A first breath taking mine away. - Looking for sara

breastfeeding

Den går så fort den där tiden. Tiden mellan första mötet, när ett barn föds, och en mamma blir till. Efter timmar av värkar som får dig att tro att du ska gå sönder, explodera.  Och du gör det, för att en ny lite människa ska kunna hitta vägen ut. Första andetaget, första skriket. Du som otåligt sträcker armarna efter din nyföding. Tiden efteråt. Fyra månader, vad är det? En livstid för vissa.

Första tiden med Vera gick långsammare, tiden med Romy hade accelererat och tiden med Noah… jag står bredvid och försöker greppa det jag kan. Fånga ögonblicken, så mycket jag kan.

Jag vill ha honom liten alltid. Jag vet hur fort det går, sitta, äta, stå, gå, prata. Tänderna som spränger fram, sen hinner du inte blinka förrän du står där med din sexåring som tappat sin första. Jag vill ha honom liten och skallig och tandlös med oemotståndlig nacke och mjuka öron. Man borde egentligen alltid ha en bebis på 3-4 månader hemma. Alltid. Just nu kan jag inte komma på någonting bättre i hela världen än att sitta med en mycket liten fjunig som vid bröstet, med hans blick i min, och mitt pekfinger i hans lilla knytnäve. Attachment. Jag rör mig inte.

2 Comments

  1. Så fint. Jag har hört flera säga att man även njuter mer av nummer tre – då har man liksom koll på bebislivet och kanske vet man att set är ens sista bebis. Jag kan verkligen tänka mig att det är så. För en annan är liksom allt nytt och osäkert och läskigt. Och en bebis på tre-fyra månader – så gosigt!

    • Ja! Jag är bättre på att njuta, plus att man är så relax att bebisen också blir det. Trean känns som en orättvist enkel och lättsam bebbe! xxx

Write A Comment