alltid så roligt, och när en nämner Bollmora eller Taiwan så kan man sätta tusen spänn på att det är någon som  säger åh? jag har också bott i Bollmora/Taiwan  och…

Medelhavsvintern. Det är något förföriskt med hur mild den är, hur ljus den är. LJUSET. Jag besparar er detaljerna om hur det var att kliva av TGV tåget – norrgående – i Paris. Hur mörkt det var, hur sura alla är, hur många av pendeltågen som var inställda, hur grått det är, hur folk knuffas. Pang! Back to reality.

En av mina bästa stunder var dagen före nyårsafton, vi tog med barnen till Montpelliers zoo. Det är typ en skog, med kilometer och kilometer av grusväg och barrträd där man ibland inte ser ett enda djur. Ibland ser man en skylt ”Guepard”. Men det innebär inte att man automatiskt är entitled to a view liksom. En gågn såg vi en utter fånga en blåmes. Det var dramatiskt.

Men jag har ändå bara ögon för mina små, i bländande solsken. Som fjärilar, och där en är, finns de andra. De rör sig i grupp, intuitivt. Och blir stenar för höga för lillebror finns systrarna där för att hjälpa. De bär honom genom livet, I tell you. 

Och den här mamman behäver inte göra mer än att hålla ett öga på dem och lapa sol från en bänk. Sådana här stunder tänker jag: Vad gör vi i Parisregionen? Sådana här stunder säger han som ska bli min man: Vad gör vi i Parisregionen?