Looking for sara - Looking for Sara

Bilderna speglar verkligheten. Ration bild-per-barn stämmer med hur mycket jag ser av dem. I Paris häromdagen släpper jag ju inte tvååringen mer än kanske fem millimeter från mig plus vågar inte blinka. Sexåringen har aningens mer frihet, och nio-åringen och 10-åringen ser man knappt till inne i lekparken. Fast nioåringen vill somna med mig i alla fall – trots att hon kan gå till bageriet själv.

Njuter så mycket at att vara med dem nu, till sommaren blir det annorlunda eftersom jag kommer att pendla, i alla fall temporärt. Jag är så själaglad över all tid jag har haft hittills med mina barn, ”karriär” har jag ju aldrig gjort, de har alltid varit i fokus. Alltid. Det är därför det känns helt okej att göra ett annat val nu.

 

Så underligt och mäktigt. Har inte berättat för L, vet att han skulle rynka ögonbrynen och skaka lite på huvudet, visa upp spelad entusiasm.

Barnen var ute på framsidan.  Jag hade köksfönstret öppet så att jag kunde slänga ett öga på dem då och då. Jag fixade kaffe, torkade av bordet i trädgården, hängde upp en av kökshandukarna, som jag fått av henne, att torka i trädgården. Dörrarna intill vardagsrummet var vidöppna, jag hade solen i ögonen. Och så kände jag en närvaro som var så stark att jag fick gåshud över hela kroppen. Tänkte att det var en katt som satt på stenmuren och betraktade mig, utan att jag hört den komma. Det var det inte. Jag vred på huvudet och såg henne i ögonvrån. Mormor satt i min soffa i sin turkosa klänning med blommor.

Jag vågade inte vända mig om, rädd att hon skulle försvinna. Hon var där, hon tittade till mig. På något vis överförde hon ord och tankar till mig. Vi hann inte träffas en sista gång – hon visste att det var svårt att acceptera det. Hon satt i min soffa och betraktade mig och jag hade gåshud och tårarna rann.

Allt vi inte hunnit säga. Hennes doft, hennes armar, hennes tro på mig. Hon har det bra nu. Men det var så viktigt för henne att vi har det bra. Tårarna rinner nu också, när jag tänker på det. Hon fanns med mig en lång stund, i solen. Den nytvättade tvätten, kaffet som kallnade. Jag som stod stilla och grät i rummet mellan ute och inne med en kökshanduk i handen. Långt från hennes universum, men nära i handlingarna. Kanske var det det som möjligjorde övergången.

Hon stannade en stund. Sen försvann hon. Med orden ”När någon lämnar oss är det för att lämna plats åt en ny person”.

Så är det. Kretsloppet. Det oändliga.

Svenska institutet i Paris har nyöppnat, med ett ”Rum för Barn”, tydligen efter stockholmsk upplaga. Det var superfint att få tillbringa några timmar där, med Pettson och Findus, Pippi, Emil, och en stund i målarateljen. Och så kanelbullarna förstås! Ni ser ju själva, hur glada mina barn blev över kanelbullar…Och lingondricka som de definitivt inte förstod konceptet med! Samma min som när jag försökte bjuda dom på gröt!

Tycker så mycket om den här platsen, men om jag trott att det bara var svenska besökare så hade jag fel – det verkar vara superpoppis öven för fransmän och japaner. Tips i alla fall, om ni åker till Paris. Finska institutet med kafé är också charmigt, men biblioteket med barnet i centrum vinner den matchen. 🙂

 

Varför skulle annars våren vänta etc? Nu är den här i alla fall och naturen har exploderat, fåglarna sjunger, knopparna brister, allt spirar och växer och rör sig, det är vibrerande på ett sätt jag knappt minns. Energierna är tillbaka, och en viktig grej jag har insett är att vi behöver vila för att energierna ska få livsrum inom oss. Bara vid vila. Vi tog med oss middagen ut i parken det var underbart. Barnen utforskade omgivningarna, spelade basket och hjulade, och jag och L drack öl med ryggen mot en trädstam. Mycket bra middagstips.

Måste få ihop tankar och känslor, ska göra det i morgon. En långhelg igen, satt inne på en del kompledigt och det är härligt.

 

Från andra sidan beslutet. Det känns så bra, nytt jobb, de är jättnöjda över att få ha mig hos sig, och på gamla jobbet är alla glada för min skull. Kommer ni ihåg att jag sade att om man vill tillföra lite extra stress till sitt liv så kan man planera ett bröllop! Men nu tar jag det till nästa nivå: Planera ett bröllop samtidigt som man börjar nytt jobb och funderar på en flytt!

Adrenalinet flödar. Om det är det man vill. Kolla marginalerna jag jobbar mer: Sista juni på kvällen dricker jag champagne med min nyblivne make och firar att vi lyckades gifta oss! Plus firar att jag kommer i min klänning (detta är målbilden, I aint there just yet) !

Och dagen efter sätter jag mig på tåget till London för fem veckors utbildning. Alltså, när hinner man ha tråkigt i det här livet?

Får ont i magen av stressen. Men sen tänker jag på utgångsläget: Kvinna i sina bästa år sitter, fortfarande champagnerusigt, på tåget mellan ett somrigt Paris och en minst lika somrigt London. Hon älskar bägge städerna, talar bägge språken. Hon är nygift, börjar nytt jobb, får en nystart. Det känns som ett helt okej utgångsläge för nästa kapital, eller?

Kolla, så här sa Abraham Lincoln (och jag säger we grow and we grow and we grow:

The dogmas of the quiet past are inadequate to the stormy present. The occasion is piled high with difficulty, and we must rise with the occasion. As our case is new, so we must think anew and act anew.

Äntligen vår! Vi tog ut barna på grönbete – mycket stor frustration för min son som insåg att han var den enda som inte hade cykel. Han terroriserade högljutt sina syrror tills han fick sitta på deras cyklar. Härligt med glada barn utomhus i alla fall. Jag har fortfarande lite kortslutning i min hjärna. Ludde kliver upp och fixar kaffe till mig på morgonen som jag får på sängen för att komma upp till ytan. I eftermiddags låg jag och en vän in gräset och pratade i flera timmar, medan Ludde sprang efter barn… sen gick vi hem och drack lite vin, och Ludde roddade middag till 7 barn och 3 vuxna, och jag kände lyckan i att ha någon att luta sig emot när man inte har energin. Teamwork, för att få allt gjort som behöver göras.

Nu ska jag gå och lägga mig, orkar inte med en upprörd Macron som hetsar upp sig. Vill bara ha lugna människor omkring mig just nu, som pratar lugnt och sansat och som kommer med kaffe och vin.