Terror. - Looking for sara

Det var någonting nästan vackert över bilderna från Champs-Elysées i går kväll, på nyheterna. Ljusen, färgerna. Bilderna, men utan ljud från sirener, springande militärpoliser med ljudlösa steg.

Sedan januari 2015 är Frankrike inte samma Frankrike. Undantagstillståndet förlängs hela tiden. Varje gång jag tar metron i Paris med barnen slutar jag att andas – nästan – tills vi är uppe i luften igen. Två år av regelbundna attacker.

Jag tänker ibland på Nordirland-konflikten, eller Spanien. När jag var barn fanns terrorattackerna också, men kanske lite längre bort än för mina barn. Man lär sig leva med risken, kanske? Vi ändrar inga mönster, undviker inga platser. Det är mer som en ständig vaksamhet, vi ser oss omkring på ett annat sätt. Alla är mer vaksamma. Ständigt vaksamma. Och banala saker kan skaka om. En felparkerad bil på trottoaren framför skolan? Hjärtat stannar. Att vänta på bagaget på en flygplats är bara obehagligt. Att flyga också.

Ibland kryper det nära inpå, och det är ju essensen av terrorismen. Vi är skyddslösa inför den.

Min femåring tassade upp och kröp ner hos oss i natt – så länge sedan jag hade ett barn sovandes i sängen, alldeles nära. Tanken: Jag ska skydda dig mot allt. Insikten: Jag kan inte skydda dig mot allt.

Tar det någonsin slut?

 

2 Comments

  1. Nej, det tar aldrig slut. Framför allt tar aldrig viljan och lusten att skydda sina barn slut. Min Nils tar studenten snart. Jag ser in i hans unga starka ansikte och tänker”vad väntar dig i livet Nils? Vilka lyckor…och vilka besvikelser? Hur ska jag kunna skydda dig?” Men det kan man inte. Och det är väl det som är livet:-)

Write A Comment