Looking for sara - Looking for Sara

Hämtade en skrynklig och vissen 6-åring från skolan måndag eftermiddag när rektorn ringde. Bar hem denna vissna varelse som sedan sov i 20 timmar. Hon öppnade ett ögonlock en gång då jag försökte få henne att dricka, sen somnade hon om.  Ludde bar henne till läkarmottagningen och satt med henne i väntrummet i tre timmar (hon sov sig igenom det), innan doktorn kunde ta emot henne. Hatar väntrum. Hatar att det tar en hel dag varje gång man behöver 10 minuter med en läkare. Hatar det. Och Ludde ba: Jag gör det.

Han måste älska mig. Och Romy.

Det var förstås öronen igen. Elak öroninflammation, tung behandling och så måste vi tillbaka igen inom 48 timmar för att se om trulsan svarar på behandlingen. Hon bara sover och sover och dessutom hör hon ingenting min lilla.

Som sagt, 2018 börjar lite… i motvind?

Äasch så trist med sjuka barn och en kille som sitter fast på ett pendeltåg som fastnat på väg mellan Paris och Fontainebleau. Och jag som skulle gått på mitt första box-pass på hundra år och så ville ödet att jag stannade hemma på soffan med resterna av julchokladen.

Så kan det gå. 2018 inleds verkligen lite långsamt och med hundra små käppar i hjulen. Nu lyssnar vi på Trollflöjten och spelar kort, det är fint det med. Lite stressad över att springa en halvmara om en månad, men jag kommer i alla fall att vara rejält utvilad och träningssugen.

Over & out.

Det här var hands down det finaste jag sett på länge. Åh. Skulle vilja gifta mig i den.  Eller i alla fall något liknande. Den här klänningen kanske inte ser lika sjukt tjusig ut på en 158 centimeter lång trebarnsmamma?  Har så svårt att föreställa mig?

Herregud, JAG HAR INGENTING ATT HA P Å MIG och jag tänker inte betala en månadslön – eller en halv – för en klänning jag ska använda en gång?

https://www.bhldn.com/bridal-party/cleo-top-ivory-new

I övrigt så har våra första tre idéer om bröllop gått i stöpet, plus att en kollega annonserar att hon ska gifta sig dagen innan, och att min svärfar var så negativ till vår fjärde idé att jag bara blir lite trött. Vi ska ha budgetbröllop, gärna ute, barnvänligt och relaxed. Barfota och ishinkar med öl. Min svärfar tror att alla blir besvikna om det inte är efter protokollet med tre rätter och pièce-montée på nån stel restaurang? Jag vet inte?

Vill bara ha någonting bokat nu, så att jag kan ägna mig åt det roliga: Fixa playlist och beställa klänningar åt tjejerna! Men det andra… PLUS ALLA PAPPER som franska staten vill ha? Blir så trött bara jag tänker på det. Har man administrativ fobi ska man kanske inte gifta sig? Plus efternamnet. Ludde vill att jag tar hans efternamn men jag kan ju inte heta något som jag inte ens an uttala? Plus att jag och alla mina barn heter olika, och det blir konstigt om jag har samma som ett?

Hm. Tankar kring detta?

 

Ah. Les mercredis des mamans. I Frankrike är det ingen skola på onsdagar så det klassiska är att mammor inte jobbar onsdagar. Eller fritis eller så. Jag och Ludde pusslar så gott vi kan så att barnen ska få en ledig dag, veckodagarna är så långa och fyllda av aktiviteter.

En vän kom över och drack kaffe, inspekterade min vattenläckade och så löste vi livets svåra frågor. Hon sade att det är så lätt att i vardagen tro att man stagnerat, att man står still, när dagarna ser lika ut. Men vi rör oss åt framåt ändå, och det känns synnerligen tydligt när vi är på rätt väg. Baby steps.

I kväll stagnerar jag totalt i alla fall. Ludde är bortrest några dagar och jag njuter lite av ensamheten. Funderar på om jag ska orka tvätta håret, packa tjejernas sim-grejer. Såna saker.

Försöker också att inte slösa energi på saker som inte är värda det. Som personer som man trott varit vänner och som sedan inte visar sig vara det och man vet inte varför. Jag måste lära mig att släppa taget.

De här bilderna tog jag en december kväll i Montpellier, i de gamla stadsdelarna. Barnen rusade ner på kullerstenarna mot katedralen i en decemberkväll som var så mild att jacka knappt behövdes. På en av gatorna alldeles intill bodde jag ett år, i en liten lägenhet på Rue de l’Université. Jag lärde mig att tala någonting som liknade franska och upptäckte hela den här mysiga staden, och den underbara regionen. Naturen som finns i l’Occitanie? Fantastisk.
I alla fall ser katedralen härligt gotisk ut mot en djupblå himmel, och snart blommar mimosan och mandelträden så här långt söderut. Nostalgin.

Belgiska våfflor med chokladsås. Kan vara bästa mellanmålet. Kanske inte ur dietistsynpunkt, men ur alla andra synpunkter.

Vill man ha syrrans rosa dunväst ute på stan så får man det. I alla fall om man är nästan två och sjukt gullig.  Montpellier är så vackert när det skymmer, himlen är blå och rosa och det skymmer fast på ett ljust sätt. I Parisregionen är skymningen en blöt filt. Smack, pang, kolmörkt.

Det var dessutom sjutusen gånger mer julstämning i Montpellier än i Paris. Och så milt att det var ljuvligt att promenera i de gamla kvarteren om kvällen.

