Looking for sara - Looking for Sara

Jag som brukar sova djupt och snabbt och okomplicerat. Den här veckan har jag haft svårt att somna, saknar den lugna, varma närvaron och en varm bred rygg med lugna andetag.

I förrgår hade ja gsällskap av Nosse som får kindtänder och var otröstlig. Han somnade till sist intill mig och det kändes lite som vore han bebis igen. Han var så nöjd med att bli utflyttad från vårt sovrum och vår säng, han tittade aldrig någonsin tillbaka och somnar gott i sin egen säng varje kväll. Och jag som sagt att min trea skulle få vara hur mycket bebis han ville hur länge som helst?

I förrgår andades jag i hans hår och kurade ihop mig runt honom, som förr.

I natt kom Romy tassande och kunde inte sova. Det gör hon aldrig heller annars. Och att sova med ett barn som rör sig i sömnen hela tiden? Omöjligt. Men mysigt.

Sen vaknade jag kvart i sex. Jag var sån förr, hade svårt att komma till ro,  svårt att sova på morgnarna. Nu brukar jag få kämpa mig ut ur sömnen när klockan ringer 07.00.

Känner mig lika trött och trist och grå som himlen utanför. Hängig. Dricker kaffe och varm choklad om vartannat. Orkar inte försöka vara häslosam och joxa med teer. Är inte lika effektivt heller. Koffein och socker är mina droger. Det, och det lugnande i att sova med någon.

 

Såg på filmen om Stephen Hawking i går, och grät hejdlöst i två timmar. Wow. Jag gråter alltid när det visas

1) bebisar 2) omöjlig kärlek 3) möjlig kärlek 4) LIVSÖDEN AV DENNA KALIBERN 5) bröllop

Hawking och hans första fru som kämpar mot hans sjukdom, hans vetenskapliga succé, hans livskraft, humor och intelligens. Människorna runt om kring honom som möjliggjorde livet.

Och sista scenen när Hawking och hans exhustru ser sina barn springa runt i gräset och Hawking säger: Look at what we made.

Grät floder i min ensamhet på soffan. Se.

 

Min frissa klippte mina barn samtidigt som vi pratade om hur vanligt det är med styv – och pusselfamiljer, blended families.

På mina barns skola – en vanlig elementärskola i Parisregionen – är det vanligare att ha skilda föräldrar än att inte ha det.

Och frissan tyckte att det bara är fördelar för barnen. ”Barnen blir mycket mindre isolerade, de får in flera vuxna i sina liv”. Så är det. Familjen blir utökad, och den utökade familjen blir viktigare.
Som ensamstående mamma, till exempel, måste man ta till hjälp, och förlita sig på andra vuxna.

Det är bra för mamman, det är bra för barnen. It takes a village to raise a child, något som gick förlorat i kärnfamiljseran. Ensamma mammor hjälper dessutom varandra oerhört mycket, när man kan.

Vi är ett gäng mammor som har varandras nummer i telefonen och vi vet att det alltid finns någon som kan plocka upp våra barn, eller hos någon vi kan slänga in dem, om vi behöver. En jättetrygghet.

Och frånskilda pappor verkar helt klart lägga in en högre växel i föräldraskapet, i synnerhet dem som kämpat om vårdnaden, eller de som har varannanvecka-liv.

Barnen får kanske styvmammor, och styvpappor! Mina barn har Ludde och Kim. Det är fantastiska personer, som har enormt mycket att tillföra mina barns liv. Och det är 2 personer till som anser sig ha fullt ansvar för mina barn, det är ju fantastiskt!

En éloge till alla blended families alltså.

 

. Nattens minusgrader hade frusit på den regnvåta asfalten och barnen tyckte i princip att det kvalade in i klassen ”snö”. Oh well, vi gick i parken och såg frosten smälta, det var ändå mysigt.

Idag har vi haft kojdag det är storm ute, regn och kastvindar om vartannat. Vi har bakat pepparkakor och på så sätt skapat helt andra förutsättningar för helgstädningen. Pepparkaksdeg inkavlad i köksbordet? Florsockersglasyr över matbordsstolarna? Joråsåatt. Har lite att göra nu.

Efter att ha läst boken ”Vems Mormor” så vet de att man kräks om man äter för mycket pepparkaksdeg, så det var inte ett problem.

Vaknade i morse och du hade redan åkt. Jag går runt i din tröja och känner mig lite vilsen, med dig i New Orleans. Allt mitt snack om självständighet, hur mycket jag ääääääälskar och vårdar min ensamhet… Fuck it.  Något måste ha ändrats. Vad länge du varit borta sade jag, när du ringde från flygplatsen. Och det har inte ens börjat än, sade du och lade på eftersom du skulle boarda flyget till Dallas.

Ensam med barnen och tiden expanderar. Tiden blir längre, kvällen blev lång. Jag och min vän Aurelie drack rödvin på min matta, helt omringade av lego och färgkritor sen var hon tvungen att rusa pga hennes exman är totalt kompromisslös och vägrar hämta barnen någon annanstans än hos henne. Definitivt inte hos hennes kompis.

Tiden så lång, sängen så stor, tystnaden så enorm. Påminner mig själv om att jag alltid hävdat att jag gillar att vara ensam. Att jag ville leva själv resten av mitt liv, ensam är stark, i min vattentäta bubbla med barnen. Jo. Man spelar tuff och så.

Annars har jag sprungit fram och tillbaka med barnen hela dagen. Satte mig ner i soffan med en kopp kaffe klockan 15 när jag kom på att jag bokat frisörtid till de två yngsta, hann hem och byta om innan vi rusade iväg på Veras pianokonsert på musikskolan.

Jag har gjort allt jag någonsin kunnat komma på att göra och klockan är 21:39 i mitt parallella solo-universum där tiden saktar ner. Väcka barnen för att få sällskap känns ju inte optimalt så då kan man ju gå och bre ut sig sängen, läsa brittiska spionromaner och dricka te. Sweet though.

Inte har du skrivit att du är framme heller. Har telefonen under kudden exceptionally.