Food for soul. - Looking for sara

know-your-worthrupikaurunnamed

Kompar ut den här morgonen. ”Because I’m worth it”. Har jobbat häcken av mig den här veckan, för alldeles för lite lön (har jag insett när jag förhört mig lite om vad jag borde ha, men jag är fortfarande sist man in och finanskrisen och yadiyada man ska vara tacksam etc tänk på dem som vill ha mitt jobb etc.) och nu har jag en timme med min terapeut, sen en timme yoga, sen en quickie hos ögonläkaren för nån sorts synfältskontroll. Man ska ta hand om sig.

I synnerhet de där perioderna då man känner sig hopplös, omotiverad, nedstämd. Och det där gamla anorexispöket väser sitt mantra om att jag är tjock och om jag bara gick ner fem kilo så ordnar sig allt, och frustrationen över att det inte går, och all energi som går åt att försöka ignorera det där? Ej att förakta?

Och ju mer jag känner motstånd till både terapeut och yoga, desto mer behöver jag det på ett alldeles innerligt vis. Hon gräver och gräver och det gör ont när hon når alldeles infekterade platser, det kräver omänskligt mycket energi där också, att ta sig fram i allt det där. Sen yogan. Vila. Ingen som kräver att man ska tänka eller fundera. Bara vara.

Sen är det ju helg. Och jag ska ta igen både första och andra advent. Because I’m worth it.

3 Comments

  1. Jag bara älskarinna blogg och ditt sätt att skriva!
    Du känns ju så stark och klok – och samtidigt så… Skör? Trasig? Helt fel ord, hittar inga. Men man anar ju sorger bakom din vardag. Svårt att förklara känner jag.
    Men hur som helst, har ju förstått ocj du lidit av svår anorexia. Har själv en dotter. Har du några tips? Hur undviker man det? Vad har du kommit fram till i terapin? Eller är alla anorexia fall så individuella? Unika?
    Sen är jag också så nyfiken på hur det kommer sig att du och din tvilling inte verkar så nära? Jag har liksom trott att tvillingar alltid alltid är närmast i världen. Jag vill så gärna att mina barn ska vara nära när de blir äldre – så återigen – har du några tips på hur man gör bäst! Utifrån om du har tankar på varför du och dina syskon ej är nära, (alltså bara utifrån bloggen! ni kanske är supernära 🙂 och då kanske du har tips ur den aspekten.
    Tusen tack för att du delar med dig av ditt liv!

    • Hej Sanna! Du har rätt, det finns mycket sorg. I all glädje liksom.
      Anorexi är en sån komplex sjukdom, det är svårt att veta hur den ska undvikas. Ge din dotter självförtroende, älska henne så mycket du orkar, var noga med middagen som en sorts institution, skapa inga konflikter kring maten. Sen kanske du gör allt det här och så blir det fel ändå? Jag och min syster har levt så oika liv, i olika länder… varken hon eller jag är personer som pratar i telefon i timmar, vi pratar när vi ses. Men ett av mina projekt till nästa år är att lära känna mina syskon bättre, att koppla ihop flocken lite bättre. Syskon är viktiga!

      xxx

Write A Comment