Looking for sara - Looking for Sara

När man kan bytas av i ansvar och sysslor, då är det härligt. I går gick jag och lade mig, Ludde hängde två maskiner tvätt, röjde i köket och släckte alla lamporna. Plus att han hämtade alla barnen idag, de gick till slaktaren för köttfärs och till bageriet för bröd och macarons, och jag gick ut och sprang en vända. Det gick så där, jag har en energidipp just nu, mest gäspar, och vaknar inte riktigt utvilad. I helgen kommer mamma och jag tänker att vi bara ska mysa, ta med barnen i parken, dricka eftermiddagskaffe… Sånt.

Efter trött-rundan  i ljuvlig höstkväll kom jag hem till badade barn. Så himla söta de är. De hade lagt fram sina halloweenkostymer – i morgon är sista dagen före höstlovet och de får lov att vara utklädda. Och jag tror att jag ska jobba hemifrån i morgon. I pyjamas och skräddarställning. Lyx ju. Älskar att jag har ett flexibelt jobb, ibland saknar jag en lite mer social bit, typ kundkontakter, men å andra sidan… att jobba i pyjamas är sweet.

Nu ska vi kolla film, äta glass, och dricka starkt earl grey med mjlk. Hej.

Man har de två yngsta som köksassistenter i bullbaket. Inte helt optimalt, men gulliga är de ju. ”Hjälpa till”.

Nu har vi bullar i frysen och det är härligt! Förutom att jag tycker att de bli så bleka och trista i varmluftsugn. Eller gör jag något fel? Obs på mittenbilden är de ogräddade.

Please help.

Ni behöver inte gilla färgen, sade jag. Den är i alla fall INTE lila sade jag också, eftersom en av de unga damerna totalt ratat rödlöken kvällen innan.

Den här soppan innehöll, vitlök, purjolök, squasch, blomkål, broccoli och kale. SEX grönisar i en kastrull!  Hela dagsbehovet liksom.

Och med riven ost på toppen och en klick crème fraîche så slukade alla inblandade soppan. Kan eventuellt bero på att jag lovat Barbie-glass till efterrätt men i kärlek och krig är alla medel tillåtna.

IMG_20171012_194756_064Snart, snart. Det är vissa i alla fall som räknar dagar. Och vissa andra – yours truly – som kalkyler hur mycket man kan prokrastinera innan man måste börja med kalasförberedelser.

För första gången är det gemensamt kalas. Av praktiska skäl. Och det är kalas på annan plats än hemma. Kostar lite mer, men alltså att slippa städa efteråt? Har det ens ett pris?

Och att inte vara den som är ansvarig för att 10 individer har roligt. Förra året hade jag tipspromenad och frågelekar och grejer. Nu ska jag bara duka bordet medan ett proffs ledsagar tjejerna i stallet. Hästgos och cupcakes. Det här kan ju gå till historien som bästa kalaset! Måtte det vackra vädret hålla i sig!

C fixar överraskningspåsar och vi tar med fika. Ser fram emot det här!

 

“After all, what can we ever gain in forever looking back and blaming ourselves if our lives have not turned out quite as we might have wished? The hard reality is, surely, that for the likes of you and me, there is little choice other than to leave our fate, ultimately, in the hands of those great gentlemen at the hub of this world who employ our services. What is the point in worrying oneself too much about what one could or could not have done to control the course one’s life took? Surely it is enough that the likes of you and me at least try to make a small contribution count for something true and worthy. And if some of us are prepared to sacrifice much in life in order to pursue such aspirations, surely that is in itself, whatever the outcome, cause for pride and contentment.”

Vad gjorde du för 10 år sedan? 
Hösten 2007. Ett fuktigt, vibrerande, utmattande Taiwan. Läste kinesiska i Zhong-Li, och undervisade i Engelska. Vi åkte till Hong Kong och till Japan lite senare under året. Det var omtumlande. Asien tumlade om mig. Fattade kanske inte heller att jag flyttat från Sverige, att jag aldrig skulle komma tillbaka som annat än besökare.  I övrigt var jag alldeles blond, bodde i en lägenhet utan kök, upplevde min första tyfon och längtade efter en bebis.  Véra skulle födas året därpå, ganska exakt, men det visste jag  ingenting om nu.

