Looking for sara - Looking for Sara

En veckas löpträning klar! Det har varit roligt, och jobbigt, och löpturerna har alltid inletts med lite motvilja och avslutats med ”oj, jag skulle orkat mer!”.

Fem turer blev det, enligt schemat. Jag är en bit från mitt mål, som är en mil på 52 minuter (vad jag sprang på för 2 år och en muffin-top sedan).

Noteringar:

  • Hungern. Alla dessa kilometer kräver energi, och jag har drabbats av nästan bulimiska frosserisessioner, vilket inte känns så bra. Typ står med huvudet i kylskåpet och äter?
  • Kroppens alla muskler känns hälften så korta. Körde ett långt yogapass söndag kväll, och det var sköööööönt. Note to self: Glöm inte att stretcha!
  •  Det är superlätt att springa 12 km/h på löpband (stannar man far man ju in i väggen bakom, plus att man är lite uttittad på gymmet), och kräver mycket mer att springa i samma tempo utomhus med vind och backar och grejer.
  • Hur mycket det mentala spelar roll när man springer. Vad lätt det är att stanna, och vilken vilja det krävs att fortsätta?
  • Fokuserar på hur fantastiskt det känns efter varje löptur, i synnerhet när det tar emot att ”just do it”.

Idag är det helvilodag, och i morgon en hel mil för första gången. Watch this space. MVH kaxig.

 

 

varLudde åkte till Toulouse igår för några dagars jobb, landade i la ville rose på kvällen och ”oh det är så härligt väder, arton grader varmt, uteserveringarna är fulla, hotellet fint, du skulle varit här!”

Okej, vänta, informerar alla fyra barnen om att jag tar nästa flyg.  *Inte bitter*

Nej, inte bitter. Inte förrän klockan halvfem i morse då Nosse vaknade med hosta och feber. Kanske lite när jag drog med barnen till en mycket lerig park i går – mamma vi vill inte gå ut, jo ni ska gå ut jag gör det här för er skull – och vi var helt själva där och det började hagla.

På tal om att prata om barnsjukdomar och föräldraskap och lera, en vän till mig sade häromdagen: Jo, men Sara, din blogg hade ju ett litterärt värde förut. Nu är den ju inte särskilt intressant.

Och jag: Ja, men vart ska jag hitta inspirationen? I en lerig  lerpark? I åtta till fem jobbet på kontoret? I metron till Paris? Jag bor ju inte längre på en fantastisk paradisö i Medelhavet, eller en galen ö i Kinesiska havet (generellt osäker på vilket hav Taiwan ligger i), jag är en lite småtrist trebarnsmorsa med muffin-top och behov av att göra någonting åt håret. Jag sitter inte på uteserveringar i soliga länder och filosoferar, jag kokar makaroner och borstar mjölktänder. Jag är varken deprimerad, har någon liten flirt på sidan om, på väg att skilja mig, eller ser drömsk och mystisk ut under en solhatt vid turkosglittrande vatten.

Trist småbarnsmamma med muffin-top som börjar tycka att det är en skitstor ansträngning att föra över bilder till datorn. Det kunde jag göra var femte minut förr i tiden.

Oh. Nu fick jag lite ångest. Hör ni plasket när jag trillar rakt ner i medelålderslivskrisen? Hjälp. Vill ju helst inte hantera detta genom att börja se drömsk och mystisk ut, flirta med någon olämplig, skilja mig eller flytta till ett nytt land.

Hav tålamod. Mycket tålamod. Här bygger jag om, och det är med samma tafatta klumpighet som jag målat väggarna här hemma. Att bygga en blogg är ingen barnlek.

Lördagen var underbar, årets första mil sprungen, Nosse-bosse gjorde premiär i karusellen i Fontainebleau och vi njöt av solen och våren och vitsipporna.

Tjejerna tittade på Ronja Rövardotter och var helt uppslukade, den filmen gjorde succé härhemma! Sen bakade vi lyxig äppelkaka, åt god middag och bäddade ner alla små trollen. Och snart ska jag bädda ner mig själv med min pockettegelsten. I morgon är det söndag, veckans kanske mest fantastiska dag.

pizza

Vaknade klockan fyra, av någon oidentifierbar ängslighet i kroppen. Allmän oro och vargtimmen. Omöjligt att somna om, och när Nosse började sjunga i sin säng plockade jag upp honom och gick ner. Den där stunden innan rush hour på morgonen är dyrbar.

