The 10 year challenge. - Looking for sara

Tio år? Wow. Tid, vilket konstigt fenomen. Att de där tio åren gick så fort, och samtidigt ter sig så utsträckta, att jag ibland anstränger mig för att minnas.

Februari 2009. Jag var en alldeles nybliven mamma. Till en ljuvlig liten varelse. Jag var tokförälskad och livrädd. En minnesbild är när vi är i hytten på färjan till Korsika. Jag och C. Och Vera som ligger mitt emellan oss och tittar på oss med nyfikna ögon. Hon litade på att vi hade kontroll på allt, att vi visste vad vi gjorde. Vi visste ingenting.

2010. Korsika. Ett kort ögonblick hade allt fallit på plats. Mitt liv var Vera. Vi åkte till Sverige flera gånger det där året. Korsika var fortfarande exotiskt och charmigt.

2011. Romys år! De år man får en bebis är guldkantade och fetade i dagboken. En graviditet jag inte märkte. En färjeresa till fastlandet för att hon skulle födas där Vera föddes. Djupt tacksam för alla dagar jag haft med mina barn. Vera började skolan. Jag gick en utbildning jag inte var intresserad av.

2012. Beslutet. Att lämna Korsika. Och kanske äktenskapet, C, men det visste jag inte än. Bilresan från Ajaccio till Fontainebleau, sjukt långt. Ett liv tar det.

2013. Nytt jobb. Att gå från hemmamammalivet till heltidsarbetande yrkesliv tog energi. Att gå från vita sandstränder till betonggrå parisregion? Oh well. Separationen. Aj.

2014. Vi skiljde oss. Jag träffade tre män, en var L. Han var den enda som fick träffa mina barn. Den enda som fick träffa min mormor.

2015. Flyttade hem till L! Fladdret under mitt hjärta var en liten kille! Guldkant och fetstil. Vi gjorde om köket och målade vitt i alla rum.

2016. Noahs år! Lillebror som gjorde allt komplett. Vi åkte till Korsika på semester.

2017. Bestämde mig för att jag var trött på jobbet. Trött på radhuset. Trött på allt.

2018. Nytt jobb. Vi gifte oss! Utbildningen i London. Jobbjobbjobb. Flyttade närmare Paris.

Ja. Det man minns är bebisarna, kärlekarna. Dagarna med familjen. Det viktiga. Annan tanke: När blir man klar? När känner man att man är framme? Händer det?

Author

4 Comments

  1. Inser att jag har följt dig i 10 år, jösses! Som svar på din fråga- nej, man blir inte klar. Om man en gång har börjat se sig omkring och framåt så finns det nya vyer efter varje sejour i livet. Vissa människor bor kvar på födelseorten hela livet och trivs utmärkt med det, men har man en gång börjat röra på sig.. Tack för dina fina texter och all lycka framåt❣️/ Inger

    • admin Reply

      TACK. Kanns fortfarande inte som nagaon slutdestination… Vi far se vart det bar han. XXX Sara

  2. Sjukt vad snabbt tiden går. Noah föddes ju typ i går?! Härligt ändå att livet kan vända så snabbt, från jobbig skilsmässa till ny kärlek och bebis.

Write A Comment