Vad gjorde du för 5 år sedan?

Hösten  2012. Korsika. Jag har en bild av mig själv med en vagn med en matkasse i, och Véra som håller Romy i handen där hon tultar fram. Året efter separationen. Våra framtidsplaner hade avbrutits av en ljuvlig bebis med sammetshuvud och mörka ögon. Jag längtade bort, men inte lika mycket. Kanske var jag egentligen ganska lycklig. Jag hade landat i någonting. Jag var uppslukad av mina barn. Sömnlösheten fanns ju där, känns så overkligt att tänka att jag någon gång haft sömnproblem? Oh, jag skickade iväg en halvdan jobbansökan där under hösten. Den som gjorde att jag 6 månader senare levde kontorsliv i Paris.

Skrev så här för prick 5 år sedan:

Dessutom har jag så mycket energi, den där tiden med första barnet när jag var skör och ömtålig av sömnbrist är förbi.

Oktober vinkar bakom hörnet och jag bär på förhoppningar om förändringar innan årets slut. Att hösten är på intågande gör mig lite lycklig, älskar hösten. 
Jag vet inte om det är löven som faller, regnet som faller… Det här fallandet. På både franska och engelska faller man dessutom i kärlek när man blir förälskad, lite mer huvudstupa och handlöst än det resonliga svenska bli. Tomber amoureux, fall in love. 

Andra guldkorn den här tiden på året: Födelsedagarna (tre av fyra i den här familjen), fikonen, vindruvorna, de första höstvinerna, de än vackrare solnedgångarna, de övergivna stränderna, att äntligen kunna ha jeans och stövlar, att kunna andas. 
Höst känns som nystart, och i år har jag inga som helst bitterljuva känslor gentemot sommaren som gick. Kom nu hösten.

Vad gjorde du för 1 år sedan? 

Hösten 2016. Fontainebleau, söder om Paris.  Hade börjat jobba igen, efter mammaledigheten med Noah (TRE UNGAR MITT LIVSVERK). Mamma och moster kom för att titta till oss. Jag träffade en psykolog ganska regelbundet, det var fantastiskt och skitjobbigt. Sen hann jag inte med det mer.  Sen skrev jag så här :
So you must not be frightened if a sadness rises up before you larger than any you have ever seen; if a restiveness, like light and cloudshadows, passes over your hands and over all you do. You must think that something is happening with you, that life has not forgotten you, that it holds you in its hand; it will not let you fall. Why do you want to shut out of your life any uneasiness, any miseries, or any depressions? For after all, you do not know what work these conditions are doing inside you.”

Okej, att inleda en söndagsmorgon med Rilke kan ju kännas lite heavy. Men det är så fint, så sant. Min läkare sade att det tar flera månader innan en depression läker ut. Men på andra sidan finns livet och glädjen, kanske mer intensiv än innan. Och depression är inte där utan anledning, den gör saker med dig. Inuti.

Och när glädjen och energin kommer tillbaka igen är livet nästan smärtsamt underbart och man är euforiskt tacksam. I går kväll var vi i Paris, Paris som är vackrast när solen gått ner, när allt är ljus reflekterat i flodens vatten, när staden är glitter och inte grå. I morse tidigt ropade min bebis på mig – mamamamamama – och trots att han inte sover med oss längre tog jag in honom till vår säng, och tryckte in min näsa i hans lilla huvud – silkesapan – så somnade vi om en stund. Sen har jag druckit kaffe i min ensamhet – som Rilke värnar jag min ensamhet – med vissa avbrott för att rädda bebisen som hamnar i dekikata situationer när han klättrar upp på något utan att kunna ta sig ner, eller fastar när han lindar in sig kring stolsben eller hämtar dammtussar under soffan.