Oh well. - Looking for sara

paris

Har målarfärg i håret och lite överallt. Blir aldrig någon Ernst, har inte tålamod till att göra någonting riktigt noga. Frågar barnen: Har ni sett hur fint det är inne på toaletten?
” Ja, det är tejp överallt!”.

Oh well.

Blandat ångestfylld/glad över att gå utbildning inne i Paris om ett par veckor. En ynnest att bara få lära sig massa grejer på betald arbetstid, men allt som ruckar på mina rutiner får mig ur balans. Men ändå: ”Gå utbildning inne i Paris”. Värre saker har ju hänt, helt klart.

I övrigt känner jag mig januarigrå (fortfarande januari? denna månad har varat för alltid) och frusen. Jag längtar lite bort, vi pratar till och med om att flytta ifrån Parisregionens ständigt gråa himmel, pendeltåg och komplicerade vardag.

Flytta söderut igen, dit mandelträden snart blommar, där januari doftar mimosa, där man aldrig behöver tvinga på barnen vantar och där allt går i ett lugnare tempo. Fyra år har jag bott strax söder om Paris. Lika länge som jag bodde på Korsika. Dags att byta stad igen? Man vill ju inte stelna till, haha.

Har ni någonsin brutit upp när ni väl varit fast i rutiner? När barnen börjat skolan och har kompisar? Hur gör man, hur vågar man, är det möjligt?

 

6 Comments

  1. Jag har inte som förälder brutit upp, däremot har jag varit ett av de barn vars familj brutit upp. Vi har brutit upp från en storstad när jag var sex år gammal, flyttat ut på landet 500 km längre norrut, brutit upp från landet när jag varit tolv och flyttat in till en annan stad 20 km från vårt andra hem. Det går att överleva som barn. Det är tufft, framförallt den andra flytten i tolvårsåldern var tuff men det går. Idag är jag tacksam för flyttarna, för allt jag fått se tack vare att mina föräldrar var modiga nog att flytta och ta mig med. Det har gjort mig till en starkare människa, även om det tagit många år att se. Det har också gjort att jag har ett kontaktnät som sträcker sig över fler delar än många av mina vänner har.

  2. Jag blev runtflyttad som barn, och har inte velat göra detsamma mot mina barn…. men så var jag ett tyst, kantigt barn. Är man social och utåtriktad funkar det nog bättre! Och det verkar ju era flickor vara!
    Men jag trodde att du var jättetrött på det soliga glättiga och ville därifrån – eller var det egentligen ”bara” situationen och relationen du ville ifrån, inte Medelhavet?
    Lycka till, vad ni än bestämmer er för!

  3. Mina föräldrar flyttade väldigt ofta under mina första 12 år och det har gjort mig stark och modig. Visst var det säkert lite tufft de första skoldagarna men jag minns att man såg på mig som en spännande person som alla villa vara med och undersöka.
    För ett antal år sedan bosatte jag och min man oss i södra Frankrike, något som vi vågade mycket beroende på känslan av att ger man av sig själv så får man av andra och passar snabbt in den nya miljön. Är dock medveten om att inte alla känner sig trygga i att bryta upp från sin invanda miljö.

    Du är en så stark person, trots dina egna tvivel ibland. Du har flyttat runt och dina barn har hängt med. Förstår att ljust det där med umgänget med den andre föräldern kan skapa lite krusningar på lycka men det går med gott samarbete.
    Din sambo verkar vara en lugn och klok man, luta dig mot hans styrka och gör det ni längtar efter innan barnen blir tonåringar…. då kan det vara knepigare.
    Lycka till med allt.

  4. Ni har ju ett par föräldrar till i den ekvationen – flickornas pappa och A:s mamma. Ska de också flytta?

  5. Hej! Jag har flyttat mycket (oerhört mycket) som vuxen och förstår verkligen att detta sliter. Funderar själv på att flytta och om jag kan utsätta mina barn för detta. Har fått höra att man kan flytta på barn. De klarar det – enligt barnpsykolog. Alltså, jag tror inte det är bra att flytta orimligt många gånger. Ofta byter ju barn vänner och skola i vilket fall under uppväxten åtminstone någon gång, så barn behöver ju i vilket fall ta sig in i nya sammanhang. Bytte förskola nu för mina barn och de gick superbra för stora tjejen som trivs bättre på nya stället, men sämre för lillebror. Så är det – man kan ju inte veta hur det blir men det går bättre och bättre för lillebror. Jag tror tyvärr att hans problem blir värre av mig och min oro – det smittar. Fast nu blir det ingen ny flytt förrän lillebror ska börja skolan – vill inte utsätta honom för fler förändringar och då får jag nog bli kvar längre period (för alltid?) på nästa ställe, om det nu blir flytt igen. Mindre barn har lättare för att flytta än större barn, så jag skulle inte vänta med flytt för länge. Men hur blir det med umgänget med barnens pappa/mamma? Är de okej med flytt för dem?

    • Alltså, i fall där man bor för långt ifrån varandra för varannan helg umgänge får andra föräldern mycket mer av loven istället. Jag tänker att de tär okej. Just nu är tjejerna en natt var fjortonde dag hos sin pappa, och det blir mycket åkande för lite umgänge. Att istället få hela 2 veckor tillsammans var femte – sjätte vecka (så tätt ligger skolloven i Frankrike) har nog också ett värde. Tror jag.

Write A Comment