Looking for sara - Looking for Sara

Radiotystnad. Vi reste till Sverige. Jag somnar så fort jag sätter mig ned. Vilar. Andas. Drömmer mycket. Efter London åkte jag bara hem och packade om väskan sen stack vi. Vi är i kravlösheten Dalarna och vilar. Regnet faller och det  är lätt att andas. London och Paris är andra planeter och ingenting kan nå mig: Ludde som skött markservicen hela sommaren ler och klappar mig på huvudet när jag vaknar mellan två siestor.

Vi pratar om framtiden. Det här är bara början och det finns så många dörrar att öppna. Men först: Vila.

En alldeles för kort helg har precis hänt. Jag har aldrig sovt så lite i hela mitt liv som den senaste månaden, och kan inte förstå att mitten av juli är här.
Den franska nationaldagen firades i trädgården, med champagnerester och goda vänner, och min Nosse-Bosse på armslängds avstånd.

VM-finalen såg jag i avgångshallen på Gare du Nord, det var fint och festligt. Frankrike är världsmästare i fotboll och alla var så glada.

Nu: På Eurostartåget. Tillbaka till London, till skyskrapor, glasfasader och koncentration. Några veckor kvar av det här veckopendlandet mellan två länder. Rekommenderar inte.

Sjuksköterskan kom i lördags för att titta på mitt sår som inte läker. Det måste opereras om, men när? Har knappt tid att tvätta håret nuförtiden, operation känns svårt att klämma in.

Ludde ska titta på lägenheter i Paris i morgon, jag håller tummarna så att det gör ont. En flytt till Paris innebär mindre transport och mer tid med barn och varandra. Win win win.

Snart dyker vi ner i tunneln under engelska kanalen, strax därefter fast en timme tidigare kommer vi upp till ytan i Kent. London är ljuvligt, och ovanligt varmt. Inte en droppe regn på många veckor. Fem dagar att längta efter grabbarna, på fredag kväll kommer dom. Tjejerna har det ljuvligt i Montpellier, och jag kan inte sova när min flock är splittrad. När jag inte kan gå min runda innan jag går och lägger mig för att se att de faktiskt ligger i sina sängar och sover djupt.

Har svårt att vänja mig vid ensamheten och det förvånar mig.

De De sista veckorna har varit galna. Begriper inte att vi snart befinner oss i mitten av juli. Rekommenderar  ingen att operera sig, sluta sitt jobb, förbereda ett bröllop, börja nytt jobb, åka utrikes på utbildning och försöka hålla någon sorts bra nivå på slutet av skolåret inom ett par veckors tid. Jag slutade nästan att sova, har varit så uppe i varv. När man tror man klarar hur mycket som helst, men det gör man ju inte? I går kväll stängde jag datorn, orkade inte med fler koder (så unlikely att jag skulle skriva koder skulle alla som känner mig säga, men det är roligt när det funkar) och gick och lade mig i nybäddad säng (så lyxigt att få städning, behöver inte ens ställa in min kaffekopp i diskmaskinen) och sov gott för första gången på länge. Så välbehövligt, och idag är en annan dag etc.

BBC:s väderrapport fick mig att sakna mormor så mycket. Hon tittade alltid på väderleksrapporten från den plats i världen jag då befann mig. Följde den noggrant och alltid när jag ringde så visste hon vilket väder det var i mitt hörn av världen.

Hur kan människor försvinna från oss? Så tänker jag ilsket, sen kommer jag på att hon är alltid precis bredvid mig, nära.

Kulturchocken är total. Alltså, London och Paris är så olika som två städer kan vara. Fransmännens flörtiga attityd utbutt mot britternas korrekthet, Paris kaos utbytt mot metodisk ordning. Kaffet är brunt vatten, och lunchmaten är så hälsosam att jag köper godis för att äta på kvällarna. Fransmännen skulle ha svårt att acceptera ångkokta grönsaker i papperspåse, inget bröd, ingen ost och ingen efterätt? Oh well.

Älskar London, har inte haft tid att utforska än, mer än de 500 meter som ligger mellan mig och kontoret. Har insett hur svårt det är att dricka kaffe on the go samtidigt som man promenerar till jobbet i högklackat (på fredagar får vi ha jeans, men det har ingen) och försöker undvika att bli överkörd.

Alla pratar Wimbledon och Fotboll – såklart – och på kvällarna blockerar the white collar people gatorna där de har lossat slipsen och dricker öl som hade de betalt för det.

Första veckan ville jag flytta till London. Men är det egentligen ens möjligt att ha barn i den här staden? Kanske?

Nu måste jag stryka en blus – herregud blus – och göra mig presentabel. Ska vara på kontoret klockan åtta. Herregud, åtta. I Paris är ingen på jobbet före halvtio på grund av transporter som aldrig funkar och barn att lämna på skolan.

Hej.