En introverts bekännelser. - Looking for sara

introvertJag är en utåtriktad och social och trevlig person. Men jag är också ett typexempel på en introvert människa. Jag är en sällskapsjuk ensamvarg och det kan tyckas paradoxalt, men så är många av oss introverta. Jag är aldrig reservad i umgänget med andra men jag hatar att prata i telefon och jag blir nervös av small talk. Jag älskar att umgås och älskar fester, men inte alltid och inte jämt.  Ibland vill jag sitta på en stubbe i skogen och titta ned på mina fötter, haha.

Det har ingenting med att vara blyg att göra, det handlar om att vi introverta måste återhämta oss med ljuvlig ensamtid efter för mycket socializing, och vi vårdar stunderna med oss själva ömt, vi har aldrig tråkigt när det inte händer någonting, men vi kan stressas av för mycket stimulans. Extroverta människor å andra sidan får energi av stimulans i stora sällskap, och av umgänge med andra.

Introverta och extroverta människors hjärnor fungerar olika, i synnerhet när det kommer till vissa signalsubstanser (dopamin) och det förklarar skillnaderna.

En extrovert person älskar att vara i centrum, trivs när han/hon får uppskattning utifrån medan en introvert reagerar mindre på extern uppskattning och kanske observerar mer än deltar.

Det gick upp ett ljus för mig när jag funderade över en del fnurror på tråden mellan mig och L. Våra kommunikationsproblem handlar ofta om att jag är introvert och han extrovert och vi hanterar information på helt olika sätt. Han vill spontandiskutera på en gång och jag behöver tänka igenom saker och ting för att kunna formulera ett svar som känns okej. Han får energi av att tillbringa mycket tid tillsammans, har noll behov av att vara ensam och kan prata om allt och inget i timmar. Jag behöver vara ensam ibland för att hämta ny energi, känner mig folkskygg från och till och är väldigt ofta alldeles tyst, och det betyder inte att jag är sur eller stött.

Som introvert har man lättare att sopa problem under mattan, och kan bli överväldigad av att en extrovert person i ens omedelbara närhet på en gång vill diskutera samma problem.

Det är i alla fall nödvändigt att acceptera den andra personens behov av ensamhet (sitta på en stubbe i skogen)/sällskap (tillbringa helgen på släktkalas), för att hitta harmoni. Jag ser det på våra tjejer också, mina är mer av det introverta slaget, och hans är extrovert. Det blir lättare tycker jag, att förstå och ge sina familjemedlemmar det de behöver när man begripit deras temperament.

De här mekanismerna kan man tydligen se redan hos spädbarn, hur deras hjärnor reagerar på stimulans. Allt sånt här är jätteintressant, i synnerhet eftersom jag så länge såg på mig själv som en utåtriktad och extrovert person, som inte begrep varför hon blev så trött ibland av allt raj-raj och socialiserande. Nu har jag accepterat och är stolt över mina ensamvargtendenser.

5 Comments

  1. Jösses. Jag skrev precis om det här! Jag är också en introvert. Förstår naturligtvis precis vad du menar.

    Vi får hålla ihop, sådär lite på lagom och tyst avstånd. 🙂

  2. Hmm, detdär är ju jag i ett nötskal. Älskar att sitta på en stubbe och titta på mina fötter. Och fastnar ofta i att göra ingenting. 🙂

  3. Det finns en sorts blandning också, några procent av befolkningen är sådana. Enligt HSP (Highly Sensitive Personality) är 20 % av befolkningen HSP, dvs känner mycket och reagerar starkt på yttre stimuli. En HSP-hjärna besrbetar intryck på ett djupare plan och behöver regelbunden återhämtning. Det är därför ett trevligt släktkalas med stoj, stim och härliga människor man älskar kan få en att vilja rusa ut till den där stubben i skogen.
    De flesta HSP-personer är introverta, MEN en del har den knepiga kombinationen HSP och extrovert, vilket gör livet allmänt förvirrat för hen och hens omgivning. Se boktipset jag skrev till ett annat inlägg nyligen. 🙂 Kram

Write A Comment