Prisoner swap (Trocadéro). - Looking for sara

1001055_10151493953462756_1396248664_n 10604612_10152817259027756_6163788532214970830_o 11083696_10152817258407756_8811240179253951633_oAprilvindarna var iskalla men himlen blå och solen sken, vi åt crêpes nedanför Trocadero (”Troca” som man säger om man vill vara parisisk på riktigt) och vill en familj på 6 personer äta crêpes vid foten av Eiffeltornet får de banne mig pantsätta huset, men så är det i Paris. Förvånat betraktade jag mina döttrar som är otroligt hemtama i de här kvarteren, det är ju här pappa bor, det är lite deras hoods.

Sen kom Chris, och jag försökte låta bli att gråta över att inte se mina tokungar på elva dagar. Jag kommer inte över hur främmande vi är för varandra, vi som kände varandra utan och innan och delade allt i 12 års tid. Kärleken är nog det största mysteriet, som Piaf så klokt sade en gång. Han kommer i alla fall alltid att vara mina döttrars pappa och jag är så glad och tacksam över allt han ger dem. Även om man visst kan säga att ”det är så lätt att vara engagerad och närvarande var femtonde dag och halva loven”. Och så är det, det är vardagen som är en utmaning. Och ett privilegium.

Vi drack vin med A, men alltså, ta med er en övertrött 1-åring som precis lärt sig hur han på eget bevåg kan ta sig ur sin vagn, ta med honom på parisisk servering och kolla hur många minuters sammanhängande konversation du kan ha, I dare you.

I dag är jag ensam med Nosse-Bosse, och han har äntligen somnat. Jag är slut. Det sista han gjorde innan jag stoppade honom i säng var att tömma ett paket kakao över sig. Han var helt brun, hela han. Köket var helt brunt. Sen ville han kramas eftersom han kände på sig att det inte var grönt ljus på att hälla kakao över sig. Så jag är också helt brun. Men nu ska jag dricka kaffe i solen innan jag tar tag i the casualties efter  förmiddagstornadon.

Write A Comment