Självförtroendet. - Looking for sara

Vi har anmält oss till ett till mil-lopp i slutet av maj, men nu ångrar jag lite mitt supersnabba resultat från förra gången, känns som om jag aldrig igen kommer att kunna springa en mil på 45 minuter? Och att mitt förra mål på 50 minuter kommer att vara en besvikelse om det blir så?

Kan bero på att jag inte hunnit med någon träning (eller som en man jag känner brukar säga, tid har man alltid, det handlar bara om prioriteringar) och min tid har lagts på weekendresor, påskchoklad, vindrickande och mina barn. Plus jobbet och … ja, livet.

Men med alldeles nya springskor gick jag till gymet på lunchen och sprang 5 kilometer på 23 minuter i ganska skönt tempo. Nu har jag blåsor på hälarna – nya skor – men självförtroendet är tillbaka. Lite.

Har fortfarande svårt att tro att det bor en löpare i min kropp, efter att ha hasat runt i stora mjukisbyxor och billiga gympaskor i jogginspåret och blygsamt sagt att jag ”joggar ibland” i många år.

Nu joggar jag inte. Jag springer. Och allt under 12 km/h känns lite tråkigt. Jag som gick så mycket förr, i timmar kunde jag gå. Men när man lärt sig springa – flyga – så känns det så trist att gå. Jag ser det på min son också, han skulle aldrig slösa bort dyrbar tid med att gå. Han springer! Hela tiden. I alla riktningar utom den jag vill att vi ska gå åt. Och resten av familjen springer efter för att fånga honom och han skriker av skratt. Alla barnen springer mer än de går faktiskt, kanske att det börjar försvinna lite när man är nio? Men tills dess levs livet i sprint-version.

 

1 Comment

  1. Sätt upp en lapp i sovrummet som du alltid ser som påminner dig om att du ska träna mer. Tillslut så gnager det sönder dig så går man ut å springer 🙂

Write A Comment