travelstories

Njutet.

27 juli, 2016

corsevin cargesse

”Varför lämnade du allt det här?” frågar han. Och jag säger att jag inte minns. Och just nu känns ju allt det där ganska förföriskt, när man tänker på Parisregionen, den ständigt grå himlen, min mammaledighet som regnade bort, rer-tågen… Men att leva i en semesterbild jämt? Nja.

Har i alla fall haft privilegiet att få bada tre små bebisar i Medelhavets vågor, se de upptäcka sand och vågor, sova i skuggan av ett parasoll med sand fulla öronen… Det är fint.

 

lifestories

Well hello there gorgeous.

26 juli, 2016

koriska4

Havet ligger där än. När vi kom till staden med de två kyrkorna som stått vända mot varandra i hundra år minst var natten så där mjuktassad som Hemingway sade. Sammetslen och mörk. Varm och omsvepande, med cikadorna som spinner i kaktusfikonen längs vägen.

Napolen kunde dofta sin ö på flera kilometers håll, även mitt i natten. Doften av maquis.

Jag somnade i den mjuktassade nattens famn och vaknade upp med havet utanför. Glittret.

Flera år levde vi på Korsika. Det är mer än en parentes, det hände så otroligt mycket. De där åren, kanske var jag vacker, men jag kände mig aldrig så. Ibland var jag otroligt lycklig. Minnena gnistrar i alla fall i vattenytan. Ibland är tårarna inte långt borta, trots att känslorna stoppats om.

Och det är precis som det ska vara.

 

healthstories, lifestories

Happy pills och resfeber.

24 juli, 2016

1 4

Hemmet i kaos. Kaos. Väskor och kläder överallt, istället för ”att vara ute i god tid” tog vi med barnen till simhallen och badade och hade picknick hela dagen. sen prokrastinerade vi absurt bra och nu är läget ”vi kollar klart söndagsfilmen sen sätter vi klockan en timme tidigare och packar väskorna”. Ni hör ju. Med fyra barn som ska dispatchas hit och tid och tåg och flyg och fan plus moster så är organisation och framförhållning det enda som gäller.

Första tabletten fick mig att sova djupt och gott och drömlöst. Lättad. De följande dagarna var i dimma. Alla känslorna ordentligt och ömt omstoppade, vilande.

Muskelryckningar, gäspningar, skakande händer. Kändes otäckt, men okej, i utbyte mot paniken. Googla sånt här ska man ju aldrig göra, men det gör man ju, sen försöker man vara källkritisk och sansad.

Det här har pågått tillräckligt länge sade han, nu ska vi behandla. Och jag satt med kartongen i händerna en vecka innan jag hoppade rakt ut. Och det verkar ha gått bra.

Oh well. I morgon åker jag iväg en stund, det blir fint.