Lillebror gjorde karuselldebut. Succé! Hans nya favorithobby! Tjejerna har ju älskat det länge. De åker lite läskiga saker nu som gör att min mage slår volter när jag står bredvid. Men jag är ju lite känslig.

Här kommer hela mitt liv på ett par minuter. Enjoy!

Jag är född i Bollmora, Tyresö, men har noll minnen från det livet. Jag växte upp i Dalarna (Falun) men har rötter i Härjedalen, på bägge sidor. Rötterna alltså. De löper som trådar genom själen, och drar och lockar och påminner.

I dagarna är det 10 år sedan jag flyttade till Frankrike. 10 år! Vi landade på Charles de Gaulle, yra, jetlaggade och med bagaget borttappat på Heathrow, efter över ett år i Taiwan. Vi, det var jag och C, fransmannen jag blivit förälskad i på året med franskastudier i Montpellier.

(Flashback till sommardagen i Dalarna  2005 när vi gifte oss. Det var maigskt solen gick aldrig ned och vi var så hopplöst unga och C hade vacker nacke och den där eviga solbrännan. )

Någon månad in i det nya året 2008 hade något slagit rot i mig, det var vackra Véra, vår förstfödda. När hon var 3 månader gammal tog vi båten till skönhetens ö, där vi skulle stanna i fyra år. Korsika. Vilken upplevelse. Jag kämpade en del med mina gamla ätstörningar, och jag upptäckte en helt ny kultur. Korsika är en galen plats att bo på.

Jag var sprudlande lycklig och handlöst hjälplöst hopplöst olycklig. Jag ifrågasatte allt, hela mitt liv, alla mina livsval. Jag fyllde 30 och 31 och var vilsen. Så vilsen att jag inte märkte att strax under mitt hjärta fanns ett liv, ett litet liv som klistrade sig längs min ryggrad ända tills jag upptäckte henne i sjätte månaden. Romy. Världens kortaste graviditet, världens vackraste bebis med mörka sammetsögon och korkskruvslockar. Barnen gav mitt liv mening.

I Februari 2013 skakade hela världen. Vi sade upp lägenheten, jag fick jobb strax söder om Paris, i Fontainebleau, och vi flyttade.Jag uttalade orden Jag vill inte det här mer, jag kan inte, och vi separerade. Fick ingen luft, föll fritt.

Det regnade i ett år, sen separerade vi och hjärtat gick sönder och våra tjejer förstod inte vad som hände. Hösten 2014 skiljde vi oss. Jag levde en dag i taget, jag var panikslagen, livrädd och skör som papper. Skapade en bubbla kring mig själv och tjejerna där ingen skulle få komma in aldrig någonsin. Barnen bar mig genom det där. De var så modiga och tuffa. När vi gick till skolan i hagelstorm på morgonen på grund av ingen bil, när de fick dela på ett litet sovrum, när tårarna aldrig slutade rinna när C hämtade dem på lördagmorgonen. Det tog 3 år innan vi kunde se varandra i ögonen igen, jag och C. En skilsmässa går man inte hel ur.

Jag överlevde.

Jag vann i alla fall högsta vinsten och fick mina tjejers tid nästan jämt. Varannan helg är de centrala Paris hos C och hans underbara fru, och minst halva skolloven. Han hade svårt att finna lyckan i rutiner och dagar som alla ser lika ut, han är nog en bättre pappa när han får vara helg- och lovpappa. Då blir ju i och för sig jag föräldern som tjatar om läxor och grönsaker och tandborstning och pianot och varma kläder, men jag kan leva med det.

Jag kallar mig nu kvalitetssäkringsingenjör (say what? Du pluggade ju till journalist? Jo, så kan det gå.)

Några veckor efter skilsmässan i domstolen i Fontainebleau träffade jag Ludde. Han var i och för sig bara ”pappa till Amandine, Veras bästa kompis” och vi sprang om varandra vid hämtningar och lämningar på skolan. När Vera och Romy fyllde år (3 & 6) så bjöd han hem oss, han hade bakat tårta och blåst upp hundra ballonger. Han hade ett piano, en katt och en sköldpadda. Ungarna var sålda. My unique selling point då var att jag hade badkar i min lilla minitrea. Efterår bar han en sovande Romy i sina armar hela vägen hem till mig, och när han försiktigt lade ner henne i sängen och hon slog upp ögonen i samma ögonblick så visste jag att den där bubblan kanske skulle kunna ha plats för fler.

Fast forward ett år. Jag är gravid upp till öronen med Nosse-Bosse, vi har flyttat in i Luddes radhus, katten har flyttat ut och försvunnit (vi hade issues). Noah föddes i Januari 2016, han trillade ner i hur många öppna famnar som helst, han blev världens mest självklara lillebror. Och jag trillade ner i mitt livs tredje depression. Det är cykliskt sade läkaren, men händer det bara en gång vart sjätte år är det okej. Graviditeter gör också saker med mig.

Pust. Livsresan alltså. Jag beklagade mig lite över 2017 som var ett sånt trist år (ingen bebis, ingen skilsmässa, inget nytt jobb, inte ens en liten flytt, ingen depression. Vad är detta? STABILITET? Jag brukade flytta en gång om året?) 2017, året då jag stod still.  Eller inte. Det har tagit tid för den här stora familjen att hitta ett bra sätt att fungera. Att känna mig bekväm i rollen som styvmor. Att vänja oss vid att aldrig vara lika många, att någon ofta saknas.

Vad jag har lärt mig är att man ska följa sitt hjärta, att allt vi har är kärleken, att allting alltid blir bra till sist. Och ni då? Vilka är ni?