Looking for sara - Looking for Sara

Vad hände? Ett år i ett ögonblick? Det har varit en stenig resa i år. Jag har aldrig varit så hög, jag har aldrig varit så låg. Jag har aldrig haft mer tro på providence?
Jag har aldrig skrivit mindre, tagit så få bilder, dokumenterat mindre …

Andats djupare, sovit djupare, fallit djupare. Tvivlade aldrig mer, aldrig varit så skakad, så ur min komfortzon. Jag har aldrig varit så full av energi, aldrig varit så vaken och så levande.

Och här händer ingenting. Men det är bara en illusion. Jag är snart tillbaka.

 

En helg till handlignarna! Redan!  Lite trött av att ha haft barnens kompisar (och mina!) hemma över helgen, men också efter att ha haft picknick i solen och dröjt ute i våren som i ett jubel brustit ut pga att ingen rädsla längre höll etc.

Underbart skönt. Sedan söndagsfixet. Taklampan som trillade ner,  barnen som trampade ner lasagnen i mattan, tvätten, myset.

Har lite lovat barnen ett djur. We have settled for a rabbit. Vill nu ha en gallup här: För eller emot? Pros and cons?

Tack på förhand.

 

Livet vände lite. Det finns lösningar på problem, tilliten till hela livet kom tillbaka. Gårdagens största utmaning var att övertyga 3-åriga lilleman att det inte går att åka till dagis i alldeles för lång Elsa-klänning. Alla har praktiska kläder på dagis, och att cykla trehjuling i långklänning… ?

Lättnaden när en 3-åring helt plötsligt funderar, och säger okej mamma?  När man förväntat sig ett meltdown?

Det här blir nog bra.

 

Månen i kväll är galen. Ljuset känns intensivare än den bleka marssolen tidigare idag. Den målar upp en ljusbro över floden, glittrande över till andra sidan.

Vem kan sova med en sådan måne? Fick aldrig barnen i säng, ingen ville sova. Och lilleman tittade strängt på mig när jag tänkte lämna hans sängkant: Mamma, du stannar här.

En order. Han är en liten chef.

Jag är instabil just nu.  Utanpå ganska lugn. Folk tror det om mig. Att jag är lugn och stillsam. Reserverad. Jag är ett emotionellt nervvrak, panikslagen och folksskygg i perioder, det syns inte. Men det är relativt tröttsamt.

Ludde åker iväg några dagar, jag gillar att vara ensam med barnen, men inte när logistiken kör ihop sig. Men man kan inte göra sin partner till slav under logistiken. Ringde till skolan för att meddela att Rominou hämtas av sin styvsysters låtsasfarmor. Eller av sin mammas mans pappas fru. Eller sin bonuspappas bonusmamma. Whatever. 

I alla skolans formulär ska man fylla i en pappa, en mamma. Inga formulär är gjorda för ensamma föräldrar, eller skilda, eller bonusfamiljer.

Oh well. Man anpassar sig.

Hej. I teorin har jag inlett fastan. Det går åt helvete. Så åt helvete att jag tänker att jag får göra ramadan istället. Mn basföda just nu är vin & chips. Ludde känner inte igen mig och jag snäser att han ska lämna mina chips ifred. Stressen.

Wow, livet. Det har aldrig tagit mig mer på sängen. Inte direkt med storm.

På plussidan:

  1. Viss magi. Saker som faktiskt händer, tar form.
  2. Barnen. Alltid barnen.
  3. Ljuset. Våren.
  4. Att jag har börjat springa igen! Guuuuuuuud så roligt. Sprang ett 10 kilometers terränglopp i söndags. Var tvungen att stanna i 2 uppförsbackar med jordens håll i sidan. Och sprang i mål på 47 minuter?! Vänta bara tills jag får springa platt!
  5. Ska göra comeback här!

På minussidan:

  1. Paris transportsystem. Gråter varje dag på grund av hur URUSELT organiserat det är. Så här får man inte säga men privatisera skiten, sparka varenda kotte och gör om. Hade jag varit så urusel på mitt jobb hade jag fått sparken för länge sedan. Herregud, inom det privata sitter man löst om man glömmer att bifoga en fil i ett kundmejl I swear to god.
  2. Avgaserna i Paris.
  3. Strejkerna, se ovan.

Oh så oinspirerat! Vad är era plus och minus? Nu dyker jag ner i min chipspåse, hej.

 

Liten har halsfluss. Vi tillbringade hela fredagen på barnsjukhus eftersom de på dagis fått panik pga min lille kille supersjuk. I Frankrike tar man allt på allvar, och infektion i blodet skulle uteslutas, precis som knas med lymfkörtlarna. Jag och L fick kvittera ut silkesapan – såååå hängig – efter 6 timmar.  Att ta blodprov och odlingar från halsen var hans livs värsta upplevelse. Sen var det soffan och rödvin för att lugna nerverna.

Har pga detta knappt sovit, men oh well. Det är helg! Vi äter glass till middag och myser i soffan. Aldrig är liten så stilla och gosig som när han har feber.

Nu ska vi truga i lilleman pencillin och sen sova i rena lakan. Hoppas att jag kan sova i min egen säng och inte ihopvikt som origami i Noahs. Fingers crossed.

Det där tog andan ur mig. Vattnet var guld kanske en minut, sedan blev allt blekt och pastellfärgat. Jag och Noah var på väg från lekplatsen och karusellen, och fågelmatningen, när allt blev varmt guld.

I morgon börjar en ny vecka, känner mig inte helt redo. Men oh well, det är bara att kasta sig ut.