Looking for sara - Looking for Sara

moiEn bloggare är nästan aldrig med på sina egna foton, om man inte 1) är en selfie-fantast 2) har tid att fixa med självutlösare 3) har någon i sin inner posse som tycker att det känns meningsfullt att ta fina bilder på sin partner/mamma/kompis/kollega.

Det här kortet tog min kille på mig eftersom jag bad honom. Jag bad att han skulle kapa mina orangea joggingskor (turist!) och det gjorde han inte, de skar jag bort sen. Problemet är att han 1) är 90 % blind 2) 26 centimeter längre än vad jag är. Jag ser ut som en dvärg på nästan alla kort.

Hur gör ni för att få fina bilder på er själva? Skulle vilja ha fina bilder på mig själv och barnen, men inser att jag nog måste kalla in proffsen.

Over & out.

nancyOh dear. Nu lägger vi den här helgen bakom oss, glömmer allt och går vidare. Obs att helgen inte går till historien som världens bästa långhelg.  På grund av en miljon olika anledningar, som jag inte kan gå in på här. Det vore inte rätt. Men  gud så skönt att vara hemma.

Regnet vräkte ned över Nancy, hela helgen. Nästan. Det finns vackra platser i Nancy, och runt i kring. Jag har emellertid inte fallit för den här staden. Vissa städer förälskar man sig handlöst i, andra förför en med sliten charm, andra har ljuvligt klimat, eller någonting annat som gör att man fastnar.

Nancy har Place Stanislas, en vacker vieille ville, natursköna surroundings och välskötta parker. And yet. AND YET:  Det funkar inte mellan oss. It’s not you Nancy it’s me. Or it’s you. It’s probably you. 

Säger inte till någon hur många sms jag inte skickade till min exmake igår.  Jag lade band på mig för att inte fråga fyra gånger i timmen ”är ni framme snart?”.

De är framme. Tjejerna är i staden de föddes i, vid Medelhavet. De lämnade Paris gråtunga himmel och kan se fram emot turskoglittrande hav och medelhavsvärme några veckor.

Jag är på kontoret och mina killar är hemma den här veckan, dagis är stängt, dagmamman på semester. Ludde njuter och Nosse-Bosse lägger knappt märke till mig när jag kommer hem, så roligt har han.

I övrigt skickade min exmake detta SMS från Medelhavet i morse, en blå, blå oskyldigt blå himmel (vems idé var det att flytta till Paris?):

IMG_7800Och jag skickade givetvis – med vändande post – en bild på himlen i Paris idag (och typ hela sommaren). What the fuck. Något så djupt deprimerande med detta.

20170809_162551

 

 

P1000054 P1000042 P1000044 P1000047 P1000051 P1000053När man kan hämta upp Nosse-Bosse efter jobbet och ta en härlig promenad i slottsparken. Upptäcka allt som han upptäcker, springa i löven, kasta grus och titta på speglingarna i vattnet, humlorna i blommorna, allt det där… Det är fint. Min son tycker i stort att vagnen är överflödig, och tar sig ur vagnbältet på en mikrosekund för att hoppa ned på marken… Men efter nån kilometer till fots klättrar han lika gärna upp igen, för att betrakta landskapet från vagnen. Gosungen. Han är så rolig just nu, pratar hela tiden, med betoning och allt, men har nog inte sagt sitt första ord än, förutom Mamma & Pappa. Och tecki (tack/merci)! <3

tiramisu tiramisu2 tirmausi3Luddes favoritefterrätt är italiensk tiramisu, jag har varit skeptiker på grund av alldeles för många sötsliskiga, geggiga röror – dussindessert när den är som värst. Men i helgen gjorde jag en – enorm – vi har ätit tiramisu i flera dagar, hade även med den på middagen i lördags och den gjorde succé. Hemligheten är att få till en superfluffig, stabil mascarponekräm, dra ner på sockret och – Bailey’s Irish Cream. Mums!

Till en form: 500 gram mascarpone/3 ägg/3 msk socker/2 msk florsocker/lite pressad citron/1 paket tiramisukex /en dubbel espresso – stark! – Bailey’s (Amaretto eller Khalua) – kakao

Separera gulor och vitor. Vispa strösocker och gulor fluffigt, så fluffigt det går. Rör i mascarponen. Vispa äggvitorna med florsockret, vispa tills du kan vända bunken upp och ned utan att det rinner ut. Blanda kaffe och likör, doppa kexen några sekunder i blandningen. Lägg ett lager likörkex i botten av en form. Rör ned äggvitorna i mascarponen, försiktigt, så att fluffet inte lägger sig. Bred ut ett lager över kexen. Lägg på ett nytt lager likörkex, mer mascarpone. Avsluta med kakao – mycket!

Varsågoda för recept.

noss noss2 noss3 noss4 paris paris2 paris3 paris5 paris6 paris7 paris8 paris9 paris10 paris11 paris12 paris13 paris14 paris90I går vaknade vi med lite träningsvärk i huvudet efter en lång kväll med vänner som slutade med whisky-provning. Aja, sånt händer. Klev upp, drack en liter kaffe och tog tåget mot Paris, där vi lunchade hos Luddes pappa, fantastiskt gott och trevligt (vi tackade nej till allt vin förutom aperitifen, haha, detox!). Sen åkte vi till 16e arrondissementet där C bor, och plockade upp mina tjejer. Vi hade hämtat Amandine på morgonen också för en familjeåterförening innan de åker i väg åt olika håll med sina andra föräldrar.

Vi rastade barnen i Bois de Boulogne som ligger alldeles intill, och åt världens dyraste glass (Paris alltså) – min bankman ringer förmodligen till veckan och frågar om mitt kort blivit stulet. Kramade mina tjejer som pratade svenska med mig och som var vackrare än någonsin, Vera svävade omkring i asfaltsdjungeln barfota i tyllkjol, och Romy glittrade så mycket hon orkade med ögonen.

Det var så härligt. Och härligt att få bli insläppt i C:s liv, att få se hur C bor med sin fru och bli bjuden på kaffe och prata ett par timmar.

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ni som varit med här ett tag vet att skilsmässan var så uppslitande, förgörande, destruktiv och tillintetgörande. Vi harinte kunnat se varandra i ögonen på flera år. Jag var lite rörd, och tusen minnen letade sig fram och stockade sig i halsen. Alla minnen som han och jag har tillsammans kring barnen som ingen annan varit med om, ni vet? Och glädjen över att han verkat ha hittat rätt, och i hur hemtama barnen är i sina Paris-kvarter? Och sedan fick jag uppleva från andra sidan hur det är att lämna sina barn hos den andra föräldern efter en härlig söndag tillsammans. Det var okej. Okej för att jag vet att allt är bra, att de har det så bra. Flashback till  första helgen för 3 år sedan när jag lämnade barnen till C en lördagmorgon och satt på en stenmur och grät i en timme över att det inte gick att överleva en sån sak.