Fredag. Helg. Vi har haft så mycket inplanerat de senaste åtta helgerna att jag känner mig folkskygg. Vill bara hänga med småfolket och Ludde i helgen. Promenera, sortera strumpor, vika tvätt, baka äppelkaka och handla födelsedagspresenter till alla kalas les bambins är bjudna på. Det är fantastiskt att de är bjudna på så mycket. Första året sedan vi flyttat hit från Korsika var inte Vera bjuden någonstans och mitt hjärta går sönder när jag tänker på det. Nu har hon en lista med TIO kompisar som hon vårdar ömt. Hon är bjuden till sin bästa kill-kompis på nioårskalas och jag är lite förbryllad över present. Tips?

Ikväll ska vi ska dricka vin, äta pizza och planera året. Alltså, att man måste planera sommaren i februari? Men barnen har ARTON veckors semester på ett år, jag har 25 dagar och platserna på centre de loisirs är dyra och eftertraktade. Nosses Nanny vill ta semester i augusti, och vi i juli (en av anledningarna till att jag inte kunde sova förmodligen). Påsklovet är för en gångs skull i anslutning till påsken, men det är om bara FEM veckor?

Äsch. Ska försöka skaka av mig ängsligheten och njuta av helgen som snart är här.

 

morgon verasara4Vi har bokat in två veckor vid havet i juli. Längtar så, och är mycket förväntansfull över att upptäcka en ny del av Frankrike, sydväst, Charente-Maritime.

Att få värma badkalla barn i famnen, tillbringa dagarna vid vatten, sluta ögonen kanske en sekund (jag har fyra barn, mer än så får man inte) och lyssna på sorlet och vågorna. Att flanera runt i en liten stad för att leta efter en glassbar, eller en restaurang, att känna sand under fötterna, att se barnen leka i vattnet i timmar. Attt få upptäcka nya viner, smaka ny mat, upptäcka en ny region, att få ha havet nära igen. På armslängds avstånd.

Längtar så mycket just nu.

 

 

sara

Oh nej. Nu har jag haft ett bad hair year – för att inte tala om ett bad hair life – och jag står återigen i valet och kvalet. Och då vill jag alltid klippa lugg. Eller page. Eller göra ljusa slingor. Eller permanenta det? Gör man det nu för tiden? Herregud, i alla fall borde jag plocka ögonbrynen. Botoxa pannan? Färga ögonfransarna?

I alla fall. Boka tid hos frissan. De där hopplösa perioderna när man helt skeptiskt ser sin egen spegelbild stirra tillbaka vid tandborstningen då kan det hjälpa. Jag har insett att jag flätar och fixar och piffar barnen varje morgon, men glömmer bort mig själv. Ser till att de har rena och hela kläder men tänker äsch det gör inget om jag har en fläck på blusen.

Orkar inte sätta i kontaktlinserna, struntar i snygga skor med klack och springer iväg med håret i skurgummeknut och fötterna i leriga gympaskor. Har aldrig varit så här negligerad i hela mitt liv tror jag. I helgen sminkade jag mig och piffade, och kände mig så utklädd att jag torkade bort läppstiftet.

Vad hände? Jag som aldrig lämnade huset utan klackar och läppglans? Att jag blev trebarnsmamma? Vet faktiskt inte.

Känner mig grå och liksom opiffig. Kanske är det vintern?

strand2 strand4 strand5

Har anmält mig till mitt livs första lopp. Jag och Ludde springer 10 kilometer på tid i Fontainebleau i början av april. Det innebär 39 dagar att komma i så pass bra löpform att jag klarar milen på under 55 minuter. Snabbare än så kan jag nog inte hoppas på. Drömmer om 50 minuter men det innebär att orka 12km/h i 50 minuter och det är snabbt…

Är det möjligt? Jag är lite ovan att springa fort, men har bra grundkondition och jag har hittat ett träningsprogram på en månad. Jag kommer att springa på löpband på lunchen (inte optimalt) och i skog och park på helgen. Nu kör vi!

Obs att det ser ut som att det blir galet många löpturer, men det är som sagt ingen livstil utan något som jag gör i en månads tid.

Vecka 1:

Dag 1. 30 minuter yoga, promenad eller annan fysisk aktivitet. Alternativt vila (mjukstart).

Dag 2. 3 kilometer i lättare tempo + 5 x 2 minuter 11km/h + 3 kilometer i lättare tempo.

Dag 3.  8-10 kilometer 10 km/h

Dag 4.  5 kilometer lätt tempo.

Dag 5:  Vila.

Dag 6: 8 kilometer lätt tempo.

Dag 7: 6-7 kilometer i 10km/h