Looking for sara - Looking for Sara

Hej igen.

Andra skolveckan snart slut. Noah har slutat klamra sig fast vid mig om morgonen som en desperat koala som kämpar för sitt liv och det är skönt. Hela inledningen av terminen var en stor stress för mig, trodde inte riktigt att det skulle fungera. Men det verkar göra det. Hoppas pa en vacker höst, förra helgen var jag i tjejernas pappas kvarter och det var sâ vackert, ett Paris som snart, snart faller in i höstfärger, men det är ändâ ljummet.

Kvällarna de här veckorna har försvunnit ganska fort, Noah vill bara somna i min famn, och dâ somnar jag ocksâ, och vaknar upp nân timme senare utan att veta vliket âr det är? Bara the zombiewalk till min egen säng.

Tänkte bli duktig och matplanera och fixa matlâdor och sânt, men har inte orkat… Dricker för mycket kaffe, äter för mycket socker och har mängder med goda intentioner. Oh well.

Tycker att det är sjukt jobbigt att morgnarna redan är mörka. Hatar det.

xxx

 

Sara

 

 

Hjälp, mina 20 dagars semester är snart slut! Vad hände? I morgon åker vi tillbaka till Frankrike, och jag har knappt hunnit fatta att jag varit ledig… Oh well. Blivit bortskämd hos mamma och kommit undan vardagen en stund. Hösten kommer att köra igång i 200 km/h som det ju är för barnfamiljer. Flera barn i nya skolor, fritidsaktiviter som blir ”viktigare” ju större barnen blir, jobbet  – sjukt intensivt i september – och en logistik vi inte ens börjat fundera på. Mitt nio till sex jobb gör ju att Ludde får ta största delen av det i veckorna och å andra sidan är helgerna hans och barnen och hemmet mina… Så ser livet ut just nu.

Annan grej: Tjejerna pratar svenska! Fantastiskt underbart. Noah begriper ju allt, men pratar inte. Men det kommer!

Nu, njuta av sista dagen i Dalarna.

Ciao.

Lyxen att vara i Sverige med de här! V och R har blivit så bra på svenska under tiden de varit i Sverige ensamma och det är underbart! De kivas till och med sinsemellan på svenska, sjukt bra ju?

Lille N blandar in svenska ord i franska meningar och det är framsteg.

Sommaren är slut i Sverige, det är regnjacka och jeans som gäller, men det är okej. Jag andas och vilar och äter (i synnerhet) och tror att jag behöver 63 veckors semester för att komma ikapp.

Har en lite känslig fråga om ett (svenskt????) fenomen? Utbrändhet? Ungefär 100 procent av svenska högutibildade kvinnor mellan 30 och 40 med stabil livssituation verkar vara eller ha varit sjukskrivna för utbrändhet? WHAT’S GOING ON HERE?

Men alltså, det är sjukt vanligt? Jobbar man så mycket mer i Sverige (nä, det gör man ju inte)? Eller har man sämre jobb (det har man ju inte)? Teorier????  Something in the water? Enlighten me!  Har man mindre mening med livet? 

Kassörskan på min kvartersbutik bet hårt i en limefrukt mellan varje kund.  Tänkte att det var lite passive-aggressive, att lyfta blicken mot taket och sätta tänderna i en lime (grimasen!) innan hon lyfte upp separatören., men vi hanterar livet olika.

Har packat! Nästan! Men prio nu är sömn – att resa med en 3-åring kan vara lite rock’n’roll. Dessutom älskar jag att sova tidigt. Det är mitt ensamnöje. <3 Sova tidigt i rena lakan? Oslagbart ju. SKa bara leta reda på kaninen först.

 

 

Men jag kom av mig igen. Livet. På onsdag åker jag och Nosse till Sverige, tjejerna är redan där. Pratar svenska och allt.  Noah längtar nog mest. Det är lite speciellt att växa upp som ett semester enda-barn. Han fattar ju att det är tråkiga perioder emellanåt.

Snabb wrap-up. Stora barnen har fått plats på katolsk privatskola (collège) till skolstarten. Glad, men lite ledsen över detta segregerade samhälle där vi är så missnöjda över kommunala skolan. Bad exmaken om hjälp att betala skolavgiften, vilket ledde till att han ”inte gillade min ton”, men vi landade i en kompromiss. Tror jag. Tror även att jag är en bättre exfru än fru, och det är ju en jobbig insikt. Mer följsam och solution oriented  liksom.

Jag gillar mitt jobb, men det gör inte min man, det skaver ju utav bara fan att allt känns som en stor jävla kompromiss där ingen är nöjd. Suck. Grejen är att jag delade upp mig själv på barn och jobb (fifty-fifty) och hade jag gett mer av mig själv hade jag slutat existera och det gick inte. Det må vara livets mest egoistiska handling, men jag står för den. Synd bara att man måste slåss för sitt livsrum bara.

Tror att det är kulturellt många gånger, trots att det är ett intraeuropeiskt äktenskap. Tips?

Jag finns mer här just nu.  Det är ett lättsamt forum för en orolig och lite ledsen själ.

 

 

Hettan i Paris just nu? Nästan 40 grader i skuggan och 150 grader i metron.
Vinten som aldrig tog slut, våren som aldrig kom, och sedan: Hettan.

Har inte fattat än hur lång och jobbig vintern var. Jag insåg det när jag kom på mig själv att skratta galet mycket tillsammans med en kollega. Hur länge sedan var det jag gapskrattade så?

Att sammanfatta den här tiden? Jag gick från galet jobbigt på jobbet till mycket bra och roligt på jobbet, men galet jobbigt att anpassa sig in i det nya familjelivet? Ni har missat en del minnesvärda scener ur ett äktenskap, haha.

Allt gick så väldigt, väldigt fort ett tag. Och vintern kom och något skavde hela tiden.

Livet. Har tvivlat på allting. På allt. På mig. Klarvaken en natt på balkongen – floden djup och glittrande under mig, Paris till väster, en sol som går upp rakt fram. Insåg att det enda jag aldrig tvivlar på, det enda jag alltid kommer vara säker på att aldrig aldrig ångra… Det är mina ungar. Min hela värld, mitt hela liv. Småungarna.

I Augusti åker vi till Sverige jag och dom. Längtar. Längtar.