Looking for sara - Looking for Sara

19250758_10154789473817756_7614405649973594227_o”De brukar inte gilla det”.

Så sa vår frisör innan hon – försökte – sätta saxen i min babys fjäderdun. ”De” är alla små barn under tre, tydligen. Inga avledningsmanöver fungerade, han klamrade sig fast vid mig som gällde det livet, som en vettskrämd pandaunge i min famn.  Silkesapan!

Han trodde att det skulle göra ont när vi klippte – och det är väl inte så lätt att veta – men sen fick han leka med kam och vattenspruta, och Jennifer klippte jättesnabbt där hon kom åt. Tills hon blev för rädd att klippa honom i hans sidenmjuka bebisöron, så vi lämnade den välbehövda klippningen lite oavslutad.

Nu har han i alla fall en något svalare sommarfrisyr, och är sötare än någonsin. Men att gå till frissan var klart värre än till och med trippelvaccinet.

Annars fick jag höra av hans nanny att han är ”dominant och monopoliserande i umgänget med andra barn”. Va? Min lill-baby, min gosiga, sötaste i världen, förkrossande perfekta lill-baby?

Eh… reality check: Lite så. Vi jobbar på det.

mojito2 smultron tarta21 a juni är midsommar, la fête de la musique, men särskilt min killes födelsedag, 34 år, så aktningsvärt haha.

Vi firade med att väcka honom med vacker fransk-engelsk-svensk sång och paket, och på kvällen gjorde vi iskalla mojitos och åt tårta, efter att ha svalkat av barnen med vattenslangen i trädgården. Hu. så varmt det är.

Det blev lite lågmält firande, vi har inte orkat ställa till med något partaj och laga mat till massa folk, vi räknar mest ner till semestern just nu, drygt 2 veckor kvar till sommarlovet och våra 2 veckors semester! Jippi!

 

Även om jag har varit mamma i över åtta år, så är jag ju fortfarande nybörjarförälder till en 8-åring, det har jag ju aldrig haft förut. Och man växer liksom upp som förälder i samma takt som barnen växer. Och man passerar milstolpar. Och lär sig grejer.

Vera tappade en kindtand till frukosten. Jag fick panik och googlade mig till Vårdguidens anonyma frågespalt.

SCOOP: DET ÄR NORMALT ATT TAPPA KINDTÄNDER. När de är mjölktänder och man är åtta år.

Allt är bra.

Annars saboterade min son Véras pianokonsert igår med höga papegojskrik, jag var tvungen att bära ut honom.

Och det är 40 grader varmt i Paris och jag längtar efter åskväder och semest och en drink. Over & out.

 

jagVad är man för en människa egentligen? Jag som blir utom mig av människor som kapar hissar fast de bara ska en våning, människor som går mitt i gatan och liksom svajar lite obestämt fram och tillbaka så att man inte kan gå förbi, och som låtsas att de inte ser alla gravida/handikappade/små barn som står bakom de i kön till prio-kassan. Tidsslösarna.

And then I find my self i snabbkassan där man scannar in varorna själv på grund av att det var TIMSLÅNGA köer i alla andra kassor. MAX TIO VAROR. Och alla bakom mig hade typ bara varsin vara och jag hade… drygt 10. Kanske sexton, sjutton.

De hatade mig så mycket när jag scannade in alla mina varor med skammens rodnad brännande på kinderna. Oh well.

pool romychirs

Det finns ju en till pappa att gratulera på fars dag. Han som gav mig flickorna. En gång när de föddes, och en gång när vi skiljde oss från varandra. Två gånger har jag fått dem.

Den största gåvan. Det är generositet. I Frankrike är man rätt säker på att små barn inte ska flytta runt, de behöver en fast bas, det fick de. Och jag fick det odiskutabla privilegiet att väcka dessa smulor nästan varje dag, och stoppa om dem nästan varje kväll.

De väntar alltid otåligt på helgerna med pappa – och Augusti! Månaden med släkten i Montpellier! – och kommer tillbaka på söndag kväll med massor att berätta. Nöjda och belåtna. Och jag har fått sakna och längta en helg, vilket definitivt gör mig till en tacksammare och bättre mamma.

Vera har minnen av hur det var förr, när mamma och pappa levde tillsammans, och vi vårdar de minnena. Vi tittar på kort och pratar om Korsika, och när jag tittar på korten nu, så ser jag hur mycket kärlek och lycka där fanns! Romy, å andra sidan, minns inte. Hon var ett oskrivet blad, och ingenting existerade före hur det är nu – hon var 3 år när Ludde kom in i vårt liv, och vi i hans.

Till en fantastisk pappa på fars dag. Tack för våra döttrar.

Romy har gått och vickat på sin första lösa tand – höger mitt fram i nederkäken – i minst en vecka. Jag säger till henne att den snart kommer att trilla ut. Hon: ”Mamma, DRA ut den med en näsduk!!!” Vilket får blodet i mina ådror att helt isa sig. Har tillräckligt svårt med skrubbsår på knän, blir helt darrig.

Men i lördags trillade den ut, när hon var hos C. You win some viktiga ögonblick, you lose some.

Mina föräldrar sparade ganska länge på mina mjölktänder, personligen har jag ingen aning om vart mina barns är. Tänker att det inte är helt viktigt. Oh, tror förresten att ett par av Véras ligger i min pappas plånbok, i säkert förvar i Toftbyn, där hon tappade en tre, fyra stycken förra hösten?

Ludonossbossnossboss2nossboss3nossboss4nossboss5nossboss6Firade den här mannen på fars dag, med paket, hallontårta, picknick i solen och en allmänt härlig dag- och en liten kille vars bästa ögonblick den här helgen var när syrrorna kom hem på söndagskvällen. Då vägrade han sova utan stod i sin spjälsäng och ropade på dem, och de kommer och pussar och kramar och gör allt för att få honom att skratta.

Fars dag. I Noah ser jag så mycket Ludde, i sättet han ler, i rörelsemönstret och lockarna i nacken, någonting kring munnen. Precis som mina döttrars pappa finns i skuggan av ögonfransar mot kinden, i de där rynkade ögonbrynen och den sammetsmjuka blicken.

Jag är så tacksam över mina barns fina pappor, det kommer att vara en rikedom och tillgång senare i livet, precis som det är